Känsloutbrott i alla åldrar
Att barn har känsloutbrott är ingen nyhet, de flesta som har barn i sin närhet, jobbar med barn eller rör sig ute bland folk har noterat att särskilt barn i åldern 4-6 år har en tendens att få orimliga, i vuxnas ögon, känsloutbrott när de inte får som de vill, när de är trötta eller hungriga, eller när vad som helst annat är fel.
Temper tantrums är den term man oftast använder när man pratar om okontrollerade känsloutbrott. Temper tantrums hos barn är ett relativt känt beteende och en naturlig del av utvecklingen. Temper tantrums är det som i folkmun refereras till som trotsåldern, trots att trots egentligen inte har något med känslorna att göra. Istället handlar det om en oförmåga att hantera starka känslor. Enligt teorin om aggressionens utveckling förändras det aggressiva beteendet i takt med att barnet utvecklas och uppfattarsociala normer. Fysisk aggression är som starkast innan barn har tillägnat sig språk, medan verbal aggression växer i takt med att språket utvecklas och när ett barn kan uppfatta sociala normer blir aggressionen också mer indirekt för att man inte ska bli utstött ur gruppen. Barns aggression når ofta sin höjdpunkt vid 3-4- års ålder och vid 6-7 års ålder eftersom de flesta former av aggression samexisterar under den tidpunkten.
Tidigare skrev vi om hur man bemöter barns ilska, ni hittar vårt inlägg om lågaffektivt bemötande här (https://www.broena.fi/sv/lagaffektivt-bemotande-och-forvantningar/). Med lågaffektivt bemötande arbetar man för att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende. Vi utgår från att fokusera på det vi kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen och sedan kontrollera oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Metoden är ypperlig när det gäller att minska problemskapande beteende hos barn eller äldre människor med olika typer av funktionsvariationer som gör att känslohantering är svårare.
Ifall vi överför metoden på vuxna människor som borde vara kapabla att reglera sina känslor själva, gör vi då något fel? Nej. Lågaffektivt bemötande innebär också att förhindra affektsmitta, överföringen av känslotillstånd. Om jag möter en uppjagad person blir situationen knappast bättre av att jag också blir uppjagad och arg. Jag måste återkomma till att lågaffektivt bemötande inte handlar om att släta över utbrott eller sopa svårigheter under mattan, utan att du tar ditt ansvar för det du kan påverka. Jag har möjlighet att påverka mina egna tankar, känslor och handlingar och därför bör jag också ta ansvar för mina egna tankar, känslor och handlingar. Andras tankar, känslor och handlingar är inte mitt ansvar men genom att jag tar ansvar för mig så kan jag också hjälpa den andra personen att återfå kontrollen och inte tappa självrespekten.
Lågaffektivt bemötande är en human och respekterande metod. Vi gör vad vi kan för oss själva och hjälper andra när vi kan.
Hur bemöter man ilska eller känsloutbrott ifall det handlar om en vuxen person? Känsloutbrott hos vuxna, eller adult temper tantrums, handlar egentligen om samma beteende som hos barn. Vuxna som skriker, ropar, hotar, svär, drar upp gamla oförrätter, förolämpar, anklagar, kräver svar snarare än väntar på svar och i värsta fall slår, sparkar, kastar saker, söndrar saker och skadar människor fysiskt.
Vi använder samma bemötande som för barn. Håll dig lugn, det går inte att diskutera med en person i affekt, vänta med diskussionen tills de värsta känslorna lagt sig. Utvärdera också ifall situationen är farlig för dig eller för personen som har ett utbrott. Ifall det finns risk för fara kontaktar du Första hjälpen, 112. En vuxens persons beteende som är okontrollerbart och farligt ska inte vara på ditt ansvar. Ifall det inte är någon fara för dig eller den upprörda personen, visa att du förstår men sätt gränser. Ge också utrymme och undvik att ge respons på det känslosamma beteendet. Utbrott är interaktiva beteendet vilket innebär att det kommer att ta slut ifall personen som har utbrottet inte får något gensvar på sina provokationer, ibland går det snabbare, ibland tar det längre tid. Utbrott kan även vara en reaktion på att någon känner sig trängd och genom att du backar kan känslan gå över. Ta ansvar över dina handlingar genom att lämna rummet, istället för att be den som är upprörd att lämna.
Barn som inte blir bemötta i sina känslor utan lär sig att gömma sin ilska, skämmas över sina känslor och släta över negativa känslor blir barn som är icke-resilienta. Psykologisk resiliens är förmågan att återhämta sig efter händelser som orsakat stora känslor och förmågan att stå emot svårigheter. Kort sagt kan man säga är psykologisk resiliens är grunden till att vi ska klara oss genom livet och må okej, alltså något väldigt eftersträvansvärt.
