Ungdomars välmående och hur man stöder
Ungdomsåren är en tid med många förändringar. Den unga utvecklas både fysiskt som psykiskt. I kroppen sker många förändringar och den kan plötsligt kännas främmande, alla förändringar är inte lätta att acceptera. Också huvudet kan vara ett enda myller av tankar och känslor. Ibland är allt okej, den unga är lycklig och glad, i nästa stund blir den unga en obstinat, utagerande, skrikande barnunge. Ofta hänger inte ens den unga med i de omväxlande känslorna och känner sig lika förvirrad som föräldrarna. Ungdomsåren förändrar såväl ungdomen som föräldrarna.
Under de senaste åren har man noterat att puberteten startar tidigare och tidigare i den industrialiserade världen. Ungdomstiden sträcker sig också för allt längre tid. Därtill är ungdomstiden en mycket mer osäker tid nu än för några generationer sedan. Samhället omkring oss har blivit allt mer hektiskt och krävande. Stora beslut som påverkar den egna framtiden måste tas i ett allt tidigare skede och av ungdomarna krävs ett stort eget ansvar, bland annat i studierna, än vad som tidigare krävts.
Under denna tid då alla dessa förändringar skett har vi också fått följa med nyheter i media om hur ungdomars psykiska hälsa försämras. I många kommuner och städer har remisser till ungdomspsykiatrin ökat nästan explosionsartat och alla som behöver hjälp får den inte i tid. Som följder av detta ser vi bland annat marginalisering, vi ser ungdomar som pensioneras på grund av mentala problem redan innan de hunnit in i arbetslivet på riktigt. Allt detta skapar enorma kostnader för samhället. Enligt en undersökning kostar en marginaliserad ungdom samhället 370 000 euro. De kostnader och det lidande som skapas för en enskild människa kan knappast ändå mätas i pengar.
Vad beror ungdomars illamående på, och vad man kan göra för att minska det? Det finns inget enkelt svar. Orsakerna till ungdomars illamående har blivit utredda genom ett flertal olika undersökningar och barometrar. Det som orsakar ångest speciellt bland unga flickor är framtiden, klimatförändringar, det egna utseendet, jämförelser med andra, skolan, betyg, en press att lyckas. Andra orsaker som de unga nämner är föräldrarnas bråk, skilsmässa, vårdnadstvister, ekonomiska bekymmer, sociala situationer, stress och brådska och ensamhet. Enligt Ungdomsbarometern som publicerades i mars upplever ungdomar osäkerhet inför klimatförändringarna, det världspolitiska läget och terrorism. Ungdomar bär också på en stor oro inför det framtida yrkeslivet. Skol- och yrkeslivet har också genomgått stora förändringar vilket gör att många unga ser en osäker framtid.
Det hektiska och förändrade arbetslivet påverkar också ungdomar indirekt genom föräldrarna. Många ungdomar lyfte i sina svar i Ungdomsbarometern fram att de saknar den förälder som regelbundet är på arbetsresor, eller den förälder som på grund av skilsmässa inte bor i samma hushåll, eller den förälder som bor i samma hushåll men inte är närvarande. Många ungdomar vill inte heller berätta om sina problem för föräldrarna, eftersom de är rädda för att behöva belasta dem ytterligare.
En av ungdomarnas viktigaste utvecklingsuppgifter är att frigöra sig från föräldrarna. Det här är dock en uppgift som kan orsaka stor förvirring hos ungdomen själv. I det här skedet söker sig ungdomen ofta till kompisarna och har ett behov av deras bekräftelse. Tidigare räckte det kanske med den tid och den bekräftelse man fick under skoldagen men genom sociala medier har bekräftelsen och tiden blivit nästan obegränsad. Genom sociala medier har också mobbning, trakasserier och sexuella trakasserier ökat och speciellt flickor upplever det som en osäker miljö.
