Nepsy-vardag under pandemin
Det senaste året har inneburit att vardagen förändrats för de flesta av oss i och med pandemin som fortfarande härjar. Det upprepas gång på gång att vi lever i historisk tid och visst gör vi det, ingen av oss hade nog kunnat föreställa sig de åtgärder som vidtagits och hur de inverkat på vårt dagliga liv.
Insändarna har varit många under hösten där människor är uppgivna, ledsna och trötta på att få sin vardag begränsade och att inte kunna ses och umgås med andra såsom man är vana vid. En naturlig reaktion när känslorna blir starka och man noterar vad man går miste om.
Människan är en social varelse, vår existens utgår från umgänge och samspel, därför är många extra vilsna nu. De som hörs och de som syns är ändå de människor vi brukar beteckna som resursstarka, de har ett nätverk, de kan skapa nya rutiner, strukturer och hitta ett annat sätt att umgås. Ändå kämpar de.
En grupp som varit borta ur debatten hela året när man diskuterat hur pandemin påverkar olika människor och grupperingar är personer med en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Neuropsykiatrisk funktionsvariation, eller i dagligt prat nepsy, är ett samlingsnamn för diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrumet. De mest kända är ADHD, ADD, autismspektrumstörning och Tourette. Alla dessa funktionsvariationer innebär att hjärnans funktioner är påverkade så att man upplever världen annorlunda och även har ett annorlunda fungerande. Nepsy-diagnoser är medfödda och kroniska, även om symptomen har en tendens att variera under en livstid.
De olika diagnoserna har förstås olika kärnsymptom. T.ex. vid ADHD och ADD är det svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsreglering, vid autismspektrumstörning är det varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och samspel samt begränsade och repetitiva mönster i intressen, aktiviteter och beteenden. Dessutom finns en komorbiditet, samsjuklighet, dem emellan och även en komorbiditet med psykisk ohälsa på grund av den konstanta belastningen på sinnena personerna utsätts för när man kastas in i den neurotypiska vardagen.
På “Huono äiti”-communityn finns ett talande inlägg om vardagen i en nepsy-familj under pandemin: “Nepsyperheen hätähuuto korona-arjesta" (fritt översatt till Nepsyfamiljens nödrop från corona-vardagen), https://www.huonoaiti.fi/nepsyperheen-hatahuuto-korona-arjesta/ .
“Hur ska vi klara det?”, är frågan i många nepsy-familjer. Hur ska vi klara vardagen när alla rutiner och strukturer förändras, när snabba beslut tas också på nationell nivå, när terapier ställs in på grund av restriktioner, när stöd och avlastning måste omvärderas på grund av restriktioner? Hur ska man klara en vardag som redan är på bristningsgränsen till vad man klarar?
Alla kämpar, men nepsy-familjer kämpar än mer. Många av oss kan se ljuset i tunneln efter information om att vaccineringar mot covid19-viruset kommit igång och ser ett hopp om att återgå till en vanlig vardag efter några månader. Hoppet tror jag också finns hos nepsy-familjer, även om deras förhoppningar antagligen ser annorlunda ut. En vanlig vardag är en vardag med rutiner, struktur och många gånger utomstående stöd. Stödet som för utomstående kan verka märkligt att hänga upp sig på. “Man får väl anpassa sig, vi har också varit tvunga att ta mer ansvar”, tänker säkert många föräldrar.
Mer ansvar i en nepsy-vardag är inte alltid möjligt. Ansvar för sitt barns liv och väl har alla föräldrar men ansvar för barnets vård, skolgång, vänrelationer kan inte enbart sättas på föräldrar. En nepsy-vardag behöver mer stöd utifrån, stöd utifrån för att man som förälder ska orka fortsätta ta ansvar för så mycket mer än många andra föräldrar.
Med denna text vill vi påminna om att allas vardag inte är likadan, vi vill påminna om att man bör kunna be om och få hjälp. Vi vill påminna om att var 10:e individ har en nepsy-diagnos och att detta bör tas hänsyn till. Vi vill föra fram att det finns stöd.
Info om stöd:
Enligt God medicinsk praxis vårdrekommendation för barn och unga med ADHD (https://www.terveyskirjasto.fi/terveyskirjasto/tk.koti?p_artikkeli=khp00071&p_teos=khp&p_osio=109&p_selaus=#s7) bör den centrala vårdåtgärderna bestå av psykoedukation, psykosociala stödåtgärder, andra stödåtgärder i vardagen, ex. förlängd läroplikt, utökad tillgång till stöd inom dagvård och skola, och vid behov medikamentell behandling.
Psykosociala stödåtgärder för barn och unga bör utgöras av beteendeterapi, även i gruppform, och föräldrahandledning. Vid behov kan även ergoterapi vara en god stödform. Neuropsykiatrisk coaching rekommenderas även sedan ett tillägg 11.4.2019.
Neuropsykiatrisk coaching är en stödform utvecklad för personer som försöker hitta sin plats i den neurotypiska vardagen, stödet kan också erbjudas närstående och nätverken. Genom coachingen söker man, utifrån ett reflekterande och lösningsfokuserat samtal, lösningar för varje individ där fokus inte är på att få nepsy-personen att anpassa sig till en vardag som många gånger kan vara överväldigande för dem, utan att skapa strukturer och rutiner för en vardag som fungerar. Coachingen kan också fungera som en stödjande åtgärd för närstående, ex. föräldrar, som många gånger befinner sig i en sårbar position.
