Nepsy-vardag under pandemin
Det senaste året har inneburit att vardagen förändrats för de flesta av oss i och med pandemin som fortfarande härjar. Det upprepas gång på gång att vi lever i historisk tid och visst gör vi det, ingen av oss hade nog kunnat föreställa sig de åtgärder som vidtagits och hur de inverkat på vårt dagliga liv.
Insändarna har varit många under hösten där människor är uppgivna, ledsna och trötta på att få sin vardag begränsade och att inte kunna ses och umgås med andra såsom man är vana vid. En naturlig reaktion när känslorna blir starka och man noterar vad man går miste om.
Människan är en social varelse, vår existens utgår från umgänge och samspel, därför är många extra vilsna nu. De som hörs och de som syns är ändå de människor vi brukar beteckna som resursstarka, de har ett nätverk, de kan skapa nya rutiner, strukturer och hitta ett annat sätt att umgås. Ändå kämpar de.
En grupp som varit borta ur debatten hela året när man diskuterat hur pandemin påverkar olika människor och grupperingar är personer med en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Neuropsykiatrisk funktionsvariation, eller i dagligt prat nepsy, är ett samlingsnamn för diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrumet. De mest kända är ADHD, ADD, autismspektrumstörning och Tourette. Alla dessa funktionsvariationer innebär att hjärnans funktioner är påverkade så att man upplever världen annorlunda och även har ett annorlunda fungerande. Nepsy-diagnoser är medfödda och kroniska, även om symptomen har en tendens att variera under en livstid.
De olika diagnoserna har förstås olika kärnsymptom. T.ex. vid ADHD och ADD är det svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsreglering, vid autismspektrumstörning är det varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och samspel samt begränsade och repetitiva mönster i intressen, aktiviteter och beteenden. Dessutom finns en komorbiditet, samsjuklighet, dem emellan och även en komorbiditet med psykisk ohälsa på grund av den konstanta belastningen på sinnena personerna utsätts för när man kastas in i den neurotypiska vardagen.
På “Huono äiti”-communityn finns ett talande inlägg om vardagen i en nepsy-familj under pandemin: “Nepsyperheen hätähuuto korona-arjesta" (fritt översatt till Nepsyfamiljens nödrop från corona-vardagen), https://www.huonoaiti.fi/nepsyperheen-hatahuuto-korona-arjesta/ .
“Hur ska vi klara det?”, är frågan i många nepsy-familjer. Hur ska vi klara vardagen när alla rutiner och strukturer förändras, när snabba beslut tas också på nationell nivå, när terapier ställs in på grund av restriktioner, när stöd och avlastning måste omvärderas på grund av restriktioner? Hur ska man klara en vardag som redan är på bristningsgränsen till vad man klarar?
Alla kämpar, men nepsy-familjer kämpar än mer. Många av oss kan se ljuset i tunneln efter information om att vaccineringar mot covid19-viruset kommit igång och ser ett hopp om att återgå till en vanlig vardag efter några månader. Hoppet tror jag också finns hos nepsy-familjer, även om deras förhoppningar antagligen ser annorlunda ut. En vanlig vardag är en vardag med rutiner, struktur och många gånger utomstående stöd. Stödet som för utomstående kan verka märkligt att hänga upp sig på. “Man får väl anpassa sig, vi har också varit tvunga att ta mer ansvar”, tänker säkert många föräldrar.
Mer ansvar i en nepsy-vardag är inte alltid möjligt. Ansvar för sitt barns liv och väl har alla föräldrar men ansvar för barnets vård, skolgång, vänrelationer kan inte enbart sättas på föräldrar. En nepsy-vardag behöver mer stöd utifrån, stöd utifrån för att man som förälder ska orka fortsätta ta ansvar för så mycket mer än många andra föräldrar.
Med denna text vill vi påminna om att allas vardag inte är likadan, vi vill påminna om att man bör kunna be om och få hjälp. Vi vill påminna om att var 10:e individ har en nepsy-diagnos och att detta bör tas hänsyn till. Vi vill föra fram att det finns stöd.
Info om stöd:
Enligt God medicinsk praxis vårdrekommendation för barn och unga med ADHD (https://www.terveyskirjasto.fi/terveyskirjasto/tk.koti?p_artikkeli=khp00071&p_teos=khp&p_osio=109&p_selaus=#s7) bör den centrala vårdåtgärderna bestå av psykoedukation, psykosociala stödåtgärder, andra stödåtgärder i vardagen, ex. förlängd läroplikt, utökad tillgång till stöd inom dagvård och skola, och vid behov medikamentell behandling.
Psykosociala stödåtgärder för barn och unga bör utgöras av beteendeterapi, även i gruppform, och föräldrahandledning. Vid behov kan även ergoterapi vara en god stödform. Neuropsykiatrisk coaching rekommenderas även sedan ett tillägg 11.4.2019.
Neuropsykiatrisk coaching är en stödform utvecklad för personer som försöker hitta sin plats i den neurotypiska vardagen, stödet kan också erbjudas närstående och nätverken. Genom coachingen söker man, utifrån ett reflekterande och lösningsfokuserat samtal, lösningar för varje individ där fokus inte är på att få nepsy-personen att anpassa sig till en vardag som många gånger kan vara överväldigande för dem, utan att skapa strukturer och rutiner för en vardag som fungerar. Coachingen kan också fungera som en stödjande åtgärd för närstående, ex. föräldrar, som många gånger befinner sig i en sårbar position.
Som nepsy-förälder är du ständigt i beredskap, redo att slåss för ditt barns rättigheter och fungerande i samhället, samtidigt som du utkämpar de värsta striderna hemma, med att utstå känsloutbrotten när barnet avreagarerar sig efter en dag av att passa in i formen. Att få prata ut, att få förståelse och att få pepp framåt kan vara just det som gör att man får kraft att orka fortsätta vara den förälder man behöver vara.