Självskadebeteende och att skära sig är ett välspritt sätt att försöka reglera ångest, och det är långt mer vanligt bland flickor. Flickors och pojkars ångest tar sig ofta olika uttryck. Pojkar vänder oftare sin ångest utåt medan flickor vanligen riktar sin ångest inåt, mot sig själva. Att skära sig är en metod som används för att tömma huvudet på ångestfyllda tankar, genom självskadandet blir den psykiska smärtan en verklig, fysisk smärta. Skärande kan tillfälligt lindra ångest, men bidrar i längden till skuld och skamkänslor. Självskadande är ofta beroendeframkallande eftersom det i ett kort ögonblick ger en stark känsla av välbehag. Självskadande sprids lätt och det kan ses tydligt se hur smittan sprider sig i ett kompisgäng, spridningen ses också i sociala medier. Å andra sidan finns en god och hjälpsam del i sociala medier. Det finns en hel del sidor och konton med tips hur man lindrar ångest, blir fri från självskadande och det finns även en hel del stödgrupper för ungdomar, av ungdomar.
För att kunna stöda och lindra ungdomars illamående behöver det finnas tillräckligt med hjälp, med tillräckligt låg tröskel. Det viktigaste är att den egna familjen och det naturliga nätverket är tillräckligt närvarande i den ungas liv och försöker att se och höra bakom den ungas, ibland, utmanade beteende. För en ångestfylld ungdom är det viktigaste att bli sedd och hörd. I en större utsträckning måste vi föräldrar också ta vårt ansvar och se till att bygga och möjliggöra en framtid där våra barn kan utvecklas och leva.
Hjälp som hjälper
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Den frasen upprepar jag och många med mig varje dag i mötet med andra människor. Att söka hjälp och att få hjälp är inte alltid lätt, det är inte heller lätt att få rätt sorts hjälp eller hjälp som verkligen hjälper. Hjälpen kan fås i många olika former. Sett till social- och hälsovård är hjälpen uppdelad i två steg, primär och specialistvård. Hjälp får man dock inte enbart genom den offentliga social- och hälsovården. Det finns en mängd föreningar, företag, organisationer och coacher som erbjuder olika slags hjälp för illamående.
Att skilja på bra och dålig hjälp, effektiv eller ineffektiv hjälp kan göras på två olika sätt. Dels är den hjälpsökandes egna upplevelse en central faktor. Ifall jag upplever att den här hjälpen är rätt för mig och stöder mig vidare, då känns den både rätt och effektiv. Den andra faktorn för att mäta vårdframgång, alltså hur bra eller effektiv hjälp är, betecknas evidens. Evidensbaserade metoder är de som bör användas inom vården. Evidensbaserad betyder att en vårdform, eller hjälp om vi vill använda det ordet, är nedtecknad, undersökt, och bevisat effektiv enligt de parametrar man mäter.
Om vi utgår från den objektiva mätningen av vad bra hjälp är, blir det också lättare att säga vad som är bra och dålig hjälp. Det gör också att man kan fokusera på vissa metoder och välja att ta dem i bruk. På det sättet garanterar man tillgång till god och jämlik vård. Evidensbaserad vård är ofta bra vård. Den offentliga hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för att erbjuda evidensbaserad vård och sett till resultaten borde det också vara självklart att satsa på just evidensbaserade metoder. Det är ändå viktigt att påpeka att det inte finns mirakelmetoder och även evidensbaserade metoder kan användas fel och i slutändan orsaka mer skada än hjälp för patienten.
Här kommer vi igen in på den första faktorn, upplevelsen, eller den subjektiva mätningen. Jag vill utöka begreppet upplevelse till att handla om också personkemi. Att jag upplever mig hörd på och validerad ökar också mina chanser att känna att jag får bra hjälp. Vanligen känner jag mig mer förstådd när personkemin mellan mig och min hjälpare stämmer.
Objektiva mätningar utgår från en metod och bortser från personliga preferenser och personkemi. Med detta sagt finns det knappast någon metod, hur strukturerad den än är, som kan lära ut exakt lika förhållningssätt till varje terapeut inom metoden. Det som däremot fokuseras mycket på inom metoder är grundfilosofi, eller, tankesätt. Genom att kombinera en filosofi med en struktur och en manual garanterar man ett hyfsat liknande behandlingssätt inom metoden som i längden ger bevis för att man kan säga att en metod är effektiv.
Yrkesskyddande beteckningar och evidensbaserade metoder är två faktorer som bidrar till god vård, men det är ingen garanti. Inom alla yrkeskategorier finns det personer som trots sin yrkeskompetens inte ger bra hjälp. Också utbildning och erfarenhet bidrar till att hjälpen är mer eller mindre effektiv, men den personliga upplevelsen väger ofta till för- eller nackdel för om det i längden blir hjälp eller stjälp.