Som nepsy-förälder är du ständigt i beredskap, redo att slåss för ditt barns rättigheter och fungerande i samhället, samtidigt som du utkämpar de värsta striderna hemma, med att utstå känsloutbrotten när barnet avreagarerar sig efter en dag av att passa in i formen. Att få prata ut, att få förståelse och att få pepp framåt kan vara just det som gör att man får kraft att orka fortsätta vara den förälder man behöver vara.
I begynnelsen var uppfostran- människans ondska enligt Alice Miller
Efter många år av funderingar på människans ondska, vad som gör en människa ond och hur det kom sig att det växte upp så många onda människors i Nazityskland, började Alice Miller fila på en egen teori. Hon såg att rötterna till ondska och välvilja kunde spåras till de tidigaste åren i ens liv och vad man blir utsatt för då.
Alice Miller är psykolog och författare, känd bl.a. för att ha studerat Hitler och bödlarna i Nazityskland samt andra diktatoriska ledare. Hon menar att Hitler och hans generation blev särskilt “onda” på grund av den rådande tanken om barnuppfostran på den tiden. Speciellt en läkare, Dr. Daniel Gottlieb Schreber, rådgav tyska föräldrar att tvinga sina barn att lyda och lära dem hålla tillbaka gråt, bl.a. genom att använda sig av aga. I dagsläget är det välkänt att fysisk aga skapar lydiga men inte väluppfostrade barn.
Genom att studera rumänska barnhemsbarn vet vi att upprepad traumatisering förstör den del av hjärnan som kontrollerar känslor. Tack vare den kunskapen blir det också lättare att förstå varför människor gör som de gör. Barn som blir utsatta för omild behandling, eller till och med misshandel, även om det görs med stöd av uppfostringsråd, förlorar sin medkänsla till andra människor. Det gör dem kapabla att utföra fruktansvärda dåd, utan att känna ånger.
Ett barn som blir slaget lär sig att slå. Även om fysisk aga var väldigt vanligt på den tiden växte inte varje människa upp och blev kriminell. Varför? Därför att många ändå har haft en person de kunnat vända sig till för tröst och stöd, s.k. “helping witnesses”.
Visste ni att Pablo Picasso upplevde ett svårt trauma i sin barndom? Hans familj upplevde jordbävningen i Malaga 1884, vilket orsakade svår ångest och hemska rädslor hos lille Pablo. Tack vare att föräldrarna förstod hans rädslor och under hela hans liv var trygga, kärleksfulla föräldrar kunde han också uttrycka känslorna genom konsten under sin livstid. Ifall traumat istället orsakas av de egna föräldrarna är det svårare, och i vissa fall omöjligt, att överkomma.
Dålig behandling av barn skapar en ond cirkel. En förälder som själv har blivit illa behandlad, även om denna inte har medvetna minnen av det, upprepar ofta denna behandling av sina egna barn. En orsak tror man är att omedvetna minnen måste komma ut i någon form, så man skapar en syndabock i sina egna barn.
För att återgå till Alice Miller och hennes observationer refererar hon till studier som gjorts på många av Förintelsens överlevare. Största delen av de som överlevde Förintelsen har rapporterat att de inte blev agade som barn. Hon drog slutsatsen att de överlevde just tack vare att de hade haft en barndom som hjälpte dem att bli resilienta, kunna ta snabba beslut, ha empati och sympati med andra och en god självkänsla i grunden.
Miller fortsätter sina observationer om ondska genom att referera direkt till Hitler och hans specifika problem med judar. Enligt hörsägen var Hitlers far halvjude, han växte upp i en anti-semitisk omgivning, och detta gjorde att han till slut började hata sig själv. För att fördriva sitt eget hat och sin egen ilska tog han ut det på sin son, Adolf, och slog honom kraftigt varje dag. Adolf växte upp och önskade hämnd, hämnd på judarna som var orsaken till faderns hat. Han växte också upp med en faster som led av svår schizofreni, och var mycket rädd för henne. För att summera hans plan, han ville befria nationen från de rädslor han själv växt upp med.
När det inte finns skyddsfaktorer, inga trygga personer att anförtro sig åt, är förnekelse och idealisering de enda strategierna för att hantera en svår uppväxt. Miller har i sina efterforskningar noterat att nästan varje diktatorisk ledare har haft en uppväxt fylld med lögner, förödmjukelse och förnedring som har gjort att de vill hämnas. De har skapat sina ideologier för att dölja sin egen sanning och sina trauman. Viktigt är ändå att påpeka att ingen uppväxt, hur ond den än må ha varit, ger en människa tillåtelse att ta livet av andra.
Propaganda och manipulation är inte tillräckliga förklaringar till att en människa blir en kallblodig bödel, anser Alice Miller. Bara en människa som har blivit svårt misshandlad, inte fått kärlek, inte haft någon tillförlitlig person i närheten utvecklar en mördarpersonlighet. Människor som har växt upp under sådana förhållanden behöver andra människor för att kunna bryta cykeln, de behöver någon som ser dem, ser vad de behöver och kan ge dem ord på vad de genomgått. Vi behöver göra skillnad på “varje offer blir en förövare” och “varje förövare har själv varit ett offer”.
