Familjeterapi definieras som en professionell, medveten strävan och metod med vilken man försöker att förstå och behandla såväl familjens interna samspel och störningar hos enskilda familjemedlemmar som de smärtor de orsakar. Inom familjeterapin strävar man efter att förändra de strukturer i interaktionen som upprätthåller enskilda mentala störningar och förhindrar utvecklingsmässiga uppbyggande lösningar. Genom att lyfta fram positiv växelverkan, styrkor och möjligheter vill man åstadkomma denna förändring.

I Finland är familjeterapi en form av psykoterapi som är möjlig att ansöka om genom FPA:s rehabiliterande psykoterapi. Det är också möjligt att få FPA:s stöd för psykoterapi som krävande medicinsk rehabilitering. Största delen av familjepsykoterapeuter arbetar inom den offentliga sektorn i Finland. Familjeterapin har sin början på 1950-talet då den utvecklades specifikt för att användas inom barnpsykiatrin och som behandling för psykossjukdomar. Familjeterapin har influerats av ett flertal inriktningar under sin historia och inom familjeterapin används bl.a. lösningsfokuserat och narrativt arbetssätt, strukturell, systemisk och strategisk referensram och de senaste inriktningarna fokuserar på reflektivt, dialogiskt och resursstärkande arbetssätt.

Speciellt inom den dialogiska och resursstärkande familjeterapin utgår man från social konstruktivism som den teoretiska referensramen, eller hur man i verkligheten bygger sitt social liv. Man tänker alltså att vår världsbild skapas utifrån hur vi bygger sociala relationer i vår omgivning. Till detta tankesätt hör också en diskursiv och kontextuell grundtanke, alltså att våra problem byggs upp i enlighet med ett språk och är bundet till en viss kontext. Problem är således inget som finns inom individen som en psykisk svaghet, istället vill man rikta uppmärksamheten på att söka resurser i sättet vi kommunicerar.
Den amerikanska psykologen Harlene Anderson utmanade i tiderna den systemiska familjeterapin genom sitt konstaterande att system inte skapar problem, utan problem inom familjer skapar vissa interaktionssystem. Med hjälp av familjeterapi försöker man att inverka på de här särskilda interaktionssystemen som formats.

Vanligen används familjeterapi som en metod för att reda upp och behandla olika svårigheter i samspelet, t.ex. vid en skilsmässa eller separation, vid svåra psykiska störningar, såsom schizofreni, och som ett komplement till andra terapimetoder. Familjeterapi kan användas både specifikt för en enskild psykisk störning, svåra konfliktsituationer inom familjer, störningar i samspelet, och för normala kriser inom familjen. I undersökningar har det framkommit att genom att ta in familjeterapi i behandlingen har man också kunnat öka effekten av andra terapibehandlingar inom den offentliga hälsovården.

Det finns undersökningar som visar på effekten av familjeterapi, även om de inte är lika många som de undersökningar som gjorts för andra psykoterapiformer. Man har konstaterat att familjeterapi har god effekt när det gäller att behandla ungdomars beteende- och emotionella svårigheter, beroendeproblematik och ätstörningsproblematik. Dessutom finns också underlag som påvisar att det kan vara effektivt att behandla depression, självskadebeteende och kroniska somatiska sjukdomar med hjälp av familjeterapi. Gällande vuxna har man hittat att familjeterapi är användbart vid behandling av schizofreni, beroendeproblematik, demens samt vid risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Parterapi visar sig också vara en effektiv vårdmetod vid behandling av depression, relationsproblem, övervikt och vid risk för högt blodtryck.
Undersökningar har lyckats påvisa att en tydliga samspelsmodeller skyddar människor från att insjukna i psykisk sjukdom, även i de fall där det finns en genetisk benägenhet för insjuknande. Det som har visat sig vara problematiskt när man undersöker effekten av familjeterapi är vad vi egentligen mäter. Mäter vi förändringar i symptomen, diagnosen, adaptionsmekanismen, familjens växelverkan eller hur nöjd klienten är med behandlingen? I de flesta undersökningar har tyngdpunkten legat på hur klienten upplever att symptomen har förändrats.

Fastän effekten av familjeterapi är påvisbar och familjeterapi också är en av de mest kända terapiformerna i Finland, utgör den ändå bara en liten andel rehabiliterande psykoterapi som beviljas av FPA. Största delen beviljas som enskild psykoterapi. Å andra sidan arbetar största delen av familjeterapeuterna inom den offentliga sektorn, vilket betyder att familjeterapi inte är lika tillgänglig som enskild psykoterapi inom den privata sektorn. Det här igen betyder att högkvalitativ, evidensbaserad och effektiv psykoterapi är tillgänglig med låg tröskel inom den offentliga servicen.
I senaste numret av tidningen Psykoterapia lyfter Eija-Liisa Rautiainen fram hur terapigarantin hör ihop med nätverks-, familje- och parterapeutiska arbetssätt, vilka alla passar ihop med den kortidspsykoterapi och psykosociala stöd som redan erbjuds inom primärhälsovården. Eftersom de flesta utbildade familjepsykoterapeuter redan finns inom den offentliga sektorn skulle deras psykoterapeutiska kunnande inte heller skapa några merkostnader. De resurser som redan finns bör tas tillvara för att klienter ska kunna få den mest kvalitativa och effektiva hjälpen i tidigaste möjliga skede.