Min text handlar till stor del om vård och behandling som en form av hjälp när man mår dåligt, vilket för mig är en naturlig del, men för andra kan kännas främmande. Hjälp kan, som jag nämnde tidigare, komma i många olika former. Coacher, ungdomsledare, resurspersoner, stödpersoner, extravuxen… Listan kan göras lång på olika former av extra hjälp eller stöd som erbjuds idag. Ingen av de ovan nämnda är nödvändigtvis dålig hjälp, snarare är de ett viktigt extra stöd, om man upplever sig hjälpt av det. Något som ännu är viktigt att nämna är att hjälp som inte är vård eller behandling varken granskas eller följs upp, och inte heller regleras. Vi har kunnat läsa om att behovet av en kvacksalverilag har debatterats i riksdagen. Och behovet finns just för att alla som utger sig för att hjälpa inte alltid har kompetens för att göra det eller också gör det av fel orsaker. Dock är inte heller en kvacksalverilag någon garanti för att dålig hjälp försvinner.
En myt som lever och frodas är att olika typer av samtal inte kan skada, hellre för mycket hjälp är ingen alls. Tyvärr kan fel hjälp förvärra problemen och även orsaka att man insjuknar i psykisk ohälsa, snarare än tillfrisknar. Det som kan gå fel är att en okunnig hjälpare stärker fel saker, eller jobbar utifrån sunt bondförnuft när det behövs specialhjälp. Att prata är aldrig fel, men att aktivt försöka guida en annan människa i en riktning utan att veta varför eller ha en plan för hur det ska ske, är sällan klokt.
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Vilken slags hjälp man behöver är väldigt olika. Mår man dåligt på grund av en livskris eller mer vardagliga bekymmer är det egna nätverket ofta det som kan erbjuda bäst hjälp. De känner dig, du känner dem. Är man orolig för att man håller på att insjukna i någon sjukdom eller att problemen har blivit både många och svåra är professionell hjälp något att överväga. Också inom den professionella hjälpen är det bra att involvera ditt eget nätverk, för att få stöd i din berättelse, för att kunna ställa frågor om den hjälp du får och för att det ska bli lättare att ta med sig hjälpen från det professionella till ditt eget hem och din egen miljö. Där är också en nyckel till bra hjälp. Oavsett vilken hjälp du får, eller vilken professionell insats som ges, kan ingen ändra något på en timme varje vecka. Om hjälpen däremot etableras i din egen miljö är förutsättningarna större att du också upplever dig hjälpt. Att “outsourca” hjälp är inte heller alltid nödvändigt, oftast finns kraften och verktygen för att hjälpa inom det egna nätverket, men ibland kan man behöva en guide eller ett bollplank för att kunna plocka fram det som behövs och känna sig stärkt i att man gör rätt.
Metoder är verktyg, terapeuter är verktyg, också mediciner är verktyg. Alla tillsammans bildar en bra verktygsback, en hjälp, men det som verkligen hjälper är att du kan använda och använder dem.
Sin egen lyckas smed
1.9.2019 publicerade Helsingin Sanomat artikeln “Vad tänker de rika egentligen?” (fritt översatt från “Mitä rikkaat todella ajattelevat?”). I artikeln beskrivs en nyligen publicerad studie, som är unik i sitt slag i Finland. Anu Kantola och Hanna Kuusela har undersökt vad den rikaste promillen i Finland har för åsikter om bland annat politik, andra finländare och sig själva. Såväl undersökningen som resultaten har väckt diskussion. Vad som väckt diskussionen är att en del av deltagarna i studien är starkt av den åsikten att var och en är sin egen lyckas smed. Är det faktiskt så enkelt? Har vi alla samma möjligheter att uppnå ett “gott liv”? Har var och en av oss verkligen samma utgångspunkt i livet?