Alice Miller var övertygad om att förbjuda fysiskt aga i lagen var den enda vägen att bryta cirkeln och göra världen till en bättre plats för alla människor samt förhindra folkmord i framtiden.
I Finland har barnaga varit förbjudet i lag sedan 1984, trots det förekommer barnaga fortsättningsvis i var femte familj i Finland. Oroväckande är dessutom att de som slår sina barn, också slå ihjäl sina barn. Vad behövs egentligen för att få stopp på detta?
En ”god” attityd kan inte slås in av skenheliga föräldrar, ordspråket “barn gör som du gör, inte som du säger”, kunde inte vara mer rätt här.
Social intelligens – empati = aggression?
Människan är en social varelse och behöver någon form av social intelligens för att kunna samspela med andra. Social intelligens är, enligt Edward Thorndike, ”kapaciteten och förmågan att klara av och förstå män och kvinnor, pojkar och flickor- att agera klokt i människoförbindelser”. Social intelligens är ett gammalt uttryck, redan 1920 ”uppfann” Thorndike uttrycket. Dock kunde han och hans kollegor inte påvisa att den sociala intelligensen fanns via några mätningar och uttrycket föll i glömska. För några årtionden sen förnyades intresset och nya undersökningar i ämnet blev gjord.
Social intelligens ska inte förväxlas med empati, inte heller ska empati förväxlas med sympati, eftersom de är skilda begrepp. Uttrycket empati myntades redan 1909 av Titchener. Empati och sympati är olika fenomen även om de på flera sätt överlappar varandra och sympati kan ses som en konsekvens av empati. Studier har dock visat att social intelligens och empati starkt korrelerar med varandra, tar man bort empatin tenderar aggressioner att öka emedan aggressioner visat sig minska när empati tillförs.
Den optimala åldern för att mäta social intelligens och empati tycks vara 11-12 år. Runt 11-12 års ålder tycks ungdomar ha uppnått det stadiet av tänkande att de klarar av att ta in en tredje person och de klarar också av att ”kliva ur” situationen för att ta ett social-symboliskt perspektiv på situationer. Den här ålderperioden tycks också vara en tid då ungdomar interagerar i små, nära grupper och lär sig mycket symbolik.
Hur förhåller sig då social intelligens, empati och indirekt aggression till varandra? Kaukiainen med flera har undersökt hur social intelligens förhåller sig till indirekt aggression och ifall empati lindrar aggressionen. Deras fynd visade att så var fallet. Efter denna undersökning blev man också nyfiken på hur social intelligens och empati förehåller sig till olika former av konfliktbeteenden, förutom indirekt aggression. Social intelligens korrelerar med all typ av konfliktbeteende, såväl aggressivt som fredligt. När man sedan tar bort empati ökar de aggressiva beteendena medan fredliga konfliktlösningar och tillbakadragande minskar. Empati och fredliga konfliktlösningar är alltså starkt sammankopplade.
Därtill visar deras forskning att det krävs stor social intelligens för att bemästra mer avancerade typer av aggressiva beteenden, t.ex. indirekt aggression.
Sammanfattningen av detta bör vara att social intelligens krävs både i aggressiva och fredliga beteenden, empati har dock visat sig kunna mildra aggressiva beteenden. Av de aggressiva beteendena krävs det mest social intelligens vid indirekt aggression, mindre vid verbal aggression och allra minst vid fysisk aggression. Detta mönster är också märkbart när man tänker på de olika utvecklingsskedena, i takt med att den sociala intelligensen växer, vilket den gör med åren, förändrar också typen av aggression. De som inte förmår känna empati har lätta för att använda sig av olika typer av aggressioner, detta betyder också att genom träning av empatisk förmåga minskar de aggressiva beteendena.
Känsloutbrott i alla åldrar
Att barn har känsloutbrott är ingen nyhet, de flesta som har barn i sin närhet, jobbar med barn eller rör sig ute bland folk har noterat att särskilt barn i åldern 4-6 år har en tendens att få orimliga, i vuxnas ögon, känsloutbrott när de inte får som de vill, när de är trötta eller hungriga, eller när vad som helst annat är fel.
Temper tantrums är den term man oftast använder när man pratar om okontrollerade känsloutbrott. Temper tantrums hos barn är ett relativt känt beteende och en naturlig del av utvecklingen. Temper tantrums är det som i folkmun refereras till som trotsåldern, trots att trots egentligen inte har något med känslorna att göra. Istället handlar det om en oförmåga att hantera starka känslor. Enligt teorin om aggressionens utveckling förändras det aggressiva beteendet i takt med att barnet utvecklas och uppfattarsociala normer. Fysisk aggression är som starkast innan barn har tillägnat sig språk, medan verbal aggression växer i takt med att språket utvecklas och när ett barn kan uppfatta sociala normer blir aggressionen också mer indirekt för att man inte ska bli utstött ur gruppen. Barns aggression når ofta sin höjdpunkt vid 3-4- års ålder och vid 6-7 års ålder eftersom de flesta former av aggression samexisterar under den tidpunkten.
