Traumatisering ur familjesynvinkel
Trauma har man traditionellt behandlat utifrån ett individperspektiv och därför är också den största delen av behandlingsformerna för trauma individuell terapi. Man kan se på trauma och traumatisering ur en familjesynvinkel, genom att prata om traumaorganisering i familjens samverkan. Inom individualpsykologin delar man in trauma i två olika grader, första gradens och andra gradens traumatisering. Samma definition kan man använda även om man utgår från ett familjeperspektiv i behandlingen.
Första gradens traumatisering innebär att traumat förorsakas av en faktor utanför familjen. Det kan handla om en svår kris, en olycka, ett våldsdåd eller en familjemedlems insjuknande i allvarlig sjukdom. Andra gradens traumatisering kan delas in i två olika kategorier. En kraftig och överraskande händelse kan drabba familjen, såsom ett oväntat dödsfall som gör att en eller flera av familjemedlemmarna upplever svåra posttraumatiska stressymptom eller dissociationssymptom. Den andra kategorin är traumatisering inom familjen, eller traumatisering i anknytningsrelationen. Traumat uppstår som namnet säger i anknytningen mellan barn och förälder. Anknytningstrauma kan också uppstå mellan syskon eller över generationsgränserna.
Trauman påverkar det en enskild person och familjen upplever, minns och berättar. Under de senaste åren har man genom forskning fått mer information om hur våra hjärnor påverkas av traumatisering, däribland minnet samt den verbala och icke-verbala upplevelsen av ett trauma. Traumatiska minnen är till sin natur dissociativa. När det traumatiska inträffar, när det varken är möjligt att fly eller fäkta, förflyttas uppmärksamheten till perifera, eller icke traumatiska stimuli. Detta förhindrar smärta, ångest, rädsla och plågor. De perifera observationerna lagras i det explicita minnet och de outhärdliga delarna av upplevelsen lagras i det implicita minnet. Det är orsaken till att en del upplevelser vi är med om är omöjliga att dela med sig av genom att använda ord, utan de finns i oss endast som starka minnesbilder, kroppsliga förnimmelser, mardrömmar, panik och handlingsförlamning.
De symptom en traumatiserad person upplever härstammar oftast från kroppen. Till exempel kan man notera att det är svårt att reglera vakenhetsnivån, sinnesförnimningar blir alltför påträngande, man noterar en känsla av avtrubbning. De fysiska symptomen inverkar igen på människan upplevelse av sig själv. En traumatiserad människa kan tänka att den aldrig är trygg, eller att den inte förtjänar att må bra. Det vi tror och tänker om oss själva återreflekteras i kroppen såsom i vår kroppshållning, andning och till och med i hjärtslagen. De kroppsliga förändringarna påverkar hur vi tolkar omgivningen och ur vi är i relation till andra människor. En traumatiserad samverkan skapar lätt feltolkningar och utmaningar i olika människorelationer.
Särskilt skadligt i familjerelationer är upplevelsen av kontroll, avsaknad av närvaro och tröst samt hjälplöshet och oförutsägbarhet. Trauma skapar oåterkalleliga spår i hjärnan som kan aktiveras ännu årtionden efter det inträffade. När traumaminnet aktiveras, aktiveras också samma kroppsliga upplevelser som i den verkliga traumatiska upplevelsen. En del av familjerelationerna eller parrelationerna kan bli kvar i traumatiden, vilket gör att relationerna inte kan utvecklas och växa i takt med andar livsområden. Det orsakar ofta känslor av tomhet, att inte bli förstådd och inte mött i relationen.
I föräldraskapet eller familjen kan traumatisering noteras endera som en förälders nedsatta vakenhetsnivå, t.ex. i form av energilöshet, handlingsförlamning, nedstämdhet, eller som förhöjd vakenhetsnivå, t.ex. i form av stor aktivitet och att färdas från kris till kris. Ifall föräldern har blivit utsatt för tidig traumatisering kan symptom i form av dissociativa tillstånd också förekomma. Det är viktigt att man i familjeterapin känner igen tecknen på traumaorganiserad familjesamverkan och hur man arbetar med detta. Sisko Karinen, Minna Koskinen och Aino-Mailja Rautkallio har utvecklad en metod som kallas stabiliserande familjeterapi (fi. vakauttava perheterapia). Syftet med metoden är att förstå vilka negativa följder traumatisering skapar för måendet och varandet, lära familjerna känna igen traumatiseringen i sin samverkan samt öva på hur man reglerar känslor och prat. Centralt i metoden är att man arbetar med att uppmärksamma både familjemedlemmarnas och terapeutens kroppsliga förnimmelser, samt de tankar och känslor som hör ihop med dem för att familjemedlemmarna framöver själva ska kunna uppmärksamma både sina egna och andras reaktioner, vilka stimuli man reagerar på, reglera sina reaktioner och stabilisera sin egen upplevelse.