Traumatisering ur familjesynvinkel
Trauma har man traditionellt behandlat utifrån ett individperspektiv och därför är också den största delen av behandlingsformerna för trauma individuell terapi. Man kan se på trauma och traumatisering ur en familjesynvinkel, genom att prata om traumaorganisering i familjens samverkan. Inom individualpsykologin delar man in trauma i två olika grader, första gradens och andra gradens traumatisering. Samma definition kan man använda även om man utgår från ett familjeperspektiv i behandlingen.
Första gradens traumatisering innebär att traumat förorsakas av en faktor utanför familjen. Det kan handla om en svår kris, en olycka, ett våldsdåd eller en familjemedlems insjuknande i allvarlig sjukdom. Andra gradens traumatisering kan delas in i två olika kategorier. En kraftig och överraskande händelse kan drabba familjen, såsom ett oväntat dödsfall som gör att en eller flera av familjemedlemmarna upplever svåra posttraumatiska stressymptom eller dissociationssymptom. Den andra kategorin är traumatisering inom familjen, eller traumatisering i anknytningsrelationen. Traumat uppstår som namnet säger i anknytningen mellan barn och förälder. Anknytningstrauma kan också uppstå mellan syskon eller över generationsgränserna.
Trauman påverkar det en enskild person och familjen upplever, minns och berättar. Under de senaste åren har man genom forskning fått mer information om hur våra hjärnor påverkas av traumatisering, däribland minnet samt den verbala och icke-verbala upplevelsen av ett trauma. Traumatiska minnen är till sin natur dissociativa. När det traumatiska inträffar, när det varken är möjligt att fly eller fäkta, förflyttas uppmärksamheten till perifera, eller icke traumatiska stimuli. Detta förhindrar smärta, ångest, rädsla och plågor. De perifera observationerna lagras i det explicita minnet och de outhärdliga delarna av upplevelsen lagras i det implicita minnet. Det är orsaken till att en del upplevelser vi är med om är omöjliga att dela med sig av genom att använda ord, utan de finns i oss endast som starka minnesbilder, kroppsliga förnimmelser, mardrömmar, panik och handlingsförlamning.
De symptom en traumatiserad person upplever härstammar oftast från kroppen. Till exempel kan man notera att det är svårt att reglera vakenhetsnivån, sinnesförnimningar blir alltför påträngande, man noterar en känsla av avtrubbning. De fysiska symptomen inverkar igen på människan upplevelse av sig själv. En traumatiserad människa kan tänka att den aldrig är trygg, eller att den inte förtjänar att må bra. Det vi tror och tänker om oss själva återreflekteras i kroppen såsom i vår kroppshållning, andning och till och med i hjärtslagen. De kroppsliga förändringarna påverkar hur vi tolkar omgivningen och ur vi är i relation till andra människor. En traumatiserad samverkan skapar lätt feltolkningar och utmaningar i olika människorelationer.
Särskilt skadligt i familjerelationer är upplevelsen av kontroll, avsaknad av närvaro och tröst samt hjälplöshet och oförutsägbarhet. Trauma skapar oåterkalleliga spår i hjärnan som kan aktiveras ännu årtionden efter det inträffade. När traumaminnet aktiveras, aktiveras också samma kroppsliga upplevelser som i den verkliga traumatiska upplevelsen. En del av familjerelationerna eller parrelationerna kan bli kvar i traumatiden, vilket gör att relationerna inte kan utvecklas och växa i takt med andar livsområden. Det orsakar ofta känslor av tomhet, att inte bli förstådd och inte mött i relationen.
I föräldraskapet eller familjen kan traumatisering noteras endera som en förälders nedsatta vakenhetsnivå, t.ex. i form av energilöshet, handlingsförlamning, nedstämdhet, eller som förhöjd vakenhetsnivå, t.ex. i form av stor aktivitet och att färdas från kris till kris. Ifall föräldern har blivit utsatt för tidig traumatisering kan symptom i form av dissociativa tillstånd också förekomma. Det är viktigt att man i familjeterapin känner igen tecknen på traumaorganiserad familjesamverkan och hur man arbetar med detta. Sisko Karinen, Minna Koskinen och Aino-Mailja Rautkallio har utvecklad en metod som kallas stabiliserande familjeterapi (fi. vakauttava perheterapia). Syftet med metoden är att förstå vilka negativa följder traumatisering skapar för måendet och varandet, lära familjerna känna igen traumatiseringen i sin samverkan samt öva på hur man reglerar känslor och prat. Centralt i metoden är att man arbetar med att uppmärksamma både familjemedlemmarnas och terapeutens kroppsliga förnimmelser, samt de tankar och känslor som hör ihop med dem för att familjemedlemmarna framöver själva ska kunna uppmärksamma både sina egna och andras reaktioner, vilka stimuli man reagerar på, reglera sina reaktioner och stabilisera sin egen upplevelse.
I familjeterapin är det viktigt att kunna känna igen traumatisering och hur trauma påverkar familjens samverkan och relationer. Som terapeut bör man känna igen traumaorganiserad samverkan, hjälpa familjemedlemmar att bli medvetna om egna triggers relaterade till trauman och hur man reglerar sina reaktioner. Det har en positiv inverkan på hela familjen och är ett sätt att förhindra trauman att färdas vidare till nästa generation.
KÄLLOR:
Munnukka-Dahlqvist, M. 2001. Traumojen vaikutus kehoon ja kehon hoito osana terapiaa. Perheterapia-lehti, 4/2001.
Rautkallio, A-M. 2018. Vakauttava perheterapia. Perheterapia-lehti, 2/2018.
Siegel, D. 2012. Mindsight. Helsinki. Basam Books.
I begynnelsen var uppfostran- människans ondska enligt Alice Miller
Efter många år av funderingar på människans ondska, vad som gör en människa ond och hur det kom sig att det växte upp så många onda människors i Nazityskland, började Alice Miller fila på en egen teori. Hon såg att rötterna till ondska och välvilja kunde spåras till de tidigaste åren i ens liv och vad man blir utsatt för då.