Tidigare skrev vi om hur man bemöter barns ilska, ni hittar vårt inlägg om lågaffektivt bemötande här (https://www.broena.fi/sv/lagaffektivt-bemotande-och-forvantningar/). Med lågaffektivt bemötande arbetar man för att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende. Vi utgår från att fokusera på det vi kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen och sedan kontrollera oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Metoden är ypperlig när det gäller att minska problemskapande beteende hos barn eller äldre människor med olika typer av funktionsvariationer som gör att känslohantering är svårare.
Ifall vi överför metoden på vuxna människor som borde vara kapabla att reglera sina känslor själva, gör vi då något fel? Nej. Lågaffektivt bemötande innebär också att förhindra affektsmitta, överföringen av känslotillstånd. Om jag möter en uppjagad person blir situationen knappast bättre av att jag också blir uppjagad och arg. Jag måste återkomma till att lågaffektivt bemötande inte handlar om att släta över utbrott eller sopa svårigheter under mattan, utan att du tar ditt ansvar för det du kan påverka. Jag har möjlighet att påverka mina egna tankar, känslor och handlingar och därför bör jag också ta ansvar för mina egna tankar, känslor och handlingar. Andras tankar, känslor och handlingar är inte mitt ansvar men genom att jag tar ansvar för mig så kan jag också hjälpa den andra personen att återfå kontrollen och inte tappa självrespekten.
Lågaffektivt bemötande är en human och respekterande metod. Vi gör vad vi kan för oss själva och hjälper andra när vi kan.
Hur bemöter man ilska eller känsloutbrott ifall det handlar om en vuxen person? Känsloutbrott hos vuxna, eller adult temper tantrums, handlar egentligen om samma beteende som hos barn. Vuxna som skriker, ropar, hotar, svär, drar upp gamla oförrätter, förolämpar, anklagar, kräver svar snarare än väntar på svar och i värsta fall slår, sparkar, kastar saker, söndrar saker och skadar människor fysiskt.
Vi använder samma bemötande som för barn. Håll dig lugn, det går inte att diskutera med en person i affekt, vänta med diskussionen tills de värsta känslorna lagt sig. Utvärdera också ifall situationen är farlig för dig eller för personen som har ett utbrott. Ifall det finns risk för fara kontaktar du Första hjälpen, 112. En vuxens persons beteende som är okontrollerbart och farligt ska inte vara på ditt ansvar. Ifall det inte är någon fara för dig eller den upprörda personen, visa att du förstår men sätt gränser. Ge också utrymme och undvik att ge respons på det känslosamma beteendet. Utbrott är interaktiva beteendet vilket innebär att det kommer att ta slut ifall personen som har utbrottet inte får något gensvar på sina provokationer, ibland går det snabbare, ibland tar det längre tid. Utbrott kan även vara en reaktion på att någon känner sig trängd och genom att du backar kan känslan gå över. Ta ansvar över dina handlingar genom att lämna rummet, istället för att be den som är upprörd att lämna.
Barn som inte blir bemötta i sina känslor utan lär sig att gömma sin ilska, skämmas över sina känslor och släta över negativa känslor blir barn som är icke-resilienta. Psykologisk resiliens är förmågan att återhämta sig efter händelser som orsakat stora känslor och förmågan att stå emot svårigheter. Kort sagt kan man säga är psykologisk resiliens är grunden till att vi ska klara oss genom livet och må okej, alltså något väldigt eftersträvansvärt.
Barn som är icke-resilienta växer upp till vuxna som är icke-resilienta. Och här har vi vuxna som har svårt att hantera sina egna känslor, som tar ut sina känslor på andra, som har orimliga krav, som inte tar ansvar för sina handlingar. Det kan också leda till vuxna som blir orörliga, passiva. Ingen av dessa beteenden är önskvärda.
Vad är då skillnaden mellan att vara arg och att ha ett orimligt känsloutbrott? Skillnaden är känsla och handling. Arg är känslan, utbrotten är handlingen. Alla har rätt att bli arga, oavsett ålder, bakgrund, kön. Alla blir arga. Det är orimligt att ta ut sin ilska på andra, åtminstone om det blir ett mönster. Vi är ändå bara människor, alla slinker vi dit ibland och beter oss på sätt vi vet att vi inte borde. Precis som med barn händer det oftare när vi är trötta, hungriga, stressade eller annars bara har en dålig dag. Be om ursäkt om det händer, ta ansvar för dina handlingar och ge modell för dina barn eller andra personer i din närhet. Du kan hjälpa till att bygga psykologisk resiliens hos andra.
Att handskas med vuxna som har känsloutbrott är inte lätt, särskilt inte om det är en vuxen som är dig nära, en släkting, en förälder, ett syskon, en partner. Det är ditt ansvar att skydda dig själv och bemöta, det är aldrig ditt ansvar att förändra en annan persons beteende. Ifall den person du är orolig för inte är villig att förändra sitt beteende är ditt enda ansvar att skydda dig själv.
Att jobba och må bra (eller dåligt)
En stor del av människans identitet är bunden till ens roll och ens prestationer. Vem jag är och vad jag gör. Att det arbete vi gör blir en del av vår identitet är oundvikligt. Förutom att arbete i bästa fall ger oss en del av identiteten, ett välbehag och en känsla av självuppfyllelse, är det också genom arbete vi förtjänar vår lön och vårt uppehälle. Krasst sagt jobbar vi för att kunna leva och lever för att kunna jobba. Många av oss spenderar en tredjedel av sitt dygn på arbetsplatsen. Att ha en arbetsplats man trivs på och att en uppgift som man upplever som meningsfull bidrar till vårt psykiska välmående. Tyvärr kan också arbete och arbetsplats ha motsatt effekt, en otrivsam arbetsplats eller uppgifter man inte klarar av gör människor sjuka.
