I begynnelsen var uppfostran- människans ondska enligt Alice Miller
Efter många år av funderingar på människans ondska, vad som gör en människa ond och hur det kom sig att det växte upp så många onda människors i Nazityskland, började Alice Miller fila på en egen teori. Hon såg att rötterna till ondska och välvilja kunde spåras till de tidigaste åren i ens liv och vad man blir utsatt för då.
Alice Miller är psykolog och författare, känd bl.a. för att ha studerat Hitler och bödlarna i Nazityskland samt andra diktatoriska ledare. Hon menar att Hitler och hans generation blev särskilt “onda” på grund av den rådande tanken om barnuppfostran på den tiden. Speciellt en läkare, Dr. Daniel Gottlieb Schreber, rådgav tyska föräldrar att tvinga sina barn att lyda och lära dem hålla tillbaka gråt, bl.a. genom att använda sig av aga. I dagsläget är det välkänt att fysisk aga skapar lydiga men inte väluppfostrade barn.
Genom att studera rumänska barnhemsbarn vet vi att upprepad traumatisering förstör den del av hjärnan som kontrollerar känslor. Tack vare den kunskapen blir det också lättare att förstå varför människor gör som de gör. Barn som blir utsatta för omild behandling, eller till och med misshandel, även om det görs med stöd av uppfostringsråd, förlorar sin medkänsla till andra människor. Det gör dem kapabla att utföra fruktansvärda dåd, utan att känna ånger.
Ett barn som blir slaget lär sig att slå. Även om fysisk aga var väldigt vanligt på den tiden växte inte varje människa upp och blev kriminell. Varför? Därför att många ändå har haft en person de kunnat vända sig till för tröst och stöd, s.k. “helping witnesses”.
Visste ni att Pablo Picasso upplevde ett svårt trauma i sin barndom? Hans familj upplevde jordbävningen i Malaga 1884, vilket orsakade svår ångest och hemska rädslor hos lille Pablo. Tack vare att föräldrarna förstod hans rädslor och under hela hans liv var trygga, kärleksfulla föräldrar kunde han också uttrycka känslorna genom konsten under sin livstid. Ifall traumat istället orsakas av de egna föräldrarna är det svårare, och i vissa fall omöjligt, att överkomma.
Dålig behandling av barn skapar en ond cirkel. En förälder som själv har blivit illa behandlad, även om denna inte har medvetna minnen av det, upprepar ofta denna behandling av sina egna barn. En orsak tror man är att omedvetna minnen måste komma ut i någon form, så man skapar en syndabock i sina egna barn.
För att återgå till Alice Miller och hennes observationer refererar hon till studier som gjorts på många av Förintelsens överlevare. Största delen av de som överlevde Förintelsen har rapporterat att de inte blev agade som barn. Hon drog slutsatsen att de överlevde just tack vare att de hade haft en barndom som hjälpte dem att bli resilienta, kunna ta snabba beslut, ha empati och sympati med andra och en god självkänsla i grunden.
Miller fortsätter sina observationer om ondska genom att referera direkt till Hitler och hans specifika problem med judar. Enligt hörsägen var Hitlers far halvjude, han växte upp i en anti-semitisk omgivning, och detta gjorde att han till slut började hata sig själv. För att fördriva sitt eget hat och sin egen ilska tog han ut det på sin son, Adolf, och slog honom kraftigt varje dag. Adolf växte upp och önskade hämnd, hämnd på judarna som var orsaken till faderns hat. Han växte också upp med en faster som led av svår schizofreni, och var mycket rädd för henne. För att summera hans plan, han ville befria nationen från de rädslor han själv växt upp med.
När det inte finns skyddsfaktorer, inga trygga personer att anförtro sig åt, är förnekelse och idealisering de enda strategierna för att hantera en svår uppväxt. Miller har i sina efterforskningar noterat att nästan varje diktatorisk ledare har haft en uppväxt fylld med lögner, förödmjukelse och förnedring som har gjort att de vill hämnas. De har skapat sina ideologier för att dölja sin egen sanning och sina trauman. Viktigt är ändå att påpeka att ingen uppväxt, hur ond den än må ha varit, ger en människa tillåtelse att ta livet av andra.
Propaganda och manipulation är inte tillräckliga förklaringar till att en människa blir en kallblodig bödel, anser Alice Miller. Bara en människa som har blivit svårt misshandlad, inte fått kärlek, inte haft någon tillförlitlig person i närheten utvecklar en mördarpersonlighet. Människor som har växt upp under sådana förhållanden behöver andra människor för att kunna bryta cykeln, de behöver någon som ser dem, ser vad de behöver och kan ge dem ord på vad de genomgått. Vi behöver göra skillnad på “varje offer blir en förövare” och “varje förövare har själv varit ett offer”.