Alice Miller är psykolog och författare, känd bl.a. för att ha studerat Hitler och bödlarna i Nazityskland samt andra diktatoriska ledare. Hon menar att Hitler och hans generation blev särskilt “onda” på grund av den rådande tanken om barnuppfostran på den tiden. Speciellt en läkare, Dr. Daniel Gottlieb Schreber, rådgav tyska föräldrar att tvinga sina barn att lyda och lära dem hålla tillbaka gråt, bl.a. genom att använda sig av aga. I dagsläget är det välkänt att fysisk aga skapar lydiga men inte väluppfostrade barn.
Genom att studera rumänska barnhemsbarn vet vi att upprepad traumatisering förstör den del av hjärnan som kontrollerar känslor. Tack vare den kunskapen blir det också lättare att förstå varför människor gör som de gör. Barn som blir utsatta för omild behandling, eller till och med misshandel, även om det görs med stöd av uppfostringsråd, förlorar sin medkänsla till andra människor. Det gör dem kapabla att utföra fruktansvärda dåd, utan att känna ånger.
Ett barn som blir slaget lär sig att slå. Även om fysisk aga var väldigt vanligt på den tiden växte inte varje människa upp och blev kriminell. Varför? Därför att många ändå har haft en person de kunnat vända sig till för tröst och stöd, s.k. “helping witnesses”.
Visste ni att Pablo Picasso upplevde ett svårt trauma i sin barndom? Hans familj upplevde jordbävningen i Malaga 1884, vilket orsakade svår ångest och hemska rädslor hos lille Pablo. Tack vare att föräldrarna förstod hans rädslor och under hela hans liv var trygga, kärleksfulla föräldrar kunde han också uttrycka känslorna genom konsten under sin livstid. Ifall traumat istället orsakas av de egna föräldrarna är det svårare, och i vissa fall omöjligt, att överkomma.
Dålig behandling av barn skapar en ond cirkel. En förälder som själv har blivit illa behandlad, även om denna inte har medvetna minnen av det, upprepar ofta denna behandling av sina egna barn. En orsak tror man är att omedvetna minnen måste komma ut i någon form, så man skapar en syndabock i sina egna barn.
För att återgå till Alice Miller och hennes observationer refererar hon till studier som gjorts på många av Förintelsens överlevare. Största delen av de som överlevde Förintelsen har rapporterat att de inte blev agade som barn. Hon drog slutsatsen att de överlevde just tack vare att de hade haft en barndom som hjälpte dem att bli resilienta, kunna ta snabba beslut, ha empati och sympati med andra och en god självkänsla i grunden.
Miller fortsätter sina observationer om ondska genom att referera direkt till Hitler och hans specifika problem med judar. Enligt hörsägen var Hitlers far halvjude, han växte upp i en anti-semitisk omgivning, och detta gjorde att han till slut började hata sig själv. För att fördriva sitt eget hat och sin egen ilska tog han ut det på sin son, Adolf, och slog honom kraftigt varje dag. Adolf växte upp och önskade hämnd, hämnd på judarna som var orsaken till faderns hat. Han växte också upp med en faster som led av svår schizofreni, och var mycket rädd för henne. För att summera hans plan, han ville befria nationen från de rädslor han själv växt upp med.
När det inte finns skyddsfaktorer, inga trygga personer att anförtro sig åt, är förnekelse och idealisering de enda strategierna för att hantera en svår uppväxt. Miller har i sina efterforskningar noterat att nästan varje diktatorisk ledare har haft en uppväxt fylld med lögner, förödmjukelse och förnedring som har gjort att de vill hämnas. De har skapat sina ideologier för att dölja sin egen sanning och sina trauman. Viktigt är ändå att påpeka att ingen uppväxt, hur ond den än må ha varit, ger en människa tillåtelse att ta livet av andra.
Propaganda och manipulation är inte tillräckliga förklaringar till att en människa blir en kallblodig bödel, anser Alice Miller. Bara en människa som har blivit svårt misshandlad, inte fått kärlek, inte haft någon tillförlitlig person i närheten utvecklar en mördarpersonlighet. Människor som har växt upp under sådana förhållanden behöver andra människor för att kunna bryta cykeln, de behöver någon som ser dem, ser vad de behöver och kan ge dem ord på vad de genomgått. Vi behöver göra skillnad på “varje offer blir en förövare” och “varje förövare har själv varit ett offer”.
Alice Miller var övertygad om att förbjuda fysiskt aga i lagen var den enda vägen att bryta cirkeln och göra världen till en bättre plats för alla människor samt förhindra folkmord i framtiden.
I Finland har barnaga varit förbjudet i lag sedan 1984, trots det förekommer barnaga fortsättningsvis i var femte familj i Finland. Oroväckande är dessutom att de som slår sina barn, också slå ihjäl sina barn. Vad behövs egentligen för att få stopp på detta?
En ”god” attityd kan inte slås in av skenheliga föräldrar, ordspråket “barn gör som du gör, inte som du säger”, kunde inte vara mer rätt här.
Social intelligens – empati = aggression?
Människan är en social varelse och behöver någon form av social intelligens för att kunna samspela med andra. Social intelligens är, enligt Edward Thorndike, ”kapaciteten och förmågan att klara av och förstå män och kvinnor, pojkar och flickor- att agera klokt i människoförbindelser”. Social intelligens är ett gammalt uttryck, redan 1920 ”uppfann” Thorndike uttrycket. Dock kunde han och hans kollegor inte påvisa att den sociala intelligensen fanns via några mätningar och uttrycket föll i glömska. För några årtionden sen förnyades intresset och nya undersökningar i ämnet blev gjord.
Social intelligens ska inte förväxlas med empati, inte heller ska empati förväxlas med sympati, eftersom de är skilda begrepp. Uttrycket empati myntades redan 1909 av Titchener. Empati och sympati är olika fenomen även om de på flera sätt överlappar varandra och sympati kan ses som en konsekvens av empati. Studier har dock visat att social intelligens och empati starkt korrelerar med varandra, tar man bort empatin tenderar aggressioner att öka emedan aggressioner visat sig minska när empati tillförs.
Den optimala åldern för att mäta social intelligens och empati tycks vara 11-12 år. Runt 11-12 års ålder tycks ungdomar ha uppnått det stadiet av tänkande att de klarar av att ta in en tredje person och de klarar också av att ”kliva ur” situationen för att ta ett social-symboliskt perspektiv på situationer. Den här ålderperioden tycks också vara en tid då ungdomar interagerar i små, nära grupper och lär sig mycket symbolik.