Vad vill en människa då, förutom att arbeta? De flesta människor vill må bra och ha ett bra liv. Arbete och välmående hör ihop, på samma sätt som arbete och illamående. Arbete får oss att må bra, men arbete kan också göra att vi mår dåligt. Vilka är faktorerna som orsakar detta? En del tänker också att man kan undgå illamående om man är medveten om faktorerna. Till viss del fungerar det men samtidigt hör vi rapporter om människa efter människa som blir sjuk av ett jobb som de trivs med och brinner för.
Motivation för att arbeta styrs av både inre och yttre behov; mat, tak över huvudet, trygghet men även socialt sammanhang, relationer och personlig utveckling. Motiverande faktorer har hållits konstanta över många årtionden. Faktorerna som motiverar arbetstagare förändras alltså inte, däremot har arbetslivet förändrats.
Vartefter människors levnadsstandard stigit och medelmänniskan inte längre behöver kämpa för att kunna äta sig mätt för dagen, ha ett boende och försörja sin familj, har också arbetstagares krav på vilken typ av arbete man vill ta sig an förändrats. Det kan dels förklaras av en högre skolningsgrad bland befolkningen men också av de samhälleliga förändringarna i och med teknikens utveckling. För de unga som idag kommer ut i arbetslivet är drivkrafterna bakom arbetsmotivation en helt annan än den var för tidigare generationers arbetstagare. Man nöjer sig inte längre med fast anställning och pengar varje månad, man vill göra något meningsfullt.
Allt vi gör medvetet, med ett mål, eller en plan, har också en mening för oss. Att ha en meningsfull sysselsättning behöver inte betyda att vi upplever allt i arbetet som meningsfullt, snarare att vi upplever att det vi gör har en betydelse både för en själv, och för människor runtomkring en. Viktor Frankl, logoterapins grundare och professor i psykiatri, beskriver tre kategorier av värderingar som är utgångspunkten för att hitta mening i livet. Frankl tänker att vi upplever mening genom att skapa något, uppleva något, och den attityd man väljer att ha. Hur passar detta in på välmående i arbetet? Jo, genom att vi upplever att vi gör skillnad genom vårt arbete, att vi möter någon eller något som är viktigt för oss och när vi möter på motgångar väljer att se det som en lärdom och en möjlighet att utvecklas så har vi en möjlighet att finna djup mening i både vårt arbete och livet som helhet.
Ingrid Biese, forskardoktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, forskar i varför framgångsrika män och kvinnor hoppar av sina jobb. Biese intervjuas för Svenska Yle och berättar om sin forskning och varför den är aktuell i just detta skede av samhällsutvecklingen. Orsaken står att finna i just meningsfullhet. Biese pratar om “koherent narrativ”, en berättelse om oss själva, för oss själva och vikten av att berättelsen har en röd tråd. Det vill säga att vår identitet är koherent med det vi gör. Människor behöver en sammanhängande helhet för att må bra, är Bieses slutsats.
Vad är ditt eget ansvar och vilket ansvar har din arbetsgivare, och din arbetsplats? Enligt arbetarskyddslagen ska arbetsgivaren och arbetstagarna tillsammans upprätthålla och förbättra säkerheten på arbetsplatsen. Arbetsgivaren är också skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att sörja för arbetstagarnas hälsa. I praktiken betyder det att det är arbetsgivarens skyldighet att se till att dina arbetsuppgifter inte skadar din hälsa. Organisationen styr hur arbetstagare orkar och upplever sitt jobb, och här behöver organisationerna ta sitt ansvar också utöver de praktiska delarna, ansvaret för arbetskulturen är nämligen lika viktig, anser Ingrid Biese. Flertal undersökningar om arbetskultur och arbetsvälmående pekar på att stark segregering mellan arbetstagare och ledning var en faktor som har negativ inverkan på arbetsvälmåendet, liksom toppstyrda målsättningar, medan delaktighet ökade välmåendet.
Arbetstagarens eget ansvar för sitt välmående kan inte bortses. Enligt lagstiftningen är arbetstagaren skyldig att vara arbetsför. Man har ett eget ansvar att förändra sin tillvaro ifall man inte upplever tillfredsställelse eller rent av illamående. Liksom gällande allt annat illamående är ingen människa tankeläsare och inte ens en arbetsgivare är skyldig att åtgärda illamående man inte känner till.
Utbrändhet och utmattning är de nya folksjukdomarna. Kanske någon av er har följt serierna “We can´t do it” och “Diagnos duktig” på Yle? Genom båda serierna får vi följa unga kvinnor som blir sjuka redan innan de hunnit ut i arbetslivet på riktigt. Gör de något fel? Självklart inte, däremot finns ett systemfel. Vi är i en mellanfas av arbetslivet där den gamla generationens arbetsliv med hårt arbete och långa arbetsdagar ska kombineras med den nya generation som genomsyras av flexibilitet, tillgänglighet och meningsfullhet. Det blir för mycket, av allt, trots att det är meningsfullt. Arbetslivet idag se helt annorlunda ut, arbete är mer än en arbetsplats eller de prestationer man utför på arbetstid. Arbetslivet är ditt liv.