Barn som är icke-resilienta växer upp till vuxna som är icke-resilienta. Och här har vi vuxna som har svårt att hantera sina egna känslor, som tar ut sina känslor på andra, som har orimliga krav, som inte tar ansvar för sina handlingar. Det kan också leda till vuxna som blir orörliga, passiva. Ingen av dessa beteenden är önskvärda.
Vad är då skillnaden mellan att vara arg och att ha ett orimligt känsloutbrott? Skillnaden är känsla och handling. Arg är känslan, utbrotten är handlingen. Alla har rätt att bli arga, oavsett ålder, bakgrund, kön. Alla blir arga. Det är orimligt att ta ut sin ilska på andra, åtminstone om det blir ett mönster. Vi är ändå bara människor, alla slinker vi dit ibland och beter oss på sätt vi vet att vi inte borde. Precis som med barn händer det oftare när vi är trötta, hungriga, stressade eller annars bara har en dålig dag. Be om ursäkt om det händer, ta ansvar för dina handlingar och ge modell för dina barn eller andra personer i din närhet. Du kan hjälpa till att bygga psykologisk resiliens hos andra.
Att handskas med vuxna som har känsloutbrott är inte lätt, särskilt inte om det är en vuxen som är dig nära, en släkting, en förälder, ett syskon, en partner. Det är ditt ansvar att skydda dig själv och bemöta, det är aldrig ditt ansvar att förändra en annan persons beteende. Ifall den person du är orolig för inte är villig att förändra sitt beteende är ditt enda ansvar att skydda dig själv.
Familjeterapi som vårdmetod
Familjeterapi definieras som en professionell, medveten strävan och metod med vilken man försöker att förstå och behandla såväl familjens interna samspel och störningar hos enskilda familjemedlemmar som de smärtor de orsakar. Inom familjeterapin strävar man efter att förändra de strukturer i interaktionen som upprätthåller enskilda mentala störningar och förhindrar utvecklingsmässiga uppbyggande lösningar. Genom att lyfta fram positiv växelverkan, styrkor och möjligheter vill man åstadkomma denna förändring.
I Finland är familjeterapi en form av psykoterapi som är möjlig att ansöka om genom FPA:s rehabiliterande psykoterapi. Det är också möjligt att få FPA:s stöd för psykoterapi som krävande medicinsk rehabilitering. Största delen av familjepsykoterapeuter arbetar inom den offentliga sektorn i Finland. Familjeterapin har sin början på 1950-talet då den utvecklades specifikt för att användas inom barnpsykiatrin och som behandling för psykossjukdomar. Familjeterapin har influerats av ett flertal inriktningar under sin historia och inom familjeterapin används bl.a. lösningsfokuserat och narrativt arbetssätt, strukturell, systemisk och strategisk referensram och de senaste inriktningarna fokuserar på reflektivt, dialogiskt och resursstärkande arbetssätt.
Speciellt inom den dialogiska och resursstärkande familjeterapin utgår man från social konstruktivism som den teoretiska referensramen, eller hur man i verkligheten bygger sitt social liv. Man tänker alltså att vår världsbild skapas utifrån hur vi bygger sociala relationer i vår omgivning. Till detta tankesätt hör också en diskursiv och kontextuell grundtanke, alltså att våra problem byggs upp i enlighet med ett språk och är bundet till en viss kontext. Problem är således inget som finns inom individen som en psykisk svaghet, istället vill man rikta uppmärksamheten på att söka resurser i sättet vi kommunicerar.
Den amerikanska psykologen Harlene Anderson utmanade i tiderna den systemiska familjeterapin genom sitt konstaterande att system inte skapar problem, utan problem inom familjer skapar vissa interaktionssystem. Med hjälp av familjeterapi försöker man att inverka på de här särskilda interaktionssystemen som formats.
Vanligen används familjeterapi som en metod för att reda upp och behandla olika svårigheter i samspelet, t.ex. vid en skilsmässa eller separation, vid svåra psykiska störningar, såsom schizofreni, och som ett komplement till andra terapimetoder. Familjeterapi kan användas både specifikt för en enskild psykisk störning, svåra konfliktsituationer inom familjer, störningar i samspelet, och för normala kriser inom familjen. I undersökningar har det framkommit att genom att ta in familjeterapi i behandlingen har man också kunnat öka effekten av andra terapibehandlingar inom den offentliga hälsovården.