Alice Miller var övertygad om att förbjuda fysiskt aga i lagen var den enda vägen att bryta cirkeln och göra världen till en bättre plats för alla människor samt förhindra folkmord i framtiden.
I Finland har barnaga varit förbjudet i lag sedan 1984, trots det förekommer barnaga fortsättningsvis i var femte familj i Finland. Oroväckande är dessutom att de som slår sina barn, också slå ihjäl sina barn. Vad behövs egentligen för att få stopp på detta?
En ”god” attityd kan inte slås in av skenheliga föräldrar, ordspråket “barn gör som du gör, inte som du säger”, kunde inte vara mer rätt här.
Att jobba och må bra (eller dåligt)
En stor del av människans identitet är bunden till ens roll och ens prestationer. Vem jag är och vad jag gör. Att det arbete vi gör blir en del av vår identitet är oundvikligt. Förutom att arbete i bästa fall ger oss en del av identiteten, ett välbehag och en känsla av självuppfyllelse, är det också genom arbete vi förtjänar vår lön och vårt uppehälle. Krasst sagt jobbar vi för att kunna leva och lever för att kunna jobba. Många av oss spenderar en tredjedel av sitt dygn på arbetsplatsen. Att ha en arbetsplats man trivs på och att en uppgift som man upplever som meningsfull bidrar till vårt psykiska välmående. Tyvärr kan också arbete och arbetsplats ha motsatt effekt, en otrivsam arbetsplats eller uppgifter man inte klarar av gör människor sjuka.
Vad vill en människa då, förutom att arbeta? De flesta människor vill må bra och ha ett bra liv. Arbete och välmående hör ihop, på samma sätt som arbete och illamående. Arbete får oss att må bra, men arbete kan också göra att vi mår dåligt. Vilka är faktorerna som orsakar detta? En del tänker också att man kan undgå illamående om man är medveten om faktorerna. Till viss del fungerar det men samtidigt hör vi rapporter om människa efter människa som blir sjuk av ett jobb som de trivs med och brinner för.
Motivation för att arbeta styrs av både inre och yttre behov; mat, tak över huvudet, trygghet men även socialt sammanhang, relationer och personlig utveckling. Motiverande faktorer har hållits konstanta över många årtionden. Faktorerna som motiverar arbetstagare förändras alltså inte, däremot har arbetslivet förändrats.
Vartefter människors levnadsstandard stigit och medelmänniskan inte längre behöver kämpa för att kunna äta sig mätt för dagen, ha ett boende och försörja sin familj, har också arbetstagares krav på vilken typ av arbete man vill ta sig an förändrats. Det kan dels förklaras av en högre skolningsgrad bland befolkningen men också av de samhälleliga förändringarna i och med teknikens utveckling. För de unga som idag kommer ut i arbetslivet är drivkrafterna bakom arbetsmotivation en helt annan än den var för tidigare generationers arbetstagare. Man nöjer sig inte längre med fast anställning och pengar varje månad, man vill göra något meningsfullt.
Allt vi gör medvetet, med ett mål, eller en plan, har också en mening för oss. Att ha en meningsfull sysselsättning behöver inte betyda att vi upplever allt i arbetet som meningsfullt, snarare att vi upplever att det vi gör har en betydelse både för en själv, och för människor runtomkring en. Viktor Frankl, logoterapins grundare och professor i psykiatri, beskriver tre kategorier av värderingar som är utgångspunkten för att hitta mening i livet. Frankl tänker att vi upplever mening genom att skapa något, uppleva något, och den attityd man väljer att ha. Hur passar detta in på välmående i arbetet? Jo, genom att vi upplever att vi gör skillnad genom vårt arbete, att vi möter någon eller något som är viktigt för oss och när vi möter på motgångar väljer att se det som en lärdom och en möjlighet att utvecklas så har vi en möjlighet att finna djup mening i både vårt arbete och livet som helhet.
Ingrid Biese, forskardoktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, forskar i varför framgångsrika män och kvinnor hoppar av sina jobb. Biese intervjuas för Svenska Yle och berättar om sin forskning och varför den är aktuell i just detta skede av samhällsutvecklingen. Orsaken står att finna i just meningsfullhet. Biese pratar om “koherent narrativ”, en berättelse om oss själva, för oss själva och vikten av att berättelsen har en röd tråd. Det vill säga att vår identitet är koherent med det vi gör. Människor behöver en sammanhängande helhet för att må bra, är Bieses slutsats.