Jag hoppas att arbetslivet fortsätter att förändras under 2000-talet och att utvecklingen leder till en mer human arbetspolitik där man har ett eget liv utanför arbetslivet, och att vikten av en sammanhängande berättelse får en allt större betydelse. De kommande generationernas arbetsliv behöver mer frihet, flexibilitet men kommer antagligen också innebära fler och mer krävande prestationer. Det är förenligt, ifall det är meningsfullt.
Hjälp som hjälper
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Den frasen upprepar jag och många med mig varje dag i mötet med andra människor. Att söka hjälp och att få hjälp är inte alltid lätt, det är inte heller lätt att få rätt sorts hjälp eller hjälp som verkligen hjälper. Hjälpen kan fås i många olika former. Sett till social- och hälsovård är hjälpen uppdelad i två steg, primär och specialistvård. Hjälp får man dock inte enbart genom den offentliga social- och hälsovården. Det finns en mängd föreningar, företag, organisationer och coacher som erbjuder olika slags hjälp för illamående.
Att skilja på bra och dålig hjälp, effektiv eller ineffektiv hjälp kan göras på två olika sätt. Dels är den hjälpsökandes egna upplevelse en central faktor. Ifall jag upplever att den här hjälpen är rätt för mig och stöder mig vidare, då känns den både rätt och effektiv. Den andra faktorn för att mäta vårdframgång, alltså hur bra eller effektiv hjälp är, betecknas evidens. Evidensbaserade metoder är de som bör användas inom vården. Evidensbaserad betyder att en vårdform, eller hjälp om vi vill använda det ordet, är nedtecknad, undersökt, och bevisat effektiv enligt de parametrar man mäter.
Om vi utgår från den objektiva mätningen av vad bra hjälp är, blir det också lättare att säga vad som är bra och dålig hjälp. Det gör också att man kan fokusera på vissa metoder och välja att ta dem i bruk. På det sättet garanterar man tillgång till god och jämlik vård. Evidensbaserad vård är ofta bra vård. Den offentliga hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för att erbjuda evidensbaserad vård och sett till resultaten borde det också vara självklart att satsa på just evidensbaserade metoder. Det är ändå viktigt att påpeka att det inte finns mirakelmetoder och även evidensbaserade metoder kan användas fel och i slutändan orsaka mer skada än hjälp för patienten.
Här kommer vi igen in på den första faktorn, upplevelsen, eller den subjektiva mätningen. Jag vill utöka begreppet upplevelse till att handla om också personkemi. Att jag upplever mig hörd på och validerad ökar också mina chanser att känna att jag får bra hjälp. Vanligen känner jag mig mer förstådd när personkemin mellan mig och min hjälpare stämmer.
Objektiva mätningar utgår från en metod och bortser från personliga preferenser och personkemi. Med detta sagt finns det knappast någon metod, hur strukturerad den än är, som kan lära ut exakt lika förhållningssätt till varje terapeut inom metoden. Det som däremot fokuseras mycket på inom metoder är grundfilosofi, eller, tankesätt. Genom att kombinera en filosofi med en struktur och en manual garanterar man ett hyfsat liknande behandlingssätt inom metoden som i längden ger bevis för att man kan säga att en metod är effektiv.
Yrkesskyddande beteckningar och evidensbaserade metoder är två faktorer som bidrar till god vård, men det är ingen garanti. Inom alla yrkeskategorier finns det personer som trots sin yrkeskompetens inte ger bra hjälp. Också utbildning och erfarenhet bidrar till att hjälpen är mer eller mindre effektiv, men den personliga upplevelsen väger ofta till för- eller nackdel för om det i längden blir hjälp eller stjälp.
Min text handlar till stor del om vård och behandling som en form av hjälp när man mår dåligt, vilket för mig är en naturlig del, men för andra kan kännas främmande. Hjälp kan, som jag nämnde tidigare, komma i många olika former. Coacher, ungdomsledare, resurspersoner, stödpersoner, extravuxen… Listan kan göras lång på olika former av extra hjälp eller stöd som erbjuds idag. Ingen av de ovan nämnda är nödvändigtvis dålig hjälp, snarare är de ett viktigt extra stöd, om man upplever sig hjälpt av det. Något som ännu är viktigt att nämna är att hjälp som inte är vård eller behandling varken granskas eller följs upp, och inte heller regleras. Vi har kunnat läsa om att behovet av en kvacksalverilag har debatterats i riksdagen. Och behovet finns just för att alla som utger sig för att hjälpa inte alltid har kompetens för att göra det eller också gör det av fel orsaker. Dock är inte heller en kvacksalverilag någon garanti för att dålig hjälp försvinner.
En myt som lever och frodas är att olika typer av samtal inte kan skada, hellre för mycket hjälp är ingen alls. Tyvärr kan fel hjälp förvärra problemen och även orsaka att man insjuknar i psykisk ohälsa, snarare än tillfrisknar. Det som kan gå fel är att en okunnig hjälpare stärker fel saker, eller jobbar utifrån sunt bondförnuft när det behövs specialhjälp. Att prata är aldrig fel, men att aktivt försöka guida en annan människa i en riktning utan att veta varför eller ha en plan för hur det ska ske, är sällan klokt.