I familjeterapin är det viktigt att kunna känna igen traumatisering och hur trauma påverkar familjens samverkan och relationer. Som terapeut bör man känna igen traumaorganiserad samverkan, hjälpa familjemedlemmar att bli medvetna om egna triggers relaterade till trauman och hur man reglerar sina reaktioner. Det har en positiv inverkan på hela familjen och är ett sätt att förhindra trauman att färdas vidare till nästa generation.
KÄLLOR:
Munnukka-Dahlqvist, M. 2001. Traumojen vaikutus kehoon ja kehon hoito osana terapiaa. Perheterapia-lehti, 4/2001.
Rautkallio, A-M. 2018. Vakauttava perheterapia. Perheterapia-lehti, 2/2018.
Siegel, D. 2012. Mindsight. Helsinki. Basam Books.
Att jobba och må bra (eller dåligt)
En stor del av människans identitet är bunden till ens roll och ens prestationer. Vem jag är och vad jag gör. Att det arbete vi gör blir en del av vår identitet är oundvikligt. Förutom att arbete i bästa fall ger oss en del av identiteten, ett välbehag och en känsla av självuppfyllelse, är det också genom arbete vi förtjänar vår lön och vårt uppehälle. Krasst sagt jobbar vi för att kunna leva och lever för att kunna jobba. Många av oss spenderar en tredjedel av sitt dygn på arbetsplatsen. Att ha en arbetsplats man trivs på och att en uppgift som man upplever som meningsfull bidrar till vårt psykiska välmående. Tyvärr kan också arbete och arbetsplats ha motsatt effekt, en otrivsam arbetsplats eller uppgifter man inte klarar av gör människor sjuka.
Vad vill en människa då, förutom att arbeta? De flesta människor vill må bra och ha ett bra liv. Arbete och välmående hör ihop, på samma sätt som arbete och illamående. Arbete får oss att må bra, men arbete kan också göra att vi mår dåligt. Vilka är faktorerna som orsakar detta? En del tänker också att man kan undgå illamående om man är medveten om faktorerna. Till viss del fungerar det men samtidigt hör vi rapporter om människa efter människa som blir sjuk av ett jobb som de trivs med och brinner för.
Motivation för att arbeta styrs av både inre och yttre behov; mat, tak över huvudet, trygghet men även socialt sammanhang, relationer och personlig utveckling. Motiverande faktorer har hållits konstanta över många årtionden. Faktorerna som motiverar arbetstagare förändras alltså inte, däremot har arbetslivet förändrats.
Vartefter människors levnadsstandard stigit och medelmänniskan inte längre behöver kämpa för att kunna äta sig mätt för dagen, ha ett boende och försörja sin familj, har också arbetstagares krav på vilken typ av arbete man vill ta sig an förändrats. Det kan dels förklaras av en högre skolningsgrad bland befolkningen men också av de samhälleliga förändringarna i och med teknikens utveckling. För de unga som idag kommer ut i arbetslivet är drivkrafterna bakom arbetsmotivation en helt annan än den var för tidigare generationers arbetstagare. Man nöjer sig inte längre med fast anställning och pengar varje månad, man vill göra något meningsfullt.
Allt vi gör medvetet, med ett mål, eller en plan, har också en mening för oss. Att ha en meningsfull sysselsättning behöver inte betyda att vi upplever allt i arbetet som meningsfullt, snarare att vi upplever att det vi gör har en betydelse både för en själv, och för människor runtomkring en. Viktor Frankl, logoterapins grundare och professor i psykiatri, beskriver tre kategorier av värderingar som är utgångspunkten för att hitta mening i livet. Frankl tänker att vi upplever mening genom att skapa något, uppleva något, och den attityd man väljer att ha. Hur passar detta in på välmående i arbetet? Jo, genom att vi upplever att vi gör skillnad genom vårt arbete, att vi möter någon eller något som är viktigt för oss och när vi möter på motgångar väljer att se det som en lärdom och en möjlighet att utvecklas så har vi en möjlighet att finna djup mening i både vårt arbete och livet som helhet.