Hur förhåller sig då social intelligens, empati och indirekt aggression till varandra? Kaukiainen med flera har undersökt hur social intelligens förhåller sig till indirekt aggression och ifall empati lindrar aggressionen. Deras fynd visade att så var fallet. Efter denna undersökning blev man också nyfiken på hur social intelligens och empati förehåller sig till olika former av konfliktbeteenden, förutom indirekt aggression. Social intelligens korrelerar med all typ av konfliktbeteende, såväl aggressivt som fredligt. När man sedan tar bort empati ökar de aggressiva beteendena medan fredliga konfliktlösningar och tillbakadragande minskar. Empati och fredliga konfliktlösningar är alltså starkt sammankopplade.
Därtill visar deras forskning att det krävs stor social intelligens för att bemästra mer avancerade typer av aggressiva beteenden, t.ex. indirekt aggression.
Sammanfattningen av detta bör vara att social intelligens krävs både i aggressiva och fredliga beteenden, empati har dock visat sig kunna mildra aggressiva beteenden. Av de aggressiva beteendena krävs det mest social intelligens vid indirekt aggression, mindre vid verbal aggression och allra minst vid fysisk aggression. Detta mönster är också märkbart när man tänker på de olika utvecklingsskedena, i takt med att den sociala intelligensen växer, vilket den gör med åren, förändrar också typen av aggression. De som inte förmår känna empati har lätta för att använda sig av olika typer av aggressioner, detta betyder också att genom träning av empatisk förmåga minskar de aggressiva beteendena.
Känsloutbrott i alla åldrar
Att barn har känsloutbrott är ingen nyhet, de flesta som har barn i sin närhet, jobbar med barn eller rör sig ute bland folk har noterat att särskilt barn i åldern 4-6 år har en tendens att få orimliga, i vuxnas ögon, känsloutbrott när de inte får som de vill, när de är trötta eller hungriga, eller när vad som helst annat är fel.
Temper tantrums är den term man oftast använder när man pratar om okontrollerade känsloutbrott. Temper tantrums hos barn är ett relativt känt beteende och en naturlig del av utvecklingen. Temper tantrums är det som i folkmun refereras till som trotsåldern, trots att trots egentligen inte har något med känslorna att göra. Istället handlar det om en oförmåga att hantera starka känslor. Enligt teorin om aggressionens utveckling förändras det aggressiva beteendet i takt med att barnet utvecklas och uppfattarsociala normer. Fysisk aggression är som starkast innan barn har tillägnat sig språk, medan verbal aggression växer i takt med att språket utvecklas och när ett barn kan uppfatta sociala normer blir aggressionen också mer indirekt för att man inte ska bli utstött ur gruppen. Barns aggression når ofta sin höjdpunkt vid 3-4- års ålder och vid 6-7 års ålder eftersom de flesta former av aggression samexisterar under den tidpunkten.
Tidigare skrev vi om hur man bemöter barns ilska, ni hittar vårt inlägg om lågaffektivt bemötande här (https://www.broena.fi/sv/lagaffektivt-bemotande-och-forvantningar/). Med lågaffektivt bemötande arbetar man för att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende. Vi utgår från att fokusera på det vi kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen och sedan kontrollera oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Metoden är ypperlig när det gäller att minska problemskapande beteende hos barn eller äldre människor med olika typer av funktionsvariationer som gör att känslohantering är svårare.
Ifall vi överför metoden på vuxna människor som borde vara kapabla att reglera sina känslor själva, gör vi då något fel? Nej. Lågaffektivt bemötande innebär också att förhindra affektsmitta, överföringen av känslotillstånd. Om jag möter en uppjagad person blir situationen knappast bättre av att jag också blir uppjagad och arg. Jag måste återkomma till att lågaffektivt bemötande inte handlar om att släta över utbrott eller sopa svårigheter under mattan, utan att du tar ditt ansvar för det du kan påverka. Jag har möjlighet att påverka mina egna tankar, känslor och handlingar och därför bör jag också ta ansvar för mina egna tankar, känslor och handlingar. Andras tankar, känslor och handlingar är inte mitt ansvar men genom att jag tar ansvar för mig så kan jag också hjälpa den andra personen att återfå kontrollen och inte tappa självrespekten.
Lågaffektivt bemötande är en human och respekterande metod. Vi gör vad vi kan för oss själva och hjälper andra när vi kan.
Hur bemöter man ilska eller känsloutbrott ifall det handlar om en vuxen person? Känsloutbrott hos vuxna, eller adult temper tantrums, handlar egentligen om samma beteende som hos barn. Vuxna som skriker, ropar, hotar, svär, drar upp gamla oförrätter, förolämpar, anklagar, kräver svar snarare än väntar på svar och i värsta fall slår, sparkar, kastar saker, söndrar saker och skadar människor fysiskt.
Vi använder samma bemötande som för barn. Håll dig lugn, det går inte att diskutera med en person i affekt, vänta med diskussionen tills de värsta känslorna lagt sig. Utvärdera också ifall situationen är farlig för dig eller för personen som har ett utbrott. Ifall det finns risk för fara kontaktar du Första hjälpen, 112. En vuxens persons beteende som är okontrollerbart och farligt ska inte vara på ditt ansvar. Ifall det inte är någon fara för dig eller den upprörda personen, visa att du förstår men sätt gränser. Ge också utrymme och undvik att ge respons på det känslosamma beteendet. Utbrott är interaktiva beteendet vilket innebär att det kommer att ta slut ifall personen som har utbrottet inte får något gensvar på sina provokationer, ibland går det snabbare, ibland tar det längre tid. Utbrott kan även vara en reaktion på att någon känner sig trängd och genom att du backar kan känslan gå över. Ta ansvar över dina handlingar genom att lämna rummet, istället för att be den som är upprörd att lämna.