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Vilken slags hjälp man behöver är väldigt olika. Mår man dåligt på grund av en livskris eller mer vardagliga bekymmer är det egna nätverket ofta det som kan erbjuda bäst hjälp. De känner dig, du känner dem. Är man orolig för att man håller på att insjukna i någon sjukdom eller att problemen har blivit både många och svåra är professionell hjälp något att överväga. Också inom den professionella hjälpen är det bra att involvera ditt eget nätverk, för att få stöd i din berättelse, för att kunna ställa frågor om den hjälp du får och för att det ska bli lättare att ta med sig hjälpen från det professionella till ditt eget hem och din egen miljö. Där är också en nyckel till bra hjälp. Oavsett vilken hjälp du får, eller vilken professionell insats som ges, kan ingen ändra något på en timme varje vecka. Om hjälpen däremot etableras i din egen miljö är förutsättningarna större att du också upplever dig hjälpt. Att “outsourca” hjälp är inte heller alltid nödvändigt, oftast finns kraften och verktygen för att hjälpa inom det egna nätverket, men ibland kan man behöva en guide eller ett bollplank för att kunna plocka fram det som behövs och känna sig stärkt i att man gör rätt.
Metoder är verktyg, terapeuter är verktyg, också mediciner är verktyg. Alla tillsammans bildar en bra verktygsback, en hjälp, men det som verkligen hjälper är att du kan använda och använder dem.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.
Ta hand om dig själv i vardagen
Vardagen rullar på och snabbt är vi inne i ekorrhjulet igen. Dagis, skola, jobb, hämta barn, mat,
barnens hobbyer, egna hobbyer, sömn… Så ser dagarna ut för många människor, dag ut och in,
samma rutiner och få tillfällen att avvika från rutinerna. Hur hinner man då med sig själv, att
förverkliga eller ens att ta hand om sig själv?
Vi översvämmas av litteratur om egenvård, eller self-care, och personlig utveckling. Hur du blir ditt bästa jag. Men är det verkligen vad vi behöver för att må bra? Ännu mer regler, rutiner – andras råd.
Både ja och nej vill jag svara. Self-care som uppmanar till att lyssna inåt är self-care värd att ta tillvara, self-care som uppmanar till att lyssna utåt, ökar bara på vardagsstressen.
Att lyssna inåt är betydligt lättare än det låter men samtidigt svårt för många att ta sig tid att göra.
Stanna upp i din vardag, om så bara för en minut och fråga dig själv hur du känner och vad du
behöver. Var nyfiken på dina tankar och känslor, vad ligger bakom dem? Ta också hänsyn till dina
känslor genom att låta dem finnas och låta dem förklara saker för dig, låt dem dock inte styra dig fullständigt. Ta dig tid när du borstar tänderna på morgonen att känna efter, du behöver inte mer tid än 2 minuter. Ifall tandborstningen blir för hektisk är jag säker på att du hittar 2 minuter någon gång under din dag att sätta på dig själv.
När du fokuserar inåt och på dig själv, väljer du också att fokusera på sådant du kan kontrollera. Att sätta (orimligt) mycket tid på sådant som är utom din kontroll hjälper dig inte att må bättre, snarare drar dig ner dig i en ond cirkel.
Det vi vet att alla mår bra av, oavsett livskede, grundvärderingar eller framtidsplaner är balans och rutiner. Både balans och rutiner är dock individuella. Balans definieras som jämvikt, det vill säga ett fysiskt tillstånd där de lägesförändrade krafterna exakt upphäver varandra. Vad betyder det i vår vardag? Balans borde då vara en jämvikt av aktiv och vilande, en jämvikt av upp och ner, en jämvikt av plus och minus. Det är här de individuella skillnaderna kommer fram. Vad som är vila för mig kanske är en aktiv handling för någon annan, det som plussar på mitt konto minskar eventuellt på någon annans.
Rutiner är inte heller så specifikt som man uppfattar ordet i dagligt tal. En serie handlingar som man utför i en viss ordning kan ändå vara vilken serie av handlingar som helst. Det som får oss att må bra med rutin är att det är just din serie av handlingar, anpassade efter vad du behöver för att må bra. Balans och rutiner innefattar dock att stiga upp när det ljusnar, hålla igång med något, äta regelbundna måltider och sova, resten är upp till dig.
Har ni läst så här långt har ni kanske hunnit tänka tanken att self-care väldigt långt handlar om self-exploration, att vara nyfiken på och undersöka sig själv. Vem är jag, vad vill jag och vad får mig att må bra? Och det stämmer, att ta hand om sig själv i vardagen betyder att du tar hand om dig själv på samma sätt som du skulle ta hand om vilken annan människa som helst som är dig kär.
Har du svårt att hitta tid för dig själv, eller ens motivation för dig själv, ställ dig frågan; vad hade du rått din bästa vän att göra? Eller vad hade din partner behövt? Hur hade du tagit hand om ditt barn i detta läge?
Även om mängden självhjälpsböcker på alla möjliga teman fortsätter att explodera i antal
återkommer forskningen till det som vi redan “vet” att får oss att må bra. Back to basics. Vi mår bra av att sova, att vara ute i naturen, att utöva en hobby, att spendera tid med de vi tycker om, att skratta, at spendera tid för oss själva, att djupandas, att uttrycka oss själva, att processera det vi varit med om och att acceptera sig själv.