Mitt svar är att saken är mycket mer komplicerad än så. I sociala medier stötte jag på Pia Koskikurus, ledande socialarbetare i Vanda, skrivelse där hon omber oss alla att ta oss en funderare på om vi har samma utgångspunkt i livet. Koskikuru frågar bland annat om du föddes in i en familj där du var väntad och efterlängtad, där du fick en trygg plats? Föddes du med avvänjningssymptom, föddes du skadad av din egen mors alkoholbruk? Och hur mådde dina föräldrar under dina tidigaste år, hade de orken att vara trygga vuxna för dig? Fick du tröst när du grät, skrattade de med dig, blev du omskött när du var sjuk? Hade du som barn en säng med lakan? Fanns det mat hemma? Tog dina föräldrar dig till biblioteket, lekparken, simhallen? Hade du kompisar i skolan? Blev du mobbad? Fick du hjälp med läxorna? Fick du sova om nätterna? Var ditt hem fyllt av vuxna som drack, knarkade, slogs? Fick du stryk? Var du tvungen att fly ditt eget hem? Hade du hobbyer? Fick du åka till sommarstugan, nöjesfältet, till fjällen? Fick du hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen att få ditt första sommarjobb? Hade du råd att ta körkort, köpa en bil? När du flyttade hemifrån, fick du hjälp med flytten? När plånboken och kylskåpet gapade tomma, fanns det ett annat kylskåp du kunde åka till? Hade du ett bankkonto där det redan fanns pengar, besparingar, egendom eller investeringar?
Frågorna är tankeväckande. Hur många av dessa frågeställningar stämmer för dig, och hur många uppfylls för dina egna barn? Till näst vill jag be dig att tänka dig in i situationen att du föddes in I en familj där föräldrarna av en eller annan orsak inte hade ork att ta hand om dig och se till ditt välmående. De hade inte möjlighet att erbjuda ett tryggt hem eller ett tryggt föräldraskap. Ge dig en chans att delta i hobbyer, vara närvarande, hjälpa dig med läxorna, köpa de läroböcker du behöver till gymnasiet eller yrkesskolan. Att anklaga föräldrar som själva lider av psykisk ohälsa, arbetslöshet eller marginalisering är inte rättvist. I en sådan familj är det omöjligt att få samma förutsättningar som i en familj där det finns mer delaktighet, mer socialt kapital, mer materiellt välmående, mer stöd. Är det rimligt att anta att var och en är sin egen lyckas smed? Ja och nej. Social ställning nedärvs, både en gynnad och en missgynnad ställning. En av de största orsakerna till ojämlikhet i samhället är barnfattigdom.
I Finland finns 120 000 barn som lever i fattigdom. Fattigdomen påverkar vår utveckling tidigt, redan under fosterstadiet och under spädbarntiden påverkar den stress modern upplever genom att hjärnan “programmeras” att kunna möta en otrygg tillvaro. I ett flertal olika undersökningar har man noterat att födas in i en fattig familj ger en så kallad toxisk stress redan vid födseln. Den toxiska stressen stör hjärnans normala utveckling och tillväxt. Störningar i hjärnan normal utvecklingen orsakar också en större sårbarhet för emotionella störningar, påverkar kamratrelationer och skolprestationer negativt. I förlängningen ökar allt detta risken för att bli marginaliserad, insjukna i psykisk ohälsa och missbrukarsjukdomar samt en alltför tidig död.
Många av de problem som följer med barnfattigdom orsakar också transgenerationella konsekvenser. En person som upplevt svår fattigdom i sin egen barndom har nödvändigtvis inte förutsättningar för ett gott föräldraskap. Fattigdom och konstant oro för sin egen och familjens försörjning orsakar en stress som begränsar tankeverksamheten och uppmärksamheten, med direkta negativa konsekvenser i samspelet mellan föräldern och barnet. Det tidiga samspelet och kvalitén på samspelet är en av de viktigaste prediktorerna för lycka visar undersökningar.
Ifall vi vill kunna påverka barnfattigdom och jämlikhet behöver vi satsa på att stöda barn och familjer i riskgrupperna genom tidigt stöd och framförallt förebyggande arbete. Att ingripa först i ungdomsåren, då risken för marginalisering är märkbart större, ökar också samhällets kostnader för ingripandet märkbart. Effektivt evidensbaserat stöd som görs förebyggande kräver resurser och ekonomiska investeringar. Genom barnpolitiska beslut kan vi inverka på barnfamiljers välmående, barns framtid och på lång sikt, hela samhällets framtid.