Barn som inte blir bemötta i sina känslor utan lär sig att gömma sin ilska, skämmas över sina känslor och släta över negativa känslor blir barn som är icke-resilienta. Psykologisk resiliens är förmågan att återhämta sig efter händelser som orsakat stora känslor och förmågan att stå emot svårigheter. Kort sagt kan man säga är psykologisk resiliens är grunden till att vi ska klara oss genom livet och må okej, alltså något väldigt eftersträvansvärt.
Barn som är icke-resilienta växer upp till vuxna som är icke-resilienta. Och här har vi vuxna som har svårt att hantera sina egna känslor, som tar ut sina känslor på andra, som har orimliga krav, som inte tar ansvar för sina handlingar. Det kan också leda till vuxna som blir orörliga, passiva. Ingen av dessa beteenden är önskvärda.
Vad är då skillnaden mellan att vara arg och att ha ett orimligt känsloutbrott? Skillnaden är känsla och handling. Arg är känslan, utbrotten är handlingen. Alla har rätt att bli arga, oavsett ålder, bakgrund, kön. Alla blir arga. Det är orimligt att ta ut sin ilska på andra, åtminstone om det blir ett mönster. Vi är ändå bara människor, alla slinker vi dit ibland och beter oss på sätt vi vet att vi inte borde. Precis som med barn händer det oftare när vi är trötta, hungriga, stressade eller annars bara har en dålig dag. Be om ursäkt om det händer, ta ansvar för dina handlingar och ge modell för dina barn eller andra personer i din närhet. Du kan hjälpa till att bygga psykologisk resiliens hos andra.
Att handskas med vuxna som har känsloutbrott är inte lätt, särskilt inte om det är en vuxen som är dig nära, en släkting, en förälder, ett syskon, en partner. Det är ditt ansvar att skydda dig själv och bemöta, det är aldrig ditt ansvar att förändra en annan persons beteende. Ifall den person du är orolig för inte är villig att förändra sitt beteende är ditt enda ansvar att skydda dig själv.
Familjeterapi som vårdmetod
Familjeterapi definieras som en professionell, medveten strävan och metod med vilken man försöker att förstå och behandla såväl familjens interna samspel och störningar hos enskilda familjemedlemmar som de smärtor de orsakar. Inom familjeterapin strävar man efter att förändra de strukturer i interaktionen som upprätthåller enskilda mentala störningar och förhindrar utvecklingsmässiga uppbyggande lösningar. Genom att lyfta fram positiv växelverkan, styrkor och möjligheter vill man åstadkomma denna förändring.
I Finland är familjeterapi en form av psykoterapi som är möjlig att ansöka om genom FPA:s rehabiliterande psykoterapi. Det är också möjligt att få FPA:s stöd för psykoterapi som krävande medicinsk rehabilitering. Största delen av familjepsykoterapeuter arbetar inom den offentliga sektorn i Finland. Familjeterapin har sin början på 1950-talet då den utvecklades specifikt för att användas inom barnpsykiatrin och som behandling för psykossjukdomar. Familjeterapin har influerats av ett flertal inriktningar under sin historia och inom familjeterapin används bl.a. lösningsfokuserat och narrativt arbetssätt, strukturell, systemisk och strategisk referensram och de senaste inriktningarna fokuserar på reflektivt, dialogiskt och resursstärkande arbetssätt.
Speciellt inom den dialogiska och resursstärkande familjeterapin utgår man från social konstruktivism som den teoretiska referensramen, eller hur man i verkligheten bygger sitt social liv. Man tänker alltså att vår världsbild skapas utifrån hur vi bygger sociala relationer i vår omgivning. Till detta tankesätt hör också en diskursiv och kontextuell grundtanke, alltså att våra problem byggs upp i enlighet med ett språk och är bundet till en viss kontext. Problem är således inget som finns inom individen som en psykisk svaghet, istället vill man rikta uppmärksamheten på att söka resurser i sättet vi kommunicerar.
Den amerikanska psykologen Harlene Anderson utmanade i tiderna den systemiska familjeterapin genom sitt konstaterande att system inte skapar problem, utan problem inom familjer skapar vissa interaktionssystem. Med hjälp av familjeterapi försöker man att inverka på de här särskilda interaktionssystemen som formats.
Vanligen används familjeterapi som en metod för att reda upp och behandla olika svårigheter i samspelet, t.ex. vid en skilsmässa eller separation, vid svåra psykiska störningar, såsom schizofreni, och som ett komplement till andra terapimetoder. Familjeterapi kan användas både specifikt för en enskild psykisk störning, svåra konfliktsituationer inom familjer, störningar i samspelet, och för normala kriser inom familjen. I undersökningar har det framkommit att genom att ta in familjeterapi i behandlingen har man också kunnat öka effekten av andra terapibehandlingar inom den offentliga hälsovården.
Det finns undersökningar som visar på effekten av familjeterapi, även om de inte är lika många som de undersökningar som gjorts för andra psykoterapiformer. Man har konstaterat att familjeterapi har god effekt när det gäller att behandla ungdomars beteende- och emotionella svårigheter, beroendeproblematik och ätstörningsproblematik. Dessutom finns också underlag som påvisar att det kan vara effektivt att behandla depression, självskadebeteende och kroniska somatiska sjukdomar med hjälp av familjeterapi. Gällande vuxna har man hittat att familjeterapi är användbart vid behandling av schizofreni, beroendeproblematik, demens samt vid risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Parterapi visar sig också vara en effektiv vårdmetod vid behandling av depression, relationsproblem, övervikt och vid risk för högt blodtryck.
Undersökningar har lyckats påvisa att en tydliga samspelsmodeller skyddar människor från att insjukna i psykisk sjukdom, även i de fall där det finns en genetisk benägenhet för insjuknande. Det som har visat sig vara problematiskt när man undersöker effekten av familjeterapi är vad vi egentligen mäter. Mäter vi förändringar i symptomen, diagnosen, adaptionsmekanismen, familjens växelverkan eller hur nöjd klienten är med behandlingen? I de flesta undersökningar har tyngdpunkten legat på hur klienten upplever att symptomen har förändrats.