Det finns undersökningar som visar på effekten av familjeterapi, även om de inte är lika många som de undersökningar som gjorts för andra psykoterapiformer. Man har konstaterat att familjeterapi har god effekt när det gäller att behandla ungdomars beteende- och emotionella svårigheter, beroendeproblematik och ätstörningsproblematik. Dessutom finns också underlag som påvisar att det kan vara effektivt att behandla depression, självskadebeteende och kroniska somatiska sjukdomar med hjälp av familjeterapi. Gällande vuxna har man hittat att familjeterapi är användbart vid behandling av schizofreni, beroendeproblematik, demens samt vid risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Parterapi visar sig också vara en effektiv vårdmetod vid behandling av depression, relationsproblem, övervikt och vid risk för högt blodtryck.
Undersökningar har lyckats påvisa att en tydliga samspelsmodeller skyddar människor från att insjukna i psykisk sjukdom, även i de fall där det finns en genetisk benägenhet för insjuknande. Det som har visat sig vara problematiskt när man undersöker effekten av familjeterapi är vad vi egentligen mäter. Mäter vi förändringar i symptomen, diagnosen, adaptionsmekanismen, familjens växelverkan eller hur nöjd klienten är med behandlingen? I de flesta undersökningar har tyngdpunkten legat på hur klienten upplever att symptomen har förändrats.
Fastän effekten av familjeterapi är påvisbar och familjeterapi också är en av de mest kända terapiformerna i Finland, utgör den ändå bara en liten andel rehabiliterande psykoterapi som beviljas av FPA. Största delen beviljas som enskild psykoterapi. Å andra sidan arbetar största delen av familjeterapeuterna inom den offentliga sektorn, vilket betyder att familjeterapi inte är lika tillgänglig som enskild psykoterapi inom den privata sektorn. Det här igen betyder att högkvalitativ, evidensbaserad och effektiv psykoterapi är tillgänglig med låg tröskel inom den offentliga servicen.
I senaste numret av tidningen Psykoterapia lyfter Eija-Liisa Rautiainen fram hur terapigarantin hör ihop med nätverks-, familje- och parterapeutiska arbetssätt, vilka alla passar ihop med den kortidspsykoterapi och psykosociala stöd som redan erbjuds inom primärhälsovården. Eftersom de flesta utbildade familjepsykoterapeuter redan finns inom den offentliga sektorn skulle deras psykoterapeutiska kunnande inte heller skapa några merkostnader. De resurser som redan finns bör tas tillvara för att klienter ska kunna få den mest kvalitativa och effektiva hjälpen i tidigaste möjliga skede.
Att jobba och må bra (eller dåligt)
En stor del av människans identitet är bunden till ens roll och ens prestationer. Vem jag är och vad jag gör. Att det arbete vi gör blir en del av vår identitet är oundvikligt. Förutom att arbete i bästa fall ger oss en del av identiteten, ett välbehag och en känsla av självuppfyllelse, är det också genom arbete vi förtjänar vår lön och vårt uppehälle. Krasst sagt jobbar vi för att kunna leva och lever för att kunna jobba. Många av oss spenderar en tredjedel av sitt dygn på arbetsplatsen. Att ha en arbetsplats man trivs på och att en uppgift som man upplever som meningsfull bidrar till vårt psykiska välmående. Tyvärr kan också arbete och arbetsplats ha motsatt effekt, en otrivsam arbetsplats eller uppgifter man inte klarar av gör människor sjuka.
Vad vill en människa då, förutom att arbeta? De flesta människor vill må bra och ha ett bra liv. Arbete och välmående hör ihop, på samma sätt som arbete och illamående. Arbete får oss att må bra, men arbete kan också göra att vi mår dåligt. Vilka är faktorerna som orsakar detta? En del tänker också att man kan undgå illamående om man är medveten om faktorerna. Till viss del fungerar det men samtidigt hör vi rapporter om människa efter människa som blir sjuk av ett jobb som de trivs med och brinner för.
Motivation för att arbeta styrs av både inre och yttre behov; mat, tak över huvudet, trygghet men även socialt sammanhang, relationer och personlig utveckling. Motiverande faktorer har hållits konstanta över många årtionden. Faktorerna som motiverar arbetstagare förändras alltså inte, däremot har arbetslivet förändrats.
