Nepsy-vardag under pandemin
Det senaste året har inneburit att vardagen förändrats för de flesta av oss i och med pandemin som fortfarande härjar. Det upprepas gång på gång att vi lever i historisk tid och visst gör vi det, ingen av oss hade nog kunnat föreställa sig de åtgärder som vidtagits och hur de inverkat på vårt dagliga liv.
Insändarna har varit många under hösten där människor är uppgivna, ledsna och trötta på att få sin vardag begränsade och att inte kunna ses och umgås med andra såsom man är vana vid. En naturlig reaktion när känslorna blir starka och man noterar vad man går miste om.
Människan är en social varelse, vår existens utgår från umgänge och samspel, därför är många extra vilsna nu. De som hörs och de som syns är ändå de människor vi brukar beteckna som resursstarka, de har ett nätverk, de kan skapa nya rutiner, strukturer och hitta ett annat sätt att umgås. Ändå kämpar de.
En grupp som varit borta ur debatten hela året när man diskuterat hur pandemin påverkar olika människor och grupperingar är personer med en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Neuropsykiatrisk funktionsvariation, eller i dagligt prat nepsy, är ett samlingsnamn för diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrumet. De mest kända är ADHD, ADD, autismspektrumstörning och Tourette. Alla dessa funktionsvariationer innebär att hjärnans funktioner är påverkade så att man upplever världen annorlunda och även har ett annorlunda fungerande. Nepsy-diagnoser är medfödda och kroniska, även om symptomen har en tendens att variera under en livstid.
De olika diagnoserna har förstås olika kärnsymptom. T.ex. vid ADHD och ADD är det svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsreglering, vid autismspektrumstörning är det varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och samspel samt begränsade och repetitiva mönster i intressen, aktiviteter och beteenden. Dessutom finns en komorbiditet, samsjuklighet, dem emellan och även en komorbiditet med psykisk ohälsa på grund av den konstanta belastningen på sinnena personerna utsätts för när man kastas in i den neurotypiska vardagen.
På “Huono äiti”-communityn finns ett talande inlägg om vardagen i en nepsy-familj under pandemin: “Nepsyperheen hätähuuto korona-arjesta" (fritt översatt till Nepsyfamiljens nödrop från corona-vardagen), https://www.huonoaiti.fi/nepsyperheen-hatahuuto-korona-arjesta/ .
“Hur ska vi klara det?”, är frågan i många nepsy-familjer. Hur ska vi klara vardagen när alla rutiner och strukturer förändras, när snabba beslut tas också på nationell nivå, när terapier ställs in på grund av restriktioner, när stöd och avlastning måste omvärderas på grund av restriktioner? Hur ska man klara en vardag som redan är på bristningsgränsen till vad man klarar?
Alla kämpar, men nepsy-familjer kämpar än mer. Många av oss kan se ljuset i tunneln efter information om att vaccineringar mot covid19-viruset kommit igång och ser ett hopp om att återgå till en vanlig vardag efter några månader. Hoppet tror jag också finns hos nepsy-familjer, även om deras förhoppningar antagligen ser annorlunda ut. En vanlig vardag är en vardag med rutiner, struktur och många gånger utomstående stöd. Stödet som för utomstående kan verka märkligt att hänga upp sig på. “Man får väl anpassa sig, vi har också varit tvunga att ta mer ansvar”, tänker säkert många föräldrar.
Mer ansvar i en nepsy-vardag är inte alltid möjligt. Ansvar för sitt barns liv och väl har alla föräldrar men ansvar för barnets vård, skolgång, vänrelationer kan inte enbart sättas på föräldrar. En nepsy-vardag behöver mer stöd utifrån, stöd utifrån för att man som förälder ska orka fortsätta ta ansvar för så mycket mer än många andra föräldrar.
Med denna text vill vi påminna om att allas vardag inte är likadan, vi vill påminna om att man bör kunna be om och få hjälp. Vi vill påminna om att var 10:e individ har en nepsy-diagnos och att detta bör tas hänsyn till. Vi vill föra fram att det finns stöd.
Info om stöd:
Enligt God medicinsk praxis vårdrekommendation för barn och unga med ADHD (https://www.terveyskirjasto.fi/terveyskirjasto/tk.koti?p_artikkeli=khp00071&p_teos=khp&p_osio=109&p_selaus=#s7) bör den centrala vårdåtgärderna bestå av psykoedukation, psykosociala stödåtgärder, andra stödåtgärder i vardagen, ex. förlängd läroplikt, utökad tillgång till stöd inom dagvård och skola, och vid behov medikamentell behandling.
Psykosociala stödåtgärder för barn och unga bör utgöras av beteendeterapi, även i gruppform, och föräldrahandledning. Vid behov kan även ergoterapi vara en god stödform. Neuropsykiatrisk coaching rekommenderas även sedan ett tillägg 11.4.2019.
Neuropsykiatrisk coaching är en stödform utvecklad för personer som försöker hitta sin plats i den neurotypiska vardagen, stödet kan också erbjudas närstående och nätverken. Genom coachingen söker man, utifrån ett reflekterande och lösningsfokuserat samtal, lösningar för varje individ där fokus inte är på att få nepsy-personen att anpassa sig till en vardag som många gånger kan vara överväldigande för dem, utan att skapa strukturer