Fastän effekten av familjeterapi är påvisbar och familjeterapi också är en av de mest kända terapiformerna i Finland, utgör den ändå bara en liten andel rehabiliterande psykoterapi som beviljas av FPA. Största delen beviljas som enskild psykoterapi. Å andra sidan arbetar största delen av familjeterapeuterna inom den offentliga sektorn, vilket betyder att familjeterapi inte är lika tillgänglig som enskild psykoterapi inom den privata sektorn. Det här igen betyder att högkvalitativ, evidensbaserad och effektiv psykoterapi är tillgänglig med låg tröskel inom den offentliga servicen.
I senaste numret av tidningen Psykoterapia lyfter Eija-Liisa Rautiainen fram hur terapigarantin hör ihop med nätverks-, familje- och parterapeutiska arbetssätt, vilka alla passar ihop med den kortidspsykoterapi och psykosociala stöd som redan erbjuds inom primärhälsovården. Eftersom de flesta utbildade familjepsykoterapeuter redan finns inom den offentliga sektorn skulle deras psykoterapeutiska kunnande inte heller skapa några merkostnader. De resurser som redan finns bör tas tillvara för att klienter ska kunna få den mest kvalitativa och effektiva hjälpen i tidigaste möjliga skede.
Ungdomars välmående och hur man stöder
Ungdomsåren är en tid med många förändringar. Den unga utvecklas både fysiskt som psykiskt. I kroppen sker många förändringar och den kan plötsligt kännas främmande, alla förändringar är inte lätta att acceptera. Också huvudet kan vara ett enda myller av tankar och känslor. Ibland är allt okej, den unga är lycklig och glad, i nästa stund blir den unga en obstinat, utagerande, skrikande barnunge. Ofta hänger inte ens den unga med i de omväxlande känslorna och känner sig lika förvirrad som föräldrarna. Ungdomsåren förändrar såväl ungdomen som föräldrarna.
Under de senaste åren har man noterat att puberteten startar tidigare och tidigare i den industrialiserade världen. Ungdomstiden sträcker sig också för allt längre tid. Därtill är ungdomstiden en mycket mer osäker tid nu än för några generationer sedan. Samhället omkring oss har blivit allt mer hektiskt och krävande. Stora beslut som påverkar den egna framtiden måste tas i ett allt tidigare skede och av ungdomarna krävs ett stort eget ansvar, bland annat i studierna, än vad som tidigare krävts.
Under denna tid då alla dessa förändringar skett har vi också fått följa med nyheter i media om hur ungdomars psykiska hälsa försämras. I många kommuner och städer har remisser till ungdomspsykiatrin ökat nästan explosionsartat och alla som behöver hjälp får den inte i tid. Som följder av detta ser vi bland annat marginalisering, vi ser ungdomar som pensioneras på grund av mentala problem redan innan de hunnit in i arbetslivet på riktigt. Allt detta skapar enorma kostnader för samhället. Enligt en undersökning kostar en marginaliserad ungdom samhället 370 000 euro. De kostnader och det lidande som skapas för en enskild människa kan knappast ändå mätas i pengar.
Vad beror ungdomars illamående på, och vad man kan göra för att minska det? Det finns inget enkelt svar. Orsakerna till ungdomars illamående har blivit utredda genom ett flertal olika undersökningar och barometrar. Det som orsakar ångest speciellt bland unga flickor är framtiden, klimatförändringar, det egna utseendet, jämförelser med andra, skolan, betyg, en press att lyckas. Andra orsaker som de unga nämner är föräldrarnas bråk, skilsmässa, vårdnadstvister, ekonomiska bekymmer, sociala situationer, stress och brådska och ensamhet. Enligt Ungdomsbarometern som publicerades i mars upplever ungdomar osäkerhet inför klimatförändringarna, det världspolitiska läget och terrorism. Ungdomar bär också på en stor oro inför det framtida yrkeslivet. Skol- och yrkeslivet har också genomgått stora förändringar vilket gör att många unga ser en osäker framtid.
Det hektiska och förändrade arbetslivet påverkar också ungdomar indirekt genom föräldrarna. Många ungdomar lyfte i sina svar i Ungdomsbarometern fram att de saknar den förälder som regelbundet är på arbetsresor, eller den förälder som på grund av skilsmässa inte bor i samma hushåll, eller den förälder som bor i samma hushåll men inte är närvarande. Många ungdomar vill inte heller berätta om sina problem för föräldrarna, eftersom de är rädda för att behöva belasta dem ytterligare.
En av ungdomarnas viktigaste utvecklingsuppgifter är att frigöra sig från föräldrarna. Det här är dock en uppgift som kan orsaka stor förvirring hos ungdomen själv. I det här skedet söker sig ungdomen ofta till kompisarna och har ett behov av deras bekräftelse. Tidigare räckte det kanske med den tid och den bekräftelse man fick under skoldagen men genom sociala medier har bekräftelsen och tiden blivit nästan obegränsad. Genom sociala medier har också mobbning, trakasserier och sexuella trakasserier ökat och speciellt flickor upplever det som en osäker miljö.
Självskadebeteende och att skära sig är ett välspritt sätt att försöka reglera ångest, och det är långt mer vanligt bland flickor. Flickors och pojkars ångest tar sig ofta olika uttryck. Pojkar vänder oftare sin ångest utåt medan flickor vanligen riktar sin ångest inåt, mot sig själva. Att skära sig är en metod som används för att tömma huvudet på ångestfyllda tankar, genom självskadandet blir den psykiska smärtan en verklig, fysisk smärta. Skärande kan tillfälligt lindra ångest, men bidrar i längden till skuld och skamkänslor. Självskadande är ofta beroendeframkallande eftersom det i ett kort ögonblick ger en stark känsla av välbehag. Självskadande sprids lätt och det kan ses tydligt se hur smittan sprider sig i ett kompisgäng, spridningen ses också i sociala medier. Å andra sidan finns en god och hjälpsam del i sociala medier. Det finns en hel del sidor och konton med tips hur man lindrar ångest, blir fri från självskadande och det finns även en hel del stödgrupper för ungdomar, av ungdomar.