Vartefter människors levnadsstandard stigit och medelmänniskan inte längre behöver kämpa för att kunna äta sig mätt för dagen, ha ett boende och försörja sin familj, har också arbetstagares krav på vilken typ av arbete man vill ta sig an förändrats. Det kan dels förklaras av en högre skolningsgrad bland befolkningen men också av de samhälleliga förändringarna i och med teknikens utveckling. För de unga som idag kommer ut i arbetslivet är drivkrafterna bakom arbetsmotivation en helt annan än den var för tidigare generationers arbetstagare. Man nöjer sig inte längre med fast anställning och pengar varje månad, man vill göra något meningsfullt.
Allt vi gör medvetet, med ett mål, eller en plan, har också en mening för oss. Att ha en meningsfull sysselsättning behöver inte betyda att vi upplever allt i arbetet som meningsfullt, snarare att vi upplever att det vi gör har en betydelse både för en själv, och för människor runtomkring en. Viktor Frankl, logoterapins grundare och professor i psykiatri, beskriver tre kategorier av värderingar som är utgångspunkten för att hitta mening i livet. Frankl tänker att vi upplever mening genom att skapa något, uppleva något, och den attityd man väljer att ha. Hur passar detta in på välmående i arbetet? Jo, genom att vi upplever att vi gör skillnad genom vårt arbete, att vi möter någon eller något som är viktigt för oss och när vi möter på motgångar väljer att se det som en lärdom och en möjlighet att utvecklas så har vi en möjlighet att finna djup mening i både vårt arbete och livet som helhet.
Ingrid Biese, forskardoktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, forskar i varför framgångsrika män och kvinnor hoppar av sina jobb. Biese intervjuas för Svenska Yle och berättar om sin forskning och varför den är aktuell i just detta skede av samhällsutvecklingen. Orsaken står att finna i just meningsfullhet. Biese pratar om “koherent narrativ”, en berättelse om oss själva, för oss själva och vikten av att berättelsen har en röd tråd. Det vill säga att vår identitet är koherent med det vi gör. Människor behöver en sammanhängande helhet för att må bra, är Bieses slutsats.
Vad är ditt eget ansvar och vilket ansvar har din arbetsgivare, och din arbetsplats? Enligt arbetarskyddslagen ska arbetsgivaren och arbetstagarna tillsammans upprätthålla och förbättra säkerheten på arbetsplatsen. Arbetsgivaren är också skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att sörja för arbetstagarnas hälsa. I praktiken betyder det att det är arbetsgivarens skyldighet att se till att dina arbetsuppgifter inte skadar din hälsa. Organisationen styr hur arbetstagare orkar och upplever sitt jobb, och här behöver organisationerna ta sitt ansvar också utöver de praktiska delarna, ansvaret för arbetskulturen är nämligen lika viktig, anser Ingrid Biese. Flertal undersökningar om arbetskultur och arbetsvälmående pekar på att stark segregering mellan arbetstagare och ledning var en faktor som har negativ inverkan på arbetsvälmåendet, liksom toppstyrda målsättningar, medan delaktighet ökade välmåendet.
Arbetstagarens eget ansvar för sitt välmående kan inte bortses. Enligt lagstiftningen är arbetstagaren skyldig att vara arbetsför. Man har ett eget ansvar att förändra sin tillvaro ifall man inte upplever tillfredsställelse eller rent av illamående. Liksom gällande allt annat illamående är ingen människa tankeläsare och inte ens en arbetsgivare är skyldig att åtgärda illamående man inte känner till.
Utbrändhet och utmattning är de nya folksjukdomarna. Kanske någon av er har följt serierna “We can´t do it” och “Diagnos duktig” på Yle? Genom båda serierna får vi följa unga kvinnor som blir sjuka redan innan de hunnit ut i arbetslivet på riktigt. Gör de något fel? Självklart inte, däremot finns ett systemfel. Vi är i en mellanfas av arbetslivet där den gamla generationens arbetsliv med hårt arbete och långa arbetsdagar ska kombineras med den nya generation som genomsyras av flexibilitet, tillgänglighet och meningsfullhet. Det blir för mycket, av allt, trots att det är meningsfullt. Arbetslivet idag se helt annorlunda ut, arbete är mer än en arbetsplats eller de prestationer man utför på arbetstid. Arbetslivet är ditt liv.
Jag hoppas att arbetslivet fortsätter att förändras under 2000-talet och att utvecklingen leder till en mer human arbetspolitik där man har ett eget liv utanför arbetslivet, och att vikten av en sammanhängande berättelse får en allt större betydelse. De kommande generationernas arbetsliv behöver mer frihet, flexibilitet men kommer antagligen också innebära fler och mer krävande prestationer. Det är förenligt, ifall det är meningsfullt.