Ingrid Biese, forskardoktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, forskar i varför framgångsrika män och kvinnor hoppar av sina jobb. Biese intervjuas för Svenska Yle och berättar om sin forskning och varför den är aktuell i just detta skede av samhällsutvecklingen. Orsaken står att finna i just meningsfullhet. Biese pratar om “koherent narrativ”, en berättelse om oss själva, för oss själva och vikten av att berättelsen har en röd tråd. Det vill säga att vår identitet är koherent med det vi gör. Människor behöver en sammanhängande helhet för att må bra, är Bieses slutsats.
Vad är ditt eget ansvar och vilket ansvar har din arbetsgivare, och din arbetsplats? Enligt arbetarskyddslagen ska arbetsgivaren och arbetstagarna tillsammans upprätthålla och förbättra säkerheten på arbetsplatsen. Arbetsgivaren är också skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att sörja för arbetstagarnas hälsa. I praktiken betyder det att det är arbetsgivarens skyldighet att se till att dina arbetsuppgifter inte skadar din hälsa. Organisationen styr hur arbetstagare orkar och upplever sitt jobb, och här behöver organisationerna ta sitt ansvar också utöver de praktiska delarna, ansvaret för arbetskulturen är nämligen lika viktig, anser Ingrid Biese. Flertal undersökningar om arbetskultur och arbetsvälmående pekar på att stark segregering mellan arbetstagare och ledning var en faktor som har negativ inverkan på arbetsvälmåendet, liksom toppstyrda målsättningar, medan delaktighet ökade välmåendet.
Arbetstagarens eget ansvar för sitt välmående kan inte bortses. Enligt lagstiftningen är arbetstagaren skyldig att vara arbetsför. Man har ett eget ansvar att förändra sin tillvaro ifall man inte upplever tillfredsställelse eller rent av illamående. Liksom gällande allt annat illamående är ingen människa tankeläsare och inte ens en arbetsgivare är skyldig att åtgärda illamående man inte känner till.
Utbrändhet och utmattning är de nya folksjukdomarna. Kanske någon av er har följt serierna “We can´t do it” och “Diagnos duktig” på Yle? Genom båda serierna får vi följa unga kvinnor som blir sjuka redan innan de hunnit ut i arbetslivet på riktigt. Gör de något fel? Självklart inte, däremot finns ett systemfel. Vi är i en mellanfas av arbetslivet där den gamla generationens arbetsliv med hårt arbete och långa arbetsdagar ska kombineras med den nya generation som genomsyras av flexibilitet, tillgänglighet och meningsfullhet. Det blir för mycket, av allt, trots att det är meningsfullt. Arbetslivet idag se helt annorlunda ut, arbete är mer än en arbetsplats eller de prestationer man utför på arbetstid. Arbetslivet är ditt liv.
Jag hoppas att arbetslivet fortsätter att förändras under 2000-talet och att utvecklingen leder till en mer human arbetspolitik där man har ett eget liv utanför arbetslivet, och att vikten av en sammanhängande berättelse får en allt större betydelse. De kommande generationernas arbetsliv behöver mer frihet, flexibilitet men kommer antagligen också innebära fler och mer krävande prestationer. Det är förenligt, ifall det är meningsfullt.
Ungdomars välmående och hur man stöder
Ungdomsåren är en tid med många förändringar. Den unga utvecklas både fysiskt som psykiskt. I kroppen sker många förändringar och den kan plötsligt kännas främmande, alla förändringar är inte lätta att acceptera. Också huvudet kan vara ett enda myller av tankar och känslor. Ibland är allt okej, den unga är lycklig och glad, i nästa stund blir den unga en obstinat, utagerande, skrikande barnunge. Ofta hänger inte ens den unga med i de omväxlande känslorna och känner sig lika förvirrad som föräldrarna. Ungdomsåren förändrar såväl ungdomen som föräldrarna.
Under de senaste åren har man noterat att puberteten startar tidigare och tidigare i den industrialiserade världen. Ungdomstiden sträcker sig också för allt längre tid. Därtill är ungdomstiden en mycket mer osäker tid nu än för några generationer sedan. Samhället omkring oss har blivit allt mer hektiskt och krävande. Stora beslut som påverkar den egna framtiden måste tas i ett allt tidigare skede och av ungdomarna krävs ett stort eget ansvar, bland annat i studierna, än vad som tidigare krävts.