För att kunna stöda och lindra ungdomars illamående behöver det finnas tillräckligt med hjälp, med tillräckligt låg tröskel. Det viktigaste är att den egna familjen och det naturliga nätverket är tillräckligt närvarande i den ungas liv och försöker att se och höra bakom den ungas, ibland, utmanade beteende. För en ångestfylld ungdom är det viktigaste att bli sedd och hörd. I en större utsträckning måste vi föräldrar också ta vårt ansvar och se till att bygga och möjliggöra en framtid där våra barn kan utvecklas och leva.
Hjälp som hjälper
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Den frasen upprepar jag och många med mig varje dag i mötet med andra människor. Att söka hjälp och att få hjälp är inte alltid lätt, det är inte heller lätt att få rätt sorts hjälp eller hjälp som verkligen hjälper. Hjälpen kan fås i många olika former. Sett till social- och hälsovård är hjälpen uppdelad i två steg, primär och specialistvård. Hjälp får man dock inte enbart genom den offentliga social- och hälsovården. Det finns en mängd föreningar, företag, organisationer och coacher som erbjuder olika slags hjälp för illamående.
Att skilja på bra och dålig hjälp, effektiv eller ineffektiv hjälp kan göras på två olika sätt. Dels är den hjälpsökandes egna upplevelse en central faktor. Ifall jag upplever att den här hjälpen är rätt för mig och stöder mig vidare, då känns den både rätt och effektiv. Den andra faktorn för att mäta vårdframgång, alltså hur bra eller effektiv hjälp är, betecknas evidens. Evidensbaserade metoder är de som bör användas inom vården. Evidensbaserad betyder att en vårdform, eller hjälp om vi vill använda det ordet, är nedtecknad, undersökt, och bevisat effektiv enligt de parametrar man mäter.
Om vi utgår från den objektiva mätningen av vad bra hjälp är, blir det också lättare att säga vad som är bra och dålig hjälp. Det gör också att man kan fokusera på vissa metoder och välja att ta dem i bruk. På det sättet garanterar man tillgång till god och jämlik vård. Evidensbaserad vård är ofta bra vård. Den offentliga hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för att erbjuda evidensbaserad vård och sett till resultaten borde det också vara självklart att satsa på just evidensbaserade metoder. Det är ändå viktigt att påpeka att det inte finns mirakelmetoder och även evidensbaserade metoder kan användas fel och i slutändan orsaka mer skada än hjälp för patienten.
Här kommer vi igen in på den första faktorn, upplevelsen, eller den subjektiva mätningen. Jag vill utöka begreppet upplevelse till att handla om också personkemi. Att jag upplever mig hörd på och validerad ökar också mina chanser att känna att jag får bra hjälp. Vanligen känner jag mig mer förstådd när personkemin mellan mig och min hjälpare stämmer.
Objektiva mätningar utgår från en metod och bortser från personliga preferenser och personkemi. Med detta sagt finns det knappast någon metod, hur strukturerad den än är, som kan lära ut exakt lika förhållningssätt till varje terapeut inom metoden. Det som däremot fokuseras mycket på inom metoder är grundfilosofi, eller, tankesätt. Genom att kombinera en filosofi med en struktur och en manual garanterar man ett hyfsat liknande behandlingssätt inom metoden som i längden ger bevis för att man kan säga att en metod är effektiv.
Yrkesskyddande beteckningar och evidensbaserade metoder är två faktorer som bidrar till god vård, men det är ingen garanti. Inom alla yrkeskategorier finns det personer som trots sin yrkeskompetens inte ger bra hjälp. Också utbildning och erfarenhet bidrar till att hjälpen är mer eller mindre effektiv, men den personliga upplevelsen väger ofta till för- eller nackdel för om det i längden blir hjälp eller stjälp.
Min text handlar till stor del om vård och behandling som en form av hjälp när man mår dåligt, vilket för mig är en naturlig del, men för andra kan kännas främmande. Hjälp kan, som jag nämnde tidigare, komma i många olika former. Coacher, ungdomsledare, resurspersoner, stödpersoner, extravuxen… Listan kan göras lång på olika former av extra hjälp eller stöd som erbjuds idag. Ingen av de ovan nämnda är nödvändigtvis dålig hjälp, snarare är de ett viktigt extra stöd, om man upplever sig hjälpt av det. Något som ännu är viktigt att nämna är att hjälp som inte är vård eller behandling varken granskas eller följs upp, och inte heller regleras. Vi har kunnat läsa om att behovet av en kvacksalverilag har debatterats i riksdagen. Och behovet finns just för att alla som utger sig för att hjälpa inte alltid har kompetens för att göra det eller också gör det av fel orsaker. Dock är inte heller en kvacksalverilag någon garanti för att dålig hjälp försvinner.
En myt som lever och frodas är att olika typer av samtal inte kan skada, hellre för mycket hjälp är ingen alls. Tyvärr kan fel hjälp förvärra problemen och även orsaka att man insjuknar i psykisk ohälsa, snarare än tillfrisknar. Det som kan gå fel är att en okunnig hjälpare stärker fel saker, eller jobbar utifrån sunt bondförnuft när det behövs specialhjälp. Att prata är aldrig fel, men att aktivt försöka guida en annan människa i en riktning utan att veta varför eller ha en plan för hur det ska ske, är sällan klokt.
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Vilken slags hjälp man behöver är väldigt olika. Mår man dåligt på grund av en livskris eller mer vardagliga bekymmer är det egna nätverket ofta det som kan erbjuda bäst hjälp. De känner dig, du känner dem. Är man orolig för att man håller på att insjukna i någon sjukdom eller att problemen har blivit både många och svåra är professionell hjälp något att överväga. Också inom den professionella hjälpen är det bra att involvera ditt eget nätverk, för att få stöd i din berättelse, för att kunna ställa frågor om den hjälp du får och för att det ska bli lättare att ta med sig hjälpen från det professionella till ditt eget hem och din egen miljö. Där är också en nyckel till bra hjälp. Oavsett vilken hjälp du får, eller vilken professionell insats som ges, kan ingen ändra något på en timme varje vecka. Om hjälpen däremot etableras i din egen miljö är förutsättningarna större att du också upplever dig hjälpt. Att “outsourca” hjälp är inte heller alltid nödvändigt, oftast finns kraften och verktygen för att hjälpa inom det egna nätverket, men ibland kan man behöva en guide eller ett bollplank för att kunna plocka fram det som behövs och känna sig stärkt i att man gör rätt.
