Trauma har man traditionellt behandlat utifrån ett individperspektiv och därför är också den största delen av behandlingsformerna för trauma individuell terapi. Man kan se på trauma och traumatisering ur en familjesynvinkel, genom att prata om traumaorganisering i familjens samverkan. Inom individualpsykologin delar man in trauma i två olika grader, första gradens och andra gradens traumatisering. Samma definition kan man använda även om man utgår från ett familjeperspektiv i behandlingen.

Första gradens traumatisering innebär att traumat förorsakas av en faktor utanför familjen. Det kan handla om en svår kris, en olycka, ett våldsdåd eller en familjemedlems insjuknande i allvarlig sjukdom. Andra gradens traumatisering kan delas in i två olika kategorier. En kraftig och överraskande händelse kan drabba familjen, såsom ett oväntat dödsfall som gör att en eller flera av familjemedlemmarna upplever svåra posttraumatiska stressymptom eller dissociationssymptom. Den andra kategorin är traumatisering inom familjen, eller traumatisering i anknytningsrelationen. Traumat uppstår som namnet säger i anknytningen mellan barn och förälder. Anknytningstrauma kan också uppstå mellan syskon eller över generationsgränserna.

Trauman påverkar det en enskild person och familjen upplever, minns och berättar. Under de senaste åren har man genom forskning fått mer information om hur våra hjärnor påverkas av traumatisering, däribland minnet samt den verbala och icke-verbala upplevelsen av ett trauma. Traumatiska minnen är till sin natur dissociativa. När det traumatiska inträffar, när det varken är möjligt att fly eller fäkta, förflyttas uppmärksamheten till perifera, eller icke traumatiska stimuli. Detta förhindrar smärta, ångest, rädsla och plågor. De perifera observationerna lagras i det explicita minnet och de outhärdliga delarna av upplevelsen lagras i det implicita minnet. Det är orsaken till att en del upplevelser vi är med om är omöjliga att dela med sig av genom att använda ord, utan de finns i oss endast som starka minnesbilder, kroppsliga förnimmelser, mardrömmar, panik och handlingsförlamning.

De symptom en traumatiserad person upplever härstammar oftast från kroppen. Till exempel kan man notera att det är svårt att reglera vakenhetsnivån, sinnesförnimningar blir alltför påträngande, man noterar en känsla av avtrubbning. De fysiska symptomen inverkar igen på människan upplevelse av sig själv. En traumatiserad människa kan tänka att den aldrig är trygg, eller att den inte förtjänar att må bra. Det vi tror och tänker om oss själva återreflekteras i kroppen såsom i vår kroppshållning, andning och till och med i hjärtslagen. De kroppsliga förändringarna påverkar hur vi tolkar omgivningen och ur vi är i relation till andra människor. En traumatiserad samverkan skapar lätt feltolkningar och utmaningar i olika människorelationer.

Särskilt skadligt i familjerelationer är upplevelsen av kontroll, avsaknad av närvaro och tröst samt hjälplöshet och oförutsägbarhet. Trauma skapar oåterkalleliga spår i hjärnan som kan aktiveras ännu årtionden efter det inträffade. När traumaminnet aktiveras, aktiveras också samma kroppsliga upplevelser som i den verkliga traumatiska upplevelsen. En del av familjerelationerna eller parrelationerna kan bli kvar i traumatiden, vilket gör att relationerna inte kan utvecklas och växa i takt med andar livsområden. Det orsakar ofta känslor av tomhet, att inte bli förstådd och inte mött i relationen.

I föräldraskapet eller familjen kan traumatisering noteras endera som en förälders nedsatta vakenhetsnivå, t.ex. i form av energilöshet, handlingsförlamning, nedstämdhet, eller som förhöjd vakenhetsnivå, t.ex. i form av stor aktivitet och att färdas från kris till kris. Ifall föräldern har blivit utsatt för tidig traumatisering kan symptom i form av dissociativa tillstånd också förekomma. Det är viktigt att man i familjeterapin känner igen tecknen på traumaorganiserad familjesamverkan och hur man arbetar med detta. Sisko Karinen, Minna Koskinen och Aino-Mailja Rautkallio har utvecklad en metod som kallas stabiliserande familjeterapi (fi. vakauttava perheterapia). Syftet med metoden är att förstå vilka negativa följder traumatisering skapar för måendet och varandet, lära familjerna känna igen traumatiseringen i sin samverkan samt öva på hur man reglerar känslor och prat. Centralt i metoden är att man arbetar med att uppmärksamma både familjemedlemmarnas och terapeutens kroppsliga förnimmelser, samt de tankar och känslor som hör ihop med dem för att familjemedlemmarna framöver själva ska kunna uppmärksamma både sina egna och andras reaktioner, vilka stimuli man reagerar på, reglera sina reaktioner och stabilisera sin egen upplevelse.

I familjeterapin är det viktigt att kunna känna igen traumatisering och hur trauma påverkar familjens samverkan och relationer. Som terapeut bör man känna igen traumaorganiserad samverkan, hjälpa familjemedlemmar att bli medvetna om egna triggers relaterade till trauman och hur man reglerar sina reaktioner. Det har en positiv inverkan på hela familjen och är ett sätt att förhindra trauman att färdas vidare till nästa generation.

KÄLLOR:

Munnukka-Dahlqvist, M. 2001. Traumojen vaikutus kehoon ja kehon hoito osana terapiaa. Perheterapia-lehti, 4/2001.

Rautkallio, A-M. 2018. Vakauttava perheterapia. Perheterapia-lehti, 2/2018.

Siegel, D. 2012. Mindsight. Helsinki. Basam Books.