Under denna tid då alla dessa förändringar skett har vi också fått följa med nyheter i media om hur ungdomars psykiska hälsa försämras. I många kommuner och städer har remisser till ungdomspsykiatrin ökat nästan explosionsartat och alla som behöver hjälp får den inte i tid. Som följder av detta ser vi bland annat marginalisering, vi ser ungdomar som pensioneras på grund av mentala problem redan innan de hunnit in i arbetslivet på riktigt. Allt detta skapar enorma kostnader för samhället. Enligt en undersökning kostar en marginaliserad ungdom samhället 370 000 euro. De kostnader och det lidande som skapas för en enskild människa kan knappast ändå mätas i pengar.
Vad beror ungdomars illamående på, och vad man kan göra för att minska det? Det finns inget enkelt svar. Orsakerna till ungdomars illamående har blivit utredda genom ett flertal olika undersökningar och barometrar. Det som orsakar ångest speciellt bland unga flickor är framtiden, klimatförändringar, det egna utseendet, jämförelser med andra, skolan, betyg, en press att lyckas. Andra orsaker som de unga nämner är föräldrarnas bråk, skilsmässa, vårdnadstvister, ekonomiska bekymmer, sociala situationer, stress och brådska och ensamhet. Enligt Ungdomsbarometern som publicerades i mars upplever ungdomar osäkerhet inför klimatförändringarna, det världspolitiska läget och terrorism. Ungdomar bär också på en stor oro inför det framtida yrkeslivet. Skol- och yrkeslivet har också genomgått stora förändringar vilket gör att många unga ser en osäker framtid.
Det hektiska och förändrade arbetslivet påverkar också ungdomar indirekt genom föräldrarna. Många ungdomar lyfte i sina svar i Ungdomsbarometern fram att de saknar den förälder som regelbundet är på arbetsresor, eller den förälder som på grund av skilsmässa inte bor i samma hushåll, eller den förälder som bor i samma hushåll men inte är närvarande. Många ungdomar vill inte heller berätta om sina problem för föräldrarna, eftersom de är rädda för att behöva belasta dem ytterligare.
En av ungdomarnas viktigaste utvecklingsuppgifter är att frigöra sig från föräldrarna. Det här är dock en uppgift som kan orsaka stor förvirring hos ungdomen själv. I det här skedet söker sig ungdomen ofta till kompisarna och har ett behov av deras bekräftelse. Tidigare räckte det kanske med den tid och den bekräftelse man fick under skoldagen men genom sociala medier har bekräftelsen och tiden blivit nästan obegränsad. Genom sociala medier har också mobbning, trakasserier och sexuella trakasserier ökat och speciellt flickor upplever det som en osäker miljö.
Självskadebeteende och att skära sig är ett välspritt sätt att försöka reglera ångest, och det är långt mer vanligt bland flickor. Flickors och pojkars ångest tar sig ofta olika uttryck. Pojkar vänder oftare sin ångest utåt medan flickor vanligen riktar sin ångest inåt, mot sig själva. Att skära sig är en metod som används för att tömma huvudet på ångestfyllda tankar, genom självskadandet blir den psykiska smärtan en verklig, fysisk smärta. Skärande kan tillfälligt lindra ångest, men bidrar i längden till skuld och skamkänslor. Självskadande är ofta beroendeframkallande eftersom det i ett kort ögonblick ger en stark känsla av välbehag. Självskadande sprids lätt och det kan ses tydligt se hur smittan sprider sig i ett kompisgäng, spridningen ses också i sociala medier. Å andra sidan finns en god och hjälpsam del i sociala medier. Det finns en hel del sidor och konton med tips hur man lindrar ångest, blir fri från självskadande och det finns även en hel del stödgrupper för ungdomar, av ungdomar.
För att kunna stöda och lindra ungdomars illamående behöver det finnas tillräckligt med hjälp, med tillräckligt låg tröskel. Det viktigaste är att den egna familjen och det naturliga nätverket är tillräckligt närvarande i den ungas liv och försöker att se och höra bakom den ungas, ibland, utmanade beteende. För en ångestfylld ungdom är det viktigaste att bli sedd och hörd. I en större utsträckning måste vi föräldrar också ta vårt ansvar och se till att bygga och möjliggöra en framtid där våra barn kan utvecklas och leva.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.