Metoder är verktyg, terapeuter är verktyg, också mediciner är verktyg. Alla tillsammans bildar en bra verktygsback, en hjälp, men det som verkligen hjälper är att du kan använda och använder dem.
Sin egen lyckas smed
1.9.2019 publicerade Helsingin Sanomat artikeln “Vad tänker de rika egentligen?” (fritt översatt från “Mitä rikkaat todella ajattelevat?”). I artikeln beskrivs en nyligen publicerad studie, som är unik i sitt slag i Finland. Anu Kantola och Hanna Kuusela har undersökt vad den rikaste promillen i Finland har för åsikter om bland annat politik, andra finländare och sig själva. Såväl undersökningen som resultaten har väckt diskussion. Vad som väckt diskussionen är att en del av deltagarna i studien är starkt av den åsikten att var och en är sin egen lyckas smed. Är det faktiskt så enkelt? Har vi alla samma möjligheter att uppnå ett “gott liv”? Har var och en av oss verkligen samma utgångspunkt i livet?
Mitt svar är att saken är mycket mer komplicerad än så. I sociala medier stötte jag på Pia Koskikurus, ledande socialarbetare i Vanda, skrivelse där hon omber oss alla att ta oss en funderare på om vi har samma utgångspunkt i livet. Koskikuru frågar bland annat om du föddes in i en familj där du var väntad och efterlängtad, där du fick en trygg plats? Föddes du med avvänjningssymptom, föddes du skadad av din egen mors alkoholbruk? Och hur mådde dina föräldrar under dina tidigaste år, hade de orken att vara trygga vuxna för dig? Fick du tröst när du grät, skrattade de med dig, blev du omskött när du var sjuk? Hade du som barn en säng med lakan? Fanns det mat hemma? Tog dina föräldrar dig till biblioteket, lekparken, simhallen? Hade du kompisar i skolan? Blev du mobbad? Fick du hjälp med läxorna? Fick du sova om nätterna? Var ditt hem fyllt av vuxna som drack, knarkade, slogs? Fick du stryk? Var du tvungen att fly ditt eget hem? Hade du hobbyer? Fick du åka till sommarstugan, nöjesfältet, till fjällen? Fick du hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen att få ditt första sommarjobb? Hade du råd att ta körkort, köpa en bil? När du flyttade hemifrån, fick du hjälp med flytten? När plånboken och kylskåpet gapade tomma, fanns det ett annat kylskåp du kunde åka till? Hade du ett bankkonto där det redan fanns pengar, besparingar, egendom eller investeringar?
Frågorna är tankeväckande. Hur många av dessa frågeställningar stämmer för dig, och hur många uppfylls för dina egna barn? Till näst vill jag be dig att tänka dig in i situationen att du föddes in I en familj där föräldrarna av en eller annan orsak inte hade ork att ta hand om dig och se till ditt välmående. De hade inte möjlighet att erbjuda ett tryggt hem eller ett tryggt föräldraskap. Ge dig en chans att delta i hobbyer, vara närvarande, hjälpa dig med läxorna, köpa de läroböcker du behöver till gymnasiet eller yrkesskolan. Att anklaga föräldrar som själva lider av psykisk ohälsa, arbetslöshet eller marginalisering är inte rättvist. I en sådan familj är det omöjligt att få samma förutsättningar som i en familj där det finns mer delaktighet, mer socialt kapital, mer materiellt välmående, mer stöd. Är det rimligt att anta att var och en är sin egen lyckas smed? Ja och nej. Social ställning nedärvs, både en gynnad och en missgynnad ställning. En av de största orsakerna till ojämlikhet i samhället är barnfattigdom.
I Finland finns 120 000 barn som lever i fattigdom. Fattigdomen påverkar vår utveckling tidigt, redan under fosterstadiet och under spädbarntiden påverkar den stress modern upplever genom att hjärnan “programmeras” att kunna möta en otrygg tillvaro. I ett flertal olika undersökningar har man noterat att födas in i en fattig familj ger en så kallad toxisk stress redan vid födseln. Den toxiska stressen stör hjärnans normala utveckling och tillväxt. Störningar i hjärnan normal utvecklingen orsakar också en större sårbarhet för emotionella störningar, påverkar kamratrelationer och skolprestationer negativt. I förlängningen ökar allt detta risken för att bli marginaliserad, insjukna i psykisk ohälsa och missbrukarsjukdomar samt en alltför tidig död.
Många av de problem som följer med barnfattigdom orsakar också transgenerationella konsekvenser. En person som upplevt svår fattigdom i sin egen barndom har nödvändigtvis inte förutsättningar för ett gott föräldraskap. Fattigdom och konstant oro för sin egen och familjens försörjning orsakar en stress som begränsar tankeverksamheten och uppmärksamheten, med direkta negativa konsekvenser i samspelet mellan föräldern och barnet. Det tidiga samspelet och kvalitén på samspelet är en av de viktigaste prediktorerna för lycka visar undersökningar.
Ifall vi vill kunna påverka barnfattigdom och jämlikhet behöver vi satsa på att stöda barn och familjer i riskgrupperna genom tidigt stöd och framförallt förebyggande arbete. Att ingripa först i ungdomsåren, då risken för marginalisering är märkbart större, ökar också samhällets kostnader för ingripandet märkbart. Effektivt evidensbaserat stöd som görs förebyggande kräver resurser och ekonomiska investeringar. Genom barnpolitiska beslut kan vi inverka på barnfamiljers välmående, barns framtid och på lång sikt, hela samhällets framtid.
En enskild person kan inte hållas ansvarig för de förutsättningar hen fått i livet. Tyvärr påverkar de förutsättningar vi föds in i relativt långt hur vår framtid stakas ut. Vi kan dock påverka framtiden genom samhälleliga och politiska beslut.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.