Trots att jag i början skrev att man inte behöver lyssna på råd som kommer utifrån tänker jag ändå ge ett råd : genom att ge dig själv en paus och lyssna på dig själv, tar du också hand om dig själv på allra bästa sätt i vardagen.
Lågaffektivt bemötande och förväntningar
Ett av de områden vi erbjuder utbildning inom är lågaffektivt bemötande. Själva termen lågaffektivt bemötande har fått ett stort uppsving de senaste åren och mannen bakom begreppet på svenska, Bo Hejlskov Elvén, har uppnått närmast kultstatus inom Norden. Den amerikanska kollegan Ross Greene är en föregångare inom området och det av hans citat som fått störst genomslagskraft är “barn som kan uppföra sig gör det”. Håll denna mening i minnet.
Glädjande noterar vi att hela regionens småbarnspedagogik fått möjlighet att delta i en föreläsning om lågaffektivt bemötande i dagarna https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/306914.
Förutom att lågaffektivt bemötande är en populär term och en metod som ligger i tiden är det också ett särskilt effektivt sätt att hantera problemskapande beteende. Därför väljer vi att också skriva några ord om förhållningssättet för att hjälpa till att sprida begreppet och befästa användningen av metoden.
Lågaffektivt bemötande kan användas i alla situationer där en person har problemskapande beteende men metoden har utvecklats med tanke på de som har svårare än andra att ändra sitt beteende, eller har svårare än andra att reglera sina känslor. Ofta handlar det om personer med en neuropsykiatrisk, eller intellektuell, funktionsvariation, men det handlar också om barn överlag.
Om vi kokar ner det ytterligare handlar lågaffektivt bemötande om att försöka förstå varför en person reagerar aggressivt istället för att fokusera på att ändra det aggressiva beteendet. Se orsaken istället för symptomen. Genom ett lågaffektivt bemötande vill man förutspå och förhindra beteendet som kan skapa problem för individen och för de som finns runtomkring. Lågaffektivt bemötande betyder INTE att man curlar eller slätar marken framför en person, eller att personen aldrig kommer lära sig uppföra sig, snarare att man bemöter en person respektfullt och på den nivå den klarar av att fungera för tillfället.
Trots att det skrivs mycket om lågaffektivt bemötande har jag noterat väldigt få artiklar eller kommentarer om förväntningar. Med förväntningar menar jag förväntningar på barn och deras beteende överlag men också förväntningar på barn med funktionsvariation. Kom ihåg Greenes ord igen: “barn som kan uppföra sig gör det”. Varför förväntar vi oss att en dagisdag ska förflyta utan en endaste konflikt, ifall vi har en grupp om 10 barn i ålder 3-4 år, det vill säga den ålder när barn är som mest fysiskt aggressiva? Eller varför förväntar vi oss att våra barn, låt oss säga ett syskonpar i åldrarna 7 och 9 år, ska umgås med bara varandra en hel helg utan endaste konflikt (been there, done that)? Eller varför förväntar vi oss att Kalle med ADHD ska sitta still på sin plats utan ett endaste ljud under hela lektionen? Eller att samma Kalle sen inte ska slå till någon när han blev uppspelt på gymnastiken, eller kasta iväg sina böcker när undervisningen blev för svår att hänga med i?
Hejlskov Elvén använder ordet ansvarsprincip och ber att man alltid ska ställa sig frågan “vems är problemet?”. Ansvarsprincipen kan kopplas till våra förväntningar och utgår från att fokusera på vad jag kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen. Från ansvarsprincipen går vi vidare till kontrollprincipen, vi kontrollerar oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Ordet affektsmitta, som egentligen betyder känslosmitta och kan förklaras med en överföring av känslotillstånd är grunden för kontrollprincipen. Läs gärna mer på Bo Hejlskov Elvén blogg om hans grundsyn https://hejlskov.se.
Att människor utbildas i att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende är bra men samtidigt är det förvånande att behovet av utbildning för att hantera problemskapande beteende på ett etiskt försvarbart sätt uppkommit först nu.
Här kommer också en av våra hjärtefrågor in, vi vill att alla barn ska bemötas respektfullt och utifrån sina egna behov, därför har ni också möjlighet att anlita oss för att fortsätta sprida förhållningsättet lågaffektivt bemötande.
Igen en gång, “barn som kan uppföra sig gör det”. Bär med er tanken nästa gång ni stöter på ett bråkigt barn. Vill ni veta mer, kontakta oss!
Lästips:
Elvén, Bo Hejlskov & Wiman, Tina: Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen. Natur & Kultur, Stockholm, 2015
Elvén, Bo Hejlskov: Beteendeproblem i skolan. Natur och Kultur, Stockholm, 2014
Havelius, Axel Chipumpu (red): Lågaffektivt bemötande. Studentlitteratur, Lund, 2016.
****************************************************************************
Elvén, Bo Hejlskov: Kenen ongelma? Haastavat tilanteet koulun arjessa. Kehitysvammaliitto ry Oppimateriaalikeskus Opike, Helsinki, 2016
****************************************************************************
Elven, Bo Hejlskov & Tina Wiman: Sulky, Rowdy, Rude? Why kids act out and what to do about it. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia 2017
Elvén, Bo Hejlskov: No Fighting, No Biting, No Screaming. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia, 2010