Traumatisering ur familjesynvinkel
Trauma har man traditionellt behandlat utifrån ett individperspektiv och därför är också den största delen av behandlingsformerna för trauma individuell terapi. Man kan se på trauma och traumatisering ur en familjesynvinkel, genom att prata om traumaorganisering i familjens samverkan. Inom individualpsykologin delar man in trauma i två olika grader, första gradens och andra gradens traumatisering. Samma definition kan man använda även om man utgår från ett familjeperspektiv i behandlingen.
Första gradens traumatisering innebär att traumat förorsakas av en faktor utanför familjen. Det kan handla om en svår kris, en olycka, ett våldsdåd eller en familjemedlems insjuknande i allvarlig sjukdom. Andra gradens traumatisering kan delas in i två olika kategorier. En kraftig och överraskande händelse kan drabba familjen, såsom ett oväntat dödsfall som gör att en eller flera av familjemedlemmarna upplever svåra posttraumatiska stressymptom eller dissociationssymptom. Den andra kategorin är traumatisering inom familjen, eller traumatisering i anknytningsrelationen. Traumat uppstår som namnet säger i anknytningen mellan barn och förälder. Anknytningstrauma kan också uppstå mellan syskon eller över generationsgränserna.
Trauman påverkar det en enskild person och familjen upplever, minns och berättar. Under de senaste åren har man genom forskning fått mer information om hur våra hjärnor påverkas av traumatisering, däribland minnet samt den verbala och icke-verbala upplevelsen av ett trauma. Traumatiska minnen är till sin natur dissociativa. När det traumatiska inträffar, när det varken är möjligt att fly eller fäkta, förflyttas uppmärksamheten till perifera, eller icke traumatiska stimuli. Detta förhindrar smärta, ångest, rädsla och plågor. De perifera observationerna lagras i det explicita minnet och de outhärdliga delarna av upplevelsen lagras i det implicita minnet. Det är orsaken till att en del upplevelser vi är med om är omöjliga att dela med sig av genom att använda ord, utan de finns i oss endast som starka minnesbilder, kroppsliga förnimmelser, mardrömmar, panik och handlingsförlamning.
De symptom en traumatiserad person upplever härstammar oftast från kroppen. Till exempel kan man notera att det är svårt att reglera vakenhetsnivån, sinnesförnimningar blir alltför påträngande, man noterar en känsla av avtrubbning. De fysiska symptomen inverkar igen på människan upplevelse av sig själv. En traumatiserad människa kan tänka att den aldrig är trygg, eller att den inte förtjänar att må bra. Det vi tror och tänker om oss själva återreflekteras i kroppen såsom i vår kroppshållning, andning och till och med i hjärtslagen. De kroppsliga förändringarna påverkar hur vi tolkar omgivningen och ur vi är i relation till andra människor. En traumatiserad samverkan skapar lätt feltolkningar och utmaningar i olika människorelationer.
Särskilt skadligt i familjerelationer är upplevelsen av kontroll, avsaknad av närvaro och tröst samt hjälplöshet och oförutsägbarhet. Trauma skapar oåterkalleliga spår i hjärnan som kan aktiveras ännu årtionden efter det inträffade. När traumaminnet aktiveras, aktiveras också samma kroppsliga upplevelser som i den verkliga traumatiska upplevelsen. En del av familjerelationerna eller parrelationerna kan bli kvar i traumatiden, vilket gör att relationerna inte kan utvecklas och växa i takt med andar livsområden. Det orsakar ofta känslor av tomhet, att inte bli förstådd och inte mött i relationen.
I föräldraskapet eller familjen kan traumatisering noteras endera som en förälders nedsatta vakenhetsnivå, t.ex. i form av energilöshet, handlingsförlamning, nedstämdhet, eller som förhöjd vakenhetsnivå, t.ex. i form av stor aktivitet och att färdas från kris till kris. Ifall föräldern har blivit utsatt för tidig traumatisering kan symptom i form av dissociativa tillstånd också förekomma. Det är viktigt att man i familjeterapin känner igen tecknen på traumaorganiserad familjesamverkan och hur man arbetar med detta. Sisko Karinen, Minna Koskinen och Aino-Mailja Rautkallio har utvecklad en metod som kallas stabiliserande familjeterapi (fi. vakauttava perheterapia). Syftet med metoden är att förstå vilka negativa följder traumatisering skapar för måendet och varandet, lära familjerna känna igen traumatiseringen i sin samverkan samt öva på hur man reglerar känslor och prat. Centralt i metoden är att man arbetar med att uppmärksamma både familjemedlemmarnas och terapeutens kroppsliga förnimmelser, samt de tankar och känslor som hör ihop med dem för att familjemedlemmarna framöver själva ska kunna uppmärksamma både sina egna och andras reaktioner, vilka stimuli man reagerar på, reglera sina reaktioner och stabilisera sin egen upplevelse.
I familjeterapin är det viktigt att kunna känna igen traumatisering och hur trauma påverkar familjens samverkan och relationer. Som terapeut bör man känna igen traumaorganiserad samverkan, hjälpa familjemedlemmar att bli medvetna om egna triggers relaterade till trauman och hur man reglerar sina reaktioner. Det har en positiv inverkan på hela familjen och är ett sätt att förhindra trauman att färdas vidare till nästa generation.
KÄLLOR:
Munnukka-Dahlqvist, M. 2001. Traumojen vaikutus kehoon ja kehon hoito osana terapiaa. Perheterapia-lehti, 4/2001.
Rautkallio, A-M. 2018. Vakauttava perheterapia. Perheterapia-lehti, 2/2018.
Siegel, D. 2012. Mindsight. Helsinki. Basam Books.
Hur identiteten skapas?
Enligt social konstruktivism bygger vi vår verklighet på sociala relationer. Var och ens varande och identitet byggs utifrån våra relationer till andra människor. Vi finns för att vi har kontakt till den omgivande världen. Skulle vi då finnas ifall vi inte hade relationer till andra, ifall vi levde i en värld utan någon kontakt till andra människor, till den omgivande världen?Också den tidsperiod, kultur och omgivning vi föds in i definierar relativt långt vår verklighet, liksom vår identitet. Den tidperiod som äldre generationer levt i är en väldigt annorlunda tid, jämfört med den som vi och våra barn lever i.
Vi bygger vår identitet på basen av hurudana relationer vi har till andra människor och vår omgivning. Vår identitet baseras också på den kultur vi är omgivna av. Från barnsben lär vi oss vilka beteenden, vanor och normer det finns i den omgivning vi växer upp i, både den enskilda miljö som en familj utgör, men också miljö i ett vidare perspektiv. Vi lär oss vilka beteenden som är tillåtna, vilka som är förbjudna, vad som förväntas av oss, hur vi ska bete oss för att bli accepterade. Den feedback vi som barn får av våra föräldrar formar våra beteenden, tankar och vår självbild. Tillåter föräldrarna att man visar känslor, får man bli ag när man inte klarar att klä på sig, får man gråta om man skadar sig, får man glädjas när man lyckas? Hur våra föräldrar förhåller sig till dessa saker beror på hur den kultur som de växt upp i förhåller sig till saken. Har det varit passande eller inte.
Identitet kan definieras som individens uppfattning om sig själv, en central del av denna uppfattning är hur individen ser på sitt eget värde. Hur vi upplever oss själva, vilken människa man är, påverkar vad vi gör och hur vi beter oss. Vår identitet besvarar frågan “vem är jag?”, och det är ett svar som under tidens gång förändras. Identiteten utvecklas och förändras genom livet och den utvecklingen är en process av ständig växelverkan. Identitetsutvecklingen, eller hur bra man känner sig själv, är starkt bunden till välmående och lycka. Identitetsutvecklingen startar från det egna temperamentet, personlighetsdragen och egna upplevelser av de fysiska dragen. Genom att fundera, ifrågasätta och jämföra utvecklas identiteten. Under tiden är det viktigt att fråga sig vem jag är och till vilken grupp jag vill höra.
För det lilla barnet är föräldrarnas närvaro, tid, omsorg och stöd särskilt viktiga för att kunna utveckla en positiv självbild, identitet och goda interaktionsfärdigheter. Hur man pratar med barnet under de första levnadsåren formar barnets inre dialog, den inre röst som kommer guida individen genom hela livet. I ungdomsåren får igen kompisar, skolan och hobbyer en större betydelse för identitetsutvecklingen. Föräldrarnas stöd, närvaro och guidning är fortfarande lika viktiga, även om tiden man spenderar tillsammans brukar minska. För att kunna utveckla sin identitet är det viktigt att man har möjlighet att prova på olika saker, ser olika möjligheter, fundera på olika tankevärldar och göra ett val mellan dem.
Förälderns roll för identitetsutvecklingen är viktig. Den unga behöver stöd av föräldrarna när hen i tonåren börjar jämföra den egna familjens värderingar med den utomstående världen. Som förälder är det viktigt att kunna inse att den unga kan ifrågasätta den egna familjens val och göra helt egna val. Ungdomsårens viktigaste utvecklingsuppgift är att forma den egna identiteten.
Även om identitetens utformande och utveckling är starkt sammankopplat med ungdomsåren är det en process som fortsätter under hela livet. Uppfattningen om sig själv, de egna färdigheterna och sårbarheterna formas utifrån andra människor och de sociala nätverk som omger oss. Identiteten är således inte bara uppfattningen om mig, utan också uppfattningen om vi och ni. Grunden för vår uppfattning formas i de nära relationerna, där vi lever och växer, bundna till vår kultur och tidsperiod.
Familjeterapi som vårdmetod
Familjeterapi definieras som en professionell, medveten strävan och metod med vilken man försöker att förstå och behandla såväl familjens interna samspel och störningar hos enskilda familjemedlemmar som de smärtor de orsakar. Inom familjeterapin strävar man efter att förändra de strukturer i interaktionen som upprätthåller enskilda mentala störningar och förhindrar utvecklingsmässiga uppbyggande lösningar. Genom att lyfta fram positiv växelverkan, styrkor och möjligheter vill man åstadkomma denna förändring.
I Finland är familjeterapi en form av psykoterapi som är möjlig att ansöka om genom FPA:s rehabiliterande psykoterapi. Det är också möjligt att få FPA:s stöd för psykoterapi som krävande medicinsk rehabilitering. Största delen av familjepsykoterapeuter arbetar inom den offentliga sektorn i Finland. Familjeterapin har sin början på 1950-talet då den utvecklades specifikt för att användas inom barnpsykiatrin och som behandling för psykossjukdomar. Familjeterapin har influerats av ett flertal inriktningar under sin historia och inom familjeterapin används bl.a. lösningsfokuserat och narrativt arbetssätt, strukturell, systemisk och strategisk referensram och de senaste inriktningarna fokuserar på reflektivt, dialogiskt och resursstärkande arbetssätt.
Speciellt inom den dialogiska och resursstärkande familjeterapin utgår man från social konstruktivism som den teoretiska referensramen, eller hur man i verkligheten bygger sitt social liv. Man tänker alltså att vår världsbild skapas utifrån hur vi bygger sociala relationer i vår omgivning. Till detta tankesätt hör också en diskursiv och kontextuell grundtanke, alltså att våra problem byggs upp i enlighet med ett språk och är bundet till en viss kontext. Problem är således inget som finns inom individen som en psykisk svaghet, istället vill man rikta uppmärksamheten på att söka resurser i sättet vi kommunicerar.
Den amerikanska psykologen Harlene Anderson utmanade i tiderna den systemiska familjeterapin genom sitt konstaterande att system inte skapar problem, utan problem inom familjer skapar vissa interaktionssystem. Med hjälp av familjeterapi försöker man att inverka på de här särskilda interaktionssystemen som formats.
Vanligen används familjeterapi som en metod för att reda upp och behandla olika svårigheter i samspelet, t.ex. vid en skilsmässa eller separation, vid svåra psykiska störningar, såsom schizofreni, och som ett komplement till andra terapimetoder. Familjeterapi kan användas både specifikt för en enskild psykisk störning, svåra konfliktsituationer inom familjer, störningar i samspelet, och för normala kriser inom familjen. I undersökningar har det framkommit att genom att ta in familjeterapi i behandlingen har man också kunnat öka effekten av andra terapibehandlingar inom den offentliga hälsovården.
Det finns undersökningar som visar på effekten av familjeterapi, även om de inte är lika många som de undersökningar som gjorts för andra psykoterapiformer. Man har konstaterat att familjeterapi har god effekt när det gäller att behandla ungdomars beteende- och emotionella svårigheter, beroendeproblematik och ätstörningsproblematik. Dessutom finns också underlag som påvisar att det kan vara effektivt att behandla depression, självskadebeteende och kroniska somatiska sjukdomar med hjälp av familjeterapi. Gällande vuxna har man hittat att familjeterapi är användbart vid behandling av schizofreni, beroendeproblematik, demens samt vid risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Parterapi visar sig också vara en effektiv vårdmetod vid behandling av depression, relationsproblem, övervikt och vid risk för högt blodtryck.
Undersökningar har lyckats påvisa att en tydliga samspelsmodeller skyddar människor från att insjukna i psykisk sjukdom, även i de fall där det finns en genetisk benägenhet för insjuknande. Det som har visat sig vara problematiskt när man undersöker effekten av familjeterapi är vad vi egentligen mäter. Mäter vi förändringar i symptomen, diagnosen, adaptionsmekanismen, familjens växelverkan eller hur nöjd klienten är med behandlingen? I de flesta undersökningar har tyngdpunkten legat på hur klienten upplever att symptomen har förändrats.
Fastän effekten av familjeterapi är påvisbar och familjeterapi också är en av de mest kända terapiformerna i Finland, utgör den ändå bara en liten andel rehabiliterande psykoterapi som beviljas av FPA. Största delen beviljas som enskild psykoterapi. Å andra sidan arbetar största delen av familjeterapeuterna inom den offentliga sektorn, vilket betyder att familjeterapi inte är lika tillgänglig som enskild psykoterapi inom den privata sektorn. Det här igen betyder att högkvalitativ, evidensbaserad och effektiv psykoterapi är tillgänglig med låg tröskel inom den offentliga servicen.
I senaste numret av tidningen Psykoterapia lyfter Eija-Liisa Rautiainen fram hur terapigarantin hör ihop med nätverks-, familje- och parterapeutiska arbetssätt, vilka alla passar ihop med den kortidspsykoterapi och psykosociala stöd som redan erbjuds inom primärhälsovården. Eftersom de flesta utbildade familjepsykoterapeuter redan finns inom den offentliga sektorn skulle deras psykoterapeutiska kunnande inte heller skapa några merkostnader. De resurser som redan finns bör tas tillvara för att klienter ska kunna få den mest kvalitativa och effektiva hjälpen i tidigaste möjliga skede.
Ungdomars välmående och hur man stöder
Ungdomsåren är en tid med många förändringar. Den unga utvecklas både fysiskt som psykiskt. I kroppen sker många förändringar och den kan plötsligt kännas främmande, alla förändringar är inte lätta att acceptera. Också huvudet kan vara ett enda myller av tankar och känslor. Ibland är allt okej, den unga är lycklig och glad, i nästa stund blir den unga en obstinat, utagerande, skrikande barnunge. Ofta hänger inte ens den unga med i de omväxlande känslorna och känner sig lika förvirrad som föräldrarna. Ungdomsåren förändrar såväl ungdomen som föräldrarna.
Under de senaste åren har man noterat att puberteten startar tidigare och tidigare i den industrialiserade världen. Ungdomstiden sträcker sig också för allt längre tid. Därtill är ungdomstiden en mycket mer osäker tid nu än för några generationer sedan. Samhället omkring oss har blivit allt mer hektiskt och krävande. Stora beslut som påverkar den egna framtiden måste tas i ett allt tidigare skede och av ungdomarna krävs ett stort eget ansvar, bland annat i studierna, än vad som tidigare krävts.
Under denna tid då alla dessa förändringar skett har vi också fått följa med nyheter i media om hur ungdomars psykiska hälsa försämras. I många kommuner och städer har remisser till ungdomspsykiatrin ökat nästan explosionsartat och alla som behöver hjälp får den inte i tid. Som följder av detta ser vi bland annat marginalisering, vi ser ungdomar som pensioneras på grund av mentala problem redan innan de hunnit in i arbetslivet på riktigt. Allt detta skapar enorma kostnader för samhället. Enligt en undersökning kostar en marginaliserad ungdom samhället 370 000 euro. De kostnader och det lidande som skapas för en enskild människa kan knappast ändå mätas i pengar.
Vad beror ungdomars illamående på, och vad man kan göra för att minska det? Det finns inget enkelt svar. Orsakerna till ungdomars illamående har blivit utredda genom ett flertal olika undersökningar och barometrar. Det som orsakar ångest speciellt bland unga flickor är framtiden, klimatförändringar, det egna utseendet, jämförelser med andra, skolan, betyg, en press att lyckas. Andra orsaker som de unga nämner är föräldrarnas bråk, skilsmässa, vårdnadstvister, ekonomiska bekymmer, sociala situationer, stress och brådska och ensamhet. Enligt Ungdomsbarometern som publicerades i mars upplever ungdomar osäkerhet inför klimatförändringarna, det världspolitiska läget och terrorism. Ungdomar bär också på en stor oro inför det framtida yrkeslivet. Skol- och yrkeslivet har också genomgått stora förändringar vilket gör att många unga ser en osäker framtid.
Det hektiska och förändrade arbetslivet påverkar också ungdomar indirekt genom föräldrarna. Många ungdomar lyfte i sina svar i Ungdomsbarometern fram att de saknar den förälder som regelbundet är på arbetsresor, eller den förälder som på grund av skilsmässa inte bor i samma hushåll, eller den förälder som bor i samma hushåll men inte är närvarande. Många ungdomar vill inte heller berätta om sina problem för föräldrarna, eftersom de är rädda för att behöva belasta dem ytterligare.
En av ungdomarnas viktigaste utvecklingsuppgifter är att frigöra sig från föräldrarna. Det här är dock en uppgift som kan orsaka stor förvirring hos ungdomen själv. I det här skedet söker sig ungdomen ofta till kompisarna och har ett behov av deras bekräftelse. Tidigare räckte det kanske med den tid och den bekräftelse man fick under skoldagen men genom sociala medier har bekräftelsen och tiden blivit nästan obegränsad. Genom sociala medier har också mobbning, trakasserier och sexuella trakasserier ökat och speciellt flickor upplever det som en osäker miljö.
Självskadebeteende och att skära sig är ett välspritt sätt att försöka reglera ångest, och det är långt mer vanligt bland flickor. Flickors och pojkars ångest tar sig ofta olika uttryck. Pojkar vänder oftare sin ångest utåt medan flickor vanligen riktar sin ångest inåt, mot sig själva. Att skära sig är en metod som används för att tömma huvudet på ångestfyllda tankar, genom självskadandet blir den psykiska smärtan en verklig, fysisk smärta. Skärande kan tillfälligt lindra ångest, men bidrar i längden till skuld och skamkänslor. Självskadande är ofta beroendeframkallande eftersom det i ett kort ögonblick ger en stark känsla av välbehag. Självskadande sprids lätt och det kan ses tydligt se hur smittan sprider sig i ett kompisgäng, spridningen ses också i sociala medier. Å andra sidan finns en god och hjälpsam del i sociala medier. Det finns en hel del sidor och konton med tips hur man lindrar ångest, blir fri från självskadande och det finns även en hel del stödgrupper för ungdomar, av ungdomar.
För att kunna stöda och lindra ungdomars illamående behöver det finnas tillräckligt med hjälp, med tillräckligt låg tröskel. Det viktigaste är att den egna familjen och det naturliga nätverket är tillräckligt närvarande i den ungas liv och försöker att se och höra bakom den ungas, ibland, utmanade beteende. För en ångestfylld ungdom är det viktigaste att bli sedd och hörd. I en större utsträckning måste vi föräldrar också ta vårt ansvar och se till att bygga och möjliggöra en framtid där våra barn kan utvecklas och leva.
Sin egen lyckas smed
1.9.2019 publicerade Helsingin Sanomat artikeln “Vad tänker de rika egentligen?” (fritt översatt från “Mitä rikkaat todella ajattelevat?”). I artikeln beskrivs en nyligen publicerad studie, som är unik i sitt slag i Finland. Anu Kantola och Hanna Kuusela har undersökt vad den rikaste promillen i Finland har för åsikter om bland annat politik, andra finländare och sig själva. Såväl undersökningen som resultaten har väckt diskussion. Vad som väckt diskussionen är att en del av deltagarna i studien är starkt av den åsikten att var och en är sin egen lyckas smed. Är det faktiskt så enkelt? Har vi alla samma möjligheter att uppnå ett “gott liv”? Har var och en av oss verkligen samma utgångspunkt i livet?
Mitt svar är att saken är mycket mer komplicerad än så. I sociala medier stötte jag på Pia Koskikurus, ledande socialarbetare i Vanda, skrivelse där hon omber oss alla att ta oss en funderare på om vi har samma utgångspunkt i livet. Koskikuru frågar bland annat om du föddes in i en familj där du var väntad och efterlängtad, där du fick en trygg plats? Föddes du med avvänjningssymptom, föddes du skadad av din egen mors alkoholbruk? Och hur mådde dina föräldrar under dina tidigaste år, hade de orken att vara trygga vuxna för dig? Fick du tröst när du grät, skrattade de med dig, blev du omskött när du var sjuk? Hade du som barn en säng med lakan? Fanns det mat hemma? Tog dina föräldrar dig till biblioteket, lekparken, simhallen? Hade du kompisar i skolan? Blev du mobbad? Fick du hjälp med läxorna? Fick du sova om nätterna? Var ditt hem fyllt av vuxna som drack, knarkade, slogs? Fick du stryk? Var du tvungen att fly ditt eget hem? Hade du hobbyer? Fick du åka till sommarstugan, nöjesfältet, till fjällen? Fick du hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen att få ditt första sommarjobb? Hade du råd att ta körkort, köpa en bil? När du flyttade hemifrån, fick du hjälp med flytten? När plånboken och kylskåpet gapade tomma, fanns det ett annat kylskåp du kunde åka till? Hade du ett bankkonto där det redan fanns pengar, besparingar, egendom eller investeringar?
Frågorna är tankeväckande. Hur många av dessa frågeställningar stämmer för dig, och hur många uppfylls för dina egna barn? Till näst vill jag be dig att tänka dig in i situationen att du föddes in I en familj där föräldrarna av en eller annan orsak inte hade ork att ta hand om dig och se till ditt välmående. De hade inte möjlighet att erbjuda ett tryggt hem eller ett tryggt föräldraskap. Ge dig en chans att delta i hobbyer, vara närvarande, hjälpa dig med läxorna, köpa de läroböcker du behöver till gymnasiet eller yrkesskolan. Att anklaga föräldrar som själva lider av psykisk ohälsa, arbetslöshet eller marginalisering är inte rättvist. I en sådan familj är det omöjligt att få samma förutsättningar som i en familj där det finns mer delaktighet, mer socialt kapital, mer materiellt välmående, mer stöd. Är det rimligt att anta att var och en är sin egen lyckas smed? Ja och nej. Social ställning nedärvs, både en gynnad och en missgynnad ställning. En av de största orsakerna till ojämlikhet i samhället är barnfattigdom.
I Finland finns 120 000 barn som lever i fattigdom. Fattigdomen påverkar vår utveckling tidigt, redan under fosterstadiet och under spädbarntiden påverkar den stress modern upplever genom att hjärnan “programmeras” att kunna möta en otrygg tillvaro. I ett flertal olika undersökningar har man noterat att födas in i en fattig familj ger en så kallad toxisk stress redan vid födseln. Den toxiska stressen stör hjärnans normala utveckling och tillväxt. Störningar i hjärnan normal utvecklingen orsakar också en större sårbarhet för emotionella störningar, påverkar kamratrelationer och skolprestationer negativt. I förlängningen ökar allt detta risken för att bli marginaliserad, insjukna i psykisk ohälsa och missbrukarsjukdomar samt en alltför tidig död.
Många av de problem som följer med barnfattigdom orsakar också transgenerationella konsekvenser. En person som upplevt svår fattigdom i sin egen barndom har nödvändigtvis inte förutsättningar för ett gott föräldraskap. Fattigdom och konstant oro för sin egen och familjens försörjning orsakar en stress som begränsar tankeverksamheten och uppmärksamheten, med direkta negativa konsekvenser i samspelet mellan föräldern och barnet. Det tidiga samspelet och kvalitén på samspelet är en av de viktigaste prediktorerna för lycka visar undersökningar.
Ifall vi vill kunna påverka barnfattigdom och jämlikhet behöver vi satsa på att stöda barn och familjer i riskgrupperna genom tidigt stöd och framförallt förebyggande arbete. Att ingripa först i ungdomsåren, då risken för marginalisering är märkbart större, ökar också samhällets kostnader för ingripandet märkbart. Effektivt evidensbaserat stöd som görs förebyggande kräver resurser och ekonomiska investeringar. Genom barnpolitiska beslut kan vi inverka på barnfamiljers välmående, barns framtid och på lång sikt, hela samhällets framtid.
En enskild person kan inte hållas ansvarig för de förutsättningar hen fått i livet. Tyvärr påverkar de förutsättningar vi föds in i relativt långt hur vår framtid stakas ut. Vi kan dock påverka framtiden genom samhälleliga och politiska beslut.
Den viktiga färdigheten att kunna lyssna och höra på
Världen är full av prat och ljud. Hur väljer vi ut vad som är viktigt för oss, vad vi bör fästa vår uppmärksamhet vid och vad vi tror på ur detta oändliga informationsflöde? Våra val styrs av våra egna uppfattningar, det liv vi lever och det samhälle som omger oss. Vi väljer att tro på det som bäst passar vår egen uppfattning om världens ordning. Det här är varken rätt eller fel, utan varenda en av oss fungerar på detta sätt. När vi tittar på en film med en kompis, ser vi båda samma film men vi upplever den på olika sätt, utifrån våra egna grunduppfattningar. Fastän jag är uppväxt i samma familj som mina syskon, med samma föräldrar och vi har upplevt samma händelser så har vi alla våra egna historier att berätta om vår barndom.
I terapiarbete men också i alla andra yrken där man umgås med människor och har till uppgift att hjälpa är det nödvändigt att granska sina egna grunduppfattningar och fördomar. En hurudan historia berättar jag om mig själv, för mig själv? En hurudan historia skapar jag om andra människor för mig själv? En hurudan historia skapar jag om mina kunder för mig själv? På vilket sätt påverkar de berättelser jag skapar om mig själv och om mina kunder hur jag hör kunden berätta sin egen historia? Hör jag den berättelse min hjärna skapar om just den här kunden eller hör jag vad kunden berättar för mig, utan mina egna fördomar?
Att lyssna är ju lätt kan många tänka. Sant. Men att verkligen höra på någon är avsevärt svårare. Du kan kanske påminna dig om någon situation när du har försökt att berätta något åt någon men diskussionen har avslutats med att du har lämnat med en känsla av att den andra personen inte alls har förstått vad du har försökt att säga. Jag kan själv komma på ett flertal exempel på när jag har försökt att berätta något viktigt men mottagaren inte alls har lyssnat på mig. Ibland har den som lyssnat alldeles för snabbt försökt att förstå mig, ge mig färdiga svar eller till och med avsluta mina meningar för mig. Ibland har den som lyssnat inte klarat av att höra min ångest och därför gett mig goda råd istället för att låta mig berätta, höra min historia och fråga mer. Att bli hörd ger människan en känsla av värde, att mina ord har betydelse.
Hur lyssnar jag så att andra har lust att prata med mig? Jag tänker att det startar från hur medveten jag är om de historier jag berättar för mig själv; om mig själv, om min omgivning, om livet överlag. Därtill är det av stor vikt att jag blir medveten om min egen inre dialog, den diskussion jag för med mig själv om de teman jag också diskuterar med mina kunder. Styr mina egna värderingar hur jag styr diskussionen? Försöker jag att förstå för snabbt och frågar jag ifall jag inte förstår? Försöker jag faktiskt att förstå min kunds inre värld, hur hen gestaltar sitt liv och sin omgivning. Styrs diskussionen av det jag vill ha reda på eller det som kunden vill berätta?
Om vi inte lyssnar och verkligen hör på det som våra kunder berättar, är den stora faran att vi börjar vårda vårt eget sätt att se på världen. Kunden blir frustrerad och vi blir frustrerade. Vi behöver bli medvetna om våra egna automatiska vanor att se, höra och tänka för att på riktigt kunna vara till hjälp i terapiarbete. Vi behöver intressera oss för den småskaliga informationen, för den verkligenhet kunden lever i och hur deras värld ser ut istället för den stora bilden. Faktum är att de flesta av oss människor inte är stöpta i samma form.
Nästa gång du diskuterar med någon, oavsett om det är vid ett terapitillfälle, hemma med din partner, under en kaffestund med en god vän eller i bilen med din tonåring, stanna upp och hör på vad de säger.
Lyssna på vad du hör dem säga, lyssna på dina egna tankar om vad de säger. Bli medveten om ifall du styr diskussionen utifrån dina tolkningar eller om du försöker att på djupet förstå vad den andra vill förmedla. Fokusera på allt som sägs utan att använda ord. Det ordlösa budskapet har ofta långt större betydelse än de ord vi formar.
Hur kommunicerar man med en tonåring?
När den unga kommer in i tonåren är det många saker som förändras i relationen mellan barn och förälder. Det tidigare snälla, välartade och öppna barnet blir plötsligt en undandragande, fräsande tonåring som skäms för sin förälder.
I det här skedet ställer många föräldrar förvånade sig själva frågan “vad hände med vårt barn?”. Som förälder kan man tolka ungdomens undandragande och behov av eget utrymme som att det inte finns plats eller behov för föräldern längre. Kanske man som förälder också redan länge längtat efter den dag då ungdomen äntligen klarar sig själv, så att man har en chans att börja fokusera på sitt eget liv.
Tonåringen lever här och nu, vilket betyder att när hen skriker “försvinn” eller “jag vill inte se dig längre” till sina föräldrar så betyder det just det, att hen inte vill ha med dig som förälder att göra, just nu i denna stund. Tonåringen behöver dock fortfarande sina föräldrars närvaro och intresse. Tonåringen behöver en vuxen att dela sina tankar med, fundera över livet, häva ur sig sina känslor och tonåringen behöver en person den kan vara av annan åsikt med. Förälderns uppgift är att vara närvarande, stå ut med känsloutbrotten och förmedla till tonåringen att hen duger precis som hen är, och att bristfälligheter är accepterade.
Mest av allt behöver tonåringen en förälder som vågar vara vuxen.
För att ungdomens och förälderns förhållande ska hålla genom hela puberteten och alla faser under tonåren är det viktigt att det finns en relation redan innan. Ta hand om ert förhållande innan prövningarna börjar. Om barnet redan innan puberteten har fått uppleva att föräldrarna accepterar hen och är intresserade av hens liv och älskar henom håller de här upplevelserna också för de värsta stormar.
Vi vill ge er några råd hur man bibehåller ett gott förhållande till sin tonåring och även förbättrar kommunikationen mellan ungdom och förälder.
Lyssna, hör på och bemöta tonåringen– Tonåringen behöver äkta närvaro, så var närvarande. Var också lättillgänglig, både fysiskt och mentalt, öppen för vad den unga vill förmedla. Kommunikationen behöver inte alltid vara med ord, genom kroppsspråket berättar den unga mer än vad vi tror. Var intresserad också av det som inte blir sagt.Också bakom sårande ord finns ett budskap som tonåringen försöker nå fram till dig med.
Var intresserad av den ungas liv– Visa intresse för sådant som är viktigt för tonåringen. Fråga upp om vardagen, även fast du får fräsiga svar tillbaka. Avvara stunder för att kunna diskutera med din tonåring varje vecka. Många gånger kryper det fram saker sent på kvällen som tynger din tonårings sinne, före man går till sängs, eller på väg till ett fritidsintresse, eller mitt i någonting helt annat. Var öppen för att prata med ungdomen när hen behöver dig.
Berätta och beröm tonåringen– Visa och berätta att hen är viktig och bra just så som hen är. Berätta om minnen från när hen var liten. Ge positiva kommentarer om tonåringens färdigheter och person. Betona de styrkor tonåringen besitter och vad hen lyckats med. Självkänslan är ofta skör i tonåren och att bli accepterad och få positiv feedback av sina föräldrar är en viktig bit i att stärka självkänslan.
Sätt gränser och respektera den unga- Förälders uppgift och utmaning är att låta den unga växa och bli självständig men samtidigt sätta trygga gränser för detta. Det är viktigt att föräldern förblir den vuxna men på samma gång behöver ungdomen få öva sig i att förhandla och ta egna beslut. Som förälder bör du respektera din tonåring åsikter och låta hen ta egna beslut gällande saker som rör hens person, som musiksmak, att inreda sitt eget rum och styla sitt utseende.
Stå ut med tonåringens känslostormar –Låt den unga uttrycka alla känslor. Visa för hen att alla känslor är tillåtna men acceptera inte att hen skadar sig själv eller andra när hen uttrycker sina känslor. Förbli lugn medan tonåringens känslor stormar och ta det inte personligt när de uttrycks. Visa också dina egna känslor, öppet och ärligt.
Förutom dessa råd är det också viktigt att alltid emellanåt tänka tillbaka på hur man själv upplevde det att vara ung, och vad man tyckte och tänkte om sina egna föräldrar. Prata också om detta med din egen tonåring. Som förälder kan du hjälpa din tonåring att se sig själv ur ett annat perspektiv och från en liten distans.
Det är också viktigt att du som förälder kommer ihåg att ta hand om dig själv, och att du minns att du är den bästa föräldern till ditt barn.