Vad är ditt eget ansvar och vilket ansvar har din arbetsgivare, och din arbetsplats? Enligt arbetarskyddslagen ska arbetsgivaren och arbetstagarna tillsammans upprätthålla och förbättra säkerheten på arbetsplatsen. Arbetsgivaren är också skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att sörja för arbetstagarnas hälsa. I praktiken betyder det att det är arbetsgivarens skyldighet att se till att dina arbetsuppgifter inte skadar din hälsa. Organisationen styr hur arbetstagare orkar och upplever sitt jobb, och här behöver organisationerna ta sitt ansvar också utöver de praktiska delarna, ansvaret för arbetskulturen är nämligen lika viktig, anser Ingrid Biese. Flertal undersökningar om arbetskultur och arbetsvälmående pekar på att stark segregering mellan arbetstagare och ledning var en faktor som har negativ inverkan på arbetsvälmåendet, liksom toppstyrda målsättningar, medan delaktighet ökade välmåendet.
Arbetstagarens eget ansvar för sitt välmående kan inte bortses. Enligt lagstiftningen är arbetstagaren skyldig att vara arbetsför. Man har ett eget ansvar att förändra sin tillvaro ifall man inte upplever tillfredsställelse eller rent av illamående. Liksom gällande allt annat illamående är ingen människa tankeläsare och inte ens en arbetsgivare är skyldig att åtgärda illamående man inte känner till.
Utbrändhet och utmattning är de nya folksjukdomarna. Kanske någon av er har följt serierna “We can´t do it” och “Diagnos duktig” på Yle? Genom båda serierna får vi följa unga kvinnor som blir sjuka redan innan de hunnit ut i arbetslivet på riktigt. Gör de något fel? Självklart inte, däremot finns ett systemfel. Vi är i en mellanfas av arbetslivet där den gamla generationens arbetsliv med hårt arbete och långa arbetsdagar ska kombineras med den nya generation som genomsyras av flexibilitet, tillgänglighet och meningsfullhet. Det blir för mycket, av allt, trots att det är meningsfullt. Arbetslivet idag se helt annorlunda ut, arbete är mer än en arbetsplats eller de prestationer man utför på arbetstid. Arbetslivet är ditt liv.
Jag hoppas att arbetslivet fortsätter att förändras under 2000-talet och att utvecklingen leder till en mer human arbetspolitik där man har ett eget liv utanför arbetslivet, och att vikten av en sammanhängande berättelse får en allt större betydelse. De kommande generationernas arbetsliv behöver mer frihet, flexibilitet men kommer antagligen också innebära fler och mer krävande prestationer. Det är förenligt, ifall det är meningsfullt.
Hjälp som hjälper
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Den frasen upprepar jag och många med mig varje dag i mötet med andra människor. Att söka hjälp och att få hjälp är inte alltid lätt, det är inte heller lätt att få rätt sorts hjälp eller hjälp som verkligen hjälper. Hjälpen kan fås i många olika former. Sett till social- och hälsovård är hjälpen uppdelad i två steg, primär och specialistvård. Hjälp får man dock inte enbart genom den offentliga social- och hälsovården. Det finns en mängd föreningar, företag, organisationer och coacher som erbjuder olika slags hjälp för illamående.
Att skilja på bra och dålig hjälp, effektiv eller ineffektiv hjälp kan göras på två olika sätt. Dels är den hjälpsökandes egna upplevelse en central faktor. Ifall jag upplever att den här hjälpen är rätt för mig och stöder mig vidare, då känns den både rätt och effektiv. Den andra faktorn för att mäta vårdframgång, alltså hur bra eller effektiv hjälp är, betecknas evidens. Evidensbaserade metoder är de som bör användas inom vården. Evidensbaserad betyder att en vårdform, eller hjälp om vi vill använda det ordet, är nedtecknad, undersökt, och bevisat effektiv enligt de parametrar man mäter.
Om vi utgår från den objektiva mätningen av vad bra hjälp är, blir det också lättare att säga vad som är bra och dålig hjälp. Det gör också att man kan fokusera på vissa metoder och välja att ta dem i bruk. På det sättet garanterar man tillgång till god och jämlik vård. Evidensbaserad vård är ofta bra vård. Den offentliga hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för att erbjuda evidensbaserad vård och sett till resultaten borde det också vara självklart att satsa på just evidensbaserade metoder. Det är ändå viktigt att påpeka att det inte finns mirakelmetoder och även evidensbaserade metoder kan användas fel och i slutändan orsaka mer skada än hjälp för patienten.
