Mår man dåligt ska man söka hjälp. Den frasen upprepar jag och många med mig varje dag i mötet med andra människor. Att söka hjälp och att få hjälp är inte alltid lätt, det är inte heller lätt att få rätt sorts hjälp eller hjälp som verkligen hjälper. Hjälpen kan fås i många olika former. Sett till social- och hälsovård är hjälpen uppdelad i två steg, primär och specialistvård. Hjälp får man dock inte enbart genom den offentliga social- och hälsovården. Det finns en mängd föreningar, företag, organisationer och coacher som erbjuder olika slags hjälp för illamående.

Att skilja på bra och dålig hjälp, effektiv eller ineffektiv hjälp kan göras på två olika sätt. Dels är den hjälpsökandes egna upplevelse en central faktor. Ifall jag upplever att den här hjälpen är rätt för mig och stöder mig vidare, då känns den både rätt och effektiv. Den andra faktorn för att mäta vårdframgång, alltså hur bra eller effektiv hjälp är, betecknas evidens. Evidensbaserade metoder är de som bör användas inom vården. Evidensbaserad betyder att en vårdform, eller hjälp om vi vill använda det ordet, är nedtecknad, undersökt, och bevisat effektiv enligt de parametrar man mäter.

Om vi utgår från den objektiva mätningen av vad bra hjälp är, blir det också lättare att säga vad som är bra och dålig hjälp. Det gör också att man kan fokusera på vissa metoder och välja att ta dem i bruk. På det sättet garanterar man tillgång till god och jämlik vård. Evidensbaserad vård är ofta bra vård. Den offentliga hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för att erbjuda evidensbaserad vård och sett till resultaten borde det också vara självklart att satsa på just evidensbaserade metoder. Det är ändå viktigt att påpeka att det inte finns mirakelmetoder och även evidensbaserade metoder kan användas fel och i slutändan orsaka mer skada än hjälp för patienten.

Här kommer vi igen in på den första faktorn, upplevelsen, eller den subjektiva mätningen. Jag vill utöka begreppet upplevelse till att handla om också personkemi. Att jag upplever mig hörd på och validerad ökar också mina chanser att känna att jag får bra hjälp. Vanligen känner jag mig mer förstådd när personkemin mellan mig och min hjälpare stämmer.

Objektiva mätningar utgår från en metod och bortser från personliga preferenser och personkemi. Med detta sagt finns det knappast någon metod, hur strukturerad den än är, som kan lära ut exakt lika förhållningssätt till varje terapeut inom metoden. Det som däremot fokuseras mycket på inom metoder är grundfilosofi, eller, tankesätt. Genom att kombinera en filosofi med en struktur och en manual garanterar man ett hyfsat liknande behandlingssätt inom metoden som i längden ger bevis för att man kan säga att en metod är effektiv.

Yrkesskyddande beteckningar och evidensbaserade metoder är två faktorer som bidrar till god vård, men det är ingen garanti. Inom alla yrkeskategorier finns det personer som trots sin yrkeskompetens inte ger bra hjälp. Också utbildning och erfarenhet bidrar till att hjälpen är mer eller mindre effektiv, men den personliga upplevelsen väger ofta till för- eller nackdel för om det i längden blir hjälp eller stjälp.
Min text handlar till stor del om vård och behandling som en form av hjälp när man mår dåligt, vilket för mig är en naturlig del, men för andra kan kännas främmande. Hjälp kan, som jag nämnde tidigare, komma i många olika former. Coacher, ungdomsledare, resurspersoner, stödpersoner, extravuxen… Listan kan göras lång på olika former av extra hjälp eller stöd som erbjuds idag. Ingen av de ovan nämnda är nödvändigtvis dålig hjälp, snarare är de ett viktigt extra stöd, om man upplever sig hjälpt av det. Något som ännu är viktigt att nämna är att hjälp som inte är vård eller behandling varken granskas eller följs upp, och inte heller regleras. Vi har kunnat läsa om att behovet av en kvacksalverilag har debatterats i riksdagen. Och behovet finns just för att alla som utger sig för att hjälpa inte alltid har kompetens för att göra det eller också gör det av fel orsaker. Dock är inte heller en kvacksalverilag någon garanti för att dålig hjälp försvinner.

En myt som lever och frodas är att olika typer av samtal inte kan skada, hellre för mycket hjälp är ingen alls. Tyvärr kan fel hjälp förvärra problemen och även orsaka att man insjuknar i psykisk ohälsa, snarare än tillfrisknar. Det som kan gå fel är att en okunnig hjälpare stärker fel saker, eller jobbar utifrån sunt bondförnuft när det behövs specialhjälp. Att prata är aldrig fel, men att aktivt försöka guida en annan människa i en riktning utan att veta varför eller ha en plan för hur det ska ske, är sällan klokt.
Mår man dåligt ska man söka hjälp. Vilken slags hjälp man behöver är väldigt olika. Mår man dåligt på grund av en livskris eller mer vardagliga bekymmer är det egna nätverket ofta det som kan erbjuda bäst hjälp. De känner dig, du känner dem. Är man orolig för att man håller på att insjukna i någon sjukdom eller att problemen har blivit både många och svåra är professionell hjälp något att överväga. Också inom den professionella hjälpen är det bra att involvera ditt eget nätverk, för att få stöd i din berättelse, för att kunna ställa frågor om den hjälp du får och för att det ska bli lättare att ta med sig hjälpen från det professionella till ditt eget hem och din egen miljö. Där är också en nyckel till bra hjälp. Oavsett vilken hjälp du får, eller vilken professionell insats som ges, kan ingen ändra något på en timme varje vecka. Om hjälpen däremot etableras i din egen miljö är förutsättningarna större att du också upplever dig hjälpt. Att “outsourca” hjälp är inte heller alltid nödvändigt, oftast finns kraften och verktygen för att hjälpa inom det egna nätverket, men ibland kan man behöva en guide eller ett bollplank för att kunna plocka fram det som behövs och känna sig stärkt i att man gör rätt.

Metoder är verktyg, terapeuter är verktyg, också mediciner är verktyg. Alla tillsammans bildar en bra verktygsback, en hjälp, men det som verkligen hjälper är att du kan använda och använder dem.