En enskild person kan inte hållas ansvarig för de förutsättningar hen fått i livet. Tyvärr påverkar de förutsättningar vi föds in i relativt långt hur vår framtid stakas ut. Vi kan dock påverka framtiden genom samhälleliga och politiska beslut.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.
Den viktiga färdigheten att kunna lyssna och höra på
Världen är full av prat och ljud. Hur väljer vi ut vad som är viktigt för oss, vad vi bör fästa vår uppmärksamhet vid och vad vi tror på ur detta oändliga informationsflöde? Våra val styrs av våra egna uppfattningar, det liv vi lever och det samhälle som omger oss. Vi väljer att tro på det som bäst passar vår egen uppfattning om världens ordning. Det här är varken rätt eller fel, utan varenda en av oss fungerar på detta sätt. När vi tittar på en film med en kompis, ser vi båda samma film men vi upplever den på olika sätt, utifrån våra egna grunduppfattningar. Fastän jag är uppväxt i samma familj som mina syskon, med samma föräldrar och vi har upplevt samma händelser så har vi alla våra egna historier att berätta om vår barndom.
I terapiarbete men också i alla andra yrken där man umgås med människor och har till uppgift att hjälpa är det nödvändigt att granska sina egna grunduppfattningar och fördomar. En hurudan historia berättar jag om mig själv, för mig själv? En hurudan historia skapar jag om andra människor för mig själv? En hurudan historia skapar jag om mina kunder för mig själv? På vilket sätt påverkar de berättelser jag skapar om mig själv och om mina kunder hur jag hör kunden berätta sin egen historia? Hör jag den berättelse min hjärna skapar om just den här kunden eller hör jag vad kunden berättar för mig, utan mina egna fördomar?
Att lyssna är ju lätt kan många tänka. Sant. Men att verkligen höra på någon är avsevärt svårare. Du kan kanske påminna dig om någon situation när du har försökt att berätta något åt någon men diskussionen har avslutats med att du har lämnat med en känsla av att den andra personen inte alls har förstått vad du har försökt att säga. Jag kan själv komma på ett flertal exempel på när jag har försökt att berätta något viktigt men mottagaren inte alls har lyssnat på mig. Ibland har den som lyssnat alldeles för snabbt försökt att förstå mig, ge mig färdiga svar eller till och med avsluta mina meningar för mig. Ibland har den som lyssnat inte klarat av att höra min ångest och därför gett mig goda råd istället för att låta mig berätta, höra min historia och fråga mer. Att bli hörd ger människan en känsla av värde, att mina ord har betydelse.
Hur lyssnar jag så att andra har lust att prata med mig? Jag tänker att det startar från hur medveten jag är om de historier jag berättar för mig själv; om mig själv, om min omgivning, om livet överlag. Därtill är det av stor vikt att jag blir medveten om min egen inre dialog, den diskussion jag för med mig själv om de teman jag också diskuterar med mina kunder. Styr mina egna värderingar hur jag styr diskussionen? Försöker jag att förstå för snabbt och frågar jag ifall jag inte förstår? Försöker jag faktiskt att förstå min kunds inre värld, hur hen gestaltar sitt liv och sin omgivning. Styrs diskussionen av det jag vill ha reda på eller det som kunden vill berätta?
Om vi inte lyssnar och verkligen hör på det som våra kunder berättar, är den stora faran att vi börjar vårda vårt eget sätt att se på världen. Kunden blir frustrerad och vi blir frustrerade. Vi behöver bli medvetna om våra egna automatiska vanor att se, höra och tänka för att på riktigt kunna vara till hjälp i terapiarbete. Vi behöver intressera oss för den småskaliga informationen, för den verkligenhet kunden lever i och hur deras värld ser ut istället för den stora bilden. Faktum är att de flesta av oss människor inte är stöpta i samma form.
Nästa gång du diskuterar med någon, oavsett om det är vid ett terapitillfälle, hemma med din partner, under en kaffestund med en god vän eller i bilen med din tonåring, stanna upp och hör på vad de säger.
Lyssna på vad du hör dem säga, lyssna på dina egna tankar om vad de säger. Bli medveten om ifall du styr diskussionen utifrån dina tolkningar eller om du försöker att på djupet förstå vad den andra vill förmedla. Fokusera på allt som sägs utan att använda ord. Det ordlösa budskapet har ofta långt större betydelse än de ord vi formar.