Här kommer vi igen in på den första faktorn, upplevelsen, eller den subjektiva mätningen. Jag vill utöka begreppet upplevelse till att handla om också personkemi. Att jag upplever mig hörd på och validerad ökar också mina chanser att känna att jag får bra hjälp. Vanligen känner jag mig mer förstådd när personkemin mellan mig och min hjälpare stämmer.
Objektiva mätningar utgår från en metod och bortser från personliga preferenser och personkemi. Med detta sagt finns det knappast någon metod, hur strukturerad den än är, som kan lära ut exakt lika förhållningssätt till varje terapeut inom metoden. Det som däremot fokuseras mycket på inom metoder är grundfilosofi, eller, tankesätt. Genom att kombinera en filosofi med en struktur och en manual garanterar man ett hyfsat liknande behandlingssätt inom metoden som i längden ger bevis för att man kan säga att en metod är effektiv.
Yrkesskyddande beteckningar och evidensbaserade metoder är två faktorer som bidrar till god vård, men det är ingen garanti. Inom alla yrkeskategorier finns det personer som trots sin yrkeskompetens inte ger bra hjälp. Också utbildning och erfarenhet bidrar till att hjälpen är mer eller mindre effektiv, men den personliga upplevelsen väger ofta till för- eller nackdel för om det i längden blir hjälp eller stjälp.
Min text handlar till stor del om vård och behandling som en form av hjälp när man mår dåligt, vilket för mig är en naturlig del, men för andra kan kännas främmande. Hjälp kan, som jag nämnde tidigare, komma i många olika former. Coacher, ungdomsledare, resurspersoner, stödpersoner, extravuxen… Listan kan göras lång på olika former av extra hjälp eller stöd som erbjuds idag. Ingen av de ovan nämnda är nödvändigtvis dålig hjälp, snarare är de ett viktigt extra stöd, om man upplever sig hjälpt av det. Något som ännu är viktigt att nämna är att hjälp som inte är vård eller behandling varken granskas eller följs upp, och inte heller regleras. Vi har kunnat läsa om att behovet av en kvacksalverilag har debatterats i riksdagen. Och behovet finns just för att alla som utger sig för att hjälpa inte alltid har kompetens för att göra det eller också gör det av fel orsaker. Dock är inte heller en kvacksalverilag någon garanti för att dålig hjälp försvinner.
En myt som lever och frodas är att olika typer av samtal inte kan skada, hellre för mycket hjälp är ingen alls. Tyvärr kan fel hjälp förvärra problemen och även orsaka att man insjuknar i psykisk ohälsa, snarare än tillfrisknar. Det som kan gå fel är att en okunnig hjälpare stärker fel saker, eller jobbar utifrån sunt bondförnuft när det behövs specialhjälp. Att prata är aldrig fel, men att aktivt försöka guida en annan människa i en riktning utan att veta varför eller ha en plan för hur det ska ske, är sällan klokt.
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Vilken slags hjälp man behöver är väldigt olika. Mår man dåligt på grund av en livskris eller mer vardagliga bekymmer är det egna nätverket ofta det som kan erbjuda bäst hjälp. De känner dig, du känner dem. Är man orolig för att man håller på att insjukna i någon sjukdom eller att problemen har blivit både många och svåra är professionell hjälp något att överväga. Också inom den professionella hjälpen är det bra att involvera ditt eget nätverk, för att få stöd i din berättelse, för att kunna ställa frågor om den hjälp du får och för att det ska bli lättare att ta med sig hjälpen från det professionella till ditt eget hem och din egen miljö. Där är också en nyckel till bra hjälp. Oavsett vilken hjälp du får, eller vilken professionell insats som ges, kan ingen ändra något på en timme varje vecka. Om hjälpen däremot etableras i din egen miljö är förutsättningarna större att du också upplever dig hjälpt. Att “outsourca” hjälp är inte heller alltid nödvändigt, oftast finns kraften och verktygen för att hjälpa inom det egna nätverket, men ibland kan man behöva en guide eller ett bollplank för att kunna plocka fram det som behövs och känna sig stärkt i att man gör rätt.
Metoder är verktyg, terapeuter är verktyg, också mediciner är verktyg. Alla tillsammans bildar en bra verktygsback, en hjälp, men det som verkligen hjälper är att du kan använda och använder dem.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.