Att barn har känsloutbrott är ingen nyhet, de flesta som har barn i sin närhet, jobbar med barn eller rör sig ute bland folk har noterat att särskilt barn i åldern 4-6 år har en tendens att få orimliga, i vuxnas ögon, känsloutbrott när de inte får som de vill, när de är trötta eller hungriga, eller när vad som helst annat är fel.

Temper tantrums är den term man oftast använder när man pratar om okontrollerade känsloutbrott. Temper tantrums hos barn är ett relativt känt beteende och en naturlig del av utvecklingen. Temper tantrums är det som i folkmun refereras till som trotsåldern, trots att trots egentligen inte har något med känslorna att göra. Istället handlar det om en oförmåga att hantera starka känslor. Enligt teorin om aggressionens utveckling förändras det aggressiva beteendet i takt med att barnet utvecklas och uppfattarsociala normer. Fysisk aggression är som starkast innan barn har tillägnat sig språk, medan verbal aggression växer i takt med att språket utvecklas och när ett barn kan uppfatta sociala normer blir aggressionen också mer indirekt för att man inte ska bli utstött ur gruppen. Barns aggression når ofta sin höjdpunkt vid 3-4- års ålder och vid 6-7 års ålder eftersom de flesta former av aggression samexisterar under den tidpunkten.

Tidigare skrev vi om hur man bemöter barns ilska, ni hittar vårt inlägg om lågaffektivt bemötande här (https://www.broena.fi/sv/lagaffektivt-bemotande-och-forvantningar/). Med lågaffektivt bemötande arbetar man för att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende. Vi utgår från att fokusera på det vi kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen och sedan kontrollera oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Metoden är ypperlig när det gäller att minska problemskapande beteende hos barn eller äldre människor med olika typer av funktionsvariationer som gör att känslohantering är svårare.

Ifall vi överför metoden på vuxna människor som borde vara kapabla att reglera sina känslor själva, gör vi då något fel? Nej. Lågaffektivt bemötande innebär också att förhindra affektsmitta, överföringen av känslotillstånd. Om jag möter en uppjagad person blir situationen knappast bättre av att jag också blir uppjagad och arg. Jag måste återkomma till att lågaffektivt bemötande inte handlar om att släta över utbrott eller sopa svårigheter under mattan, utan att du tar ditt ansvar för det du kan påverka. Jag har möjlighet att påverka mina egna tankar, känslor och handlingar och därför bör jag också ta ansvar för mina egna tankar, känslor och handlingar. Andras tankar, känslor och handlingar är inte mitt ansvar men genom att jag tar ansvar för mig så kan jag också hjälpa den andra personen att återfå kontrollen och inte tappa självrespekten.

Lågaffektivt bemötande är en human och respekterande metod. Vi gör vad vi kan för oss själva och hjälper andra när vi kan.
Hur bemöter man ilska eller känsloutbrott ifall det handlar om en vuxen person? Känsloutbrott hos vuxna, eller adult temper tantrums, handlar egentligen om samma beteende som hos barn. Vuxna som skriker, ropar, hotar, svär, drar upp gamla oförrätter, förolämpar, anklagar, kräver svar snarare än väntar på svar och i värsta fall slår, sparkar, kastar saker, söndrar saker och skadar människor fysiskt.

Vi använder samma bemötande som för barn. Håll dig lugn, det går inte att diskutera med en person i affekt, vänta med diskussionen tills de värsta känslorna lagt sig. Utvärdera också ifall situationen är farlig för dig eller för personen som har ett utbrott. Ifall det finns risk för fara kontaktar du Första hjälpen, 112. En vuxens persons beteende som är okontrollerbart och farligt ska inte vara på ditt ansvar. Ifall det inte är någon fara för dig eller den upprörda personen, visa att du förstår men sätt gränser. Ge också utrymme och undvik att ge respons på det känslosamma beteendet. Utbrott är interaktiva beteendet vilket innebär att det kommer att ta slut ifall personen som har utbrottet inte får något gensvar på sina provokationer, ibland går det snabbare, ibland tar det längre tid. Utbrott kan även vara en reaktion på att någon känner sig trängd och genom att du backar kan känslan gå över. Ta ansvar över dina handlingar genom att lämna rummet, istället för att be den som är upprörd att lämna.

Barn som inte blir bemötta i sina känslor utan lär sig att gömma sin ilska, skämmas över sina känslor och släta över negativa känslor blir barn som är icke-resilienta. Psykologisk resiliens är förmågan att återhämta sig efter händelser som orsakat stora känslor och förmågan att stå emot svårigheter. Kort sagt kan man säga är psykologisk resiliens är grunden till att vi ska klara oss genom livet och må okej, alltså något väldigt eftersträvansvärt.
Barn som är icke-resilienta växer upp till vuxna som är icke-resilienta. Och här har vi vuxna som har svårt att hantera sina egna känslor, som tar ut sina känslor på andra, som har orimliga krav, som inte tar ansvar för sina handlingar. Det kan också leda till vuxna som blir orörliga, passiva. Ingen av dessa beteenden är önskvärda.

Vad är då skillnaden mellan att vara arg och att ha ett orimligt känsloutbrott? Skillnaden är känsla och handling. Arg är känslan, utbrotten är handlingen. Alla har rätt att bli arga, oavsett ålder, bakgrund, kön. Alla blir arga. Det är orimligt att ta ut sin ilska på andra, åtminstone om det blir ett mönster. Vi är ändå bara människor, alla slinker vi dit ibland och beter oss på sätt vi vet att vi inte borde. Precis som med barn händer det oftare när vi är trötta, hungriga, stressade eller annars bara har en dålig dag. Be om ursäkt om det händer, ta ansvar för dina handlingar och ge modell för dina barn eller andra personer i din närhet. Du kan hjälpa till att bygga psykologisk resiliens hos andra.

Att handskas med vuxna som har känsloutbrott är inte lätt, särskilt inte om det är en vuxen som är dig nära, en släkting, en förälder, ett syskon, en partner. Det är ditt ansvar att skydda dig själv och bemöta, det är aldrig ditt ansvar att förändra en annan persons beteende. Ifall den person du är orolig för inte är villig att förändra sitt beteende är ditt enda ansvar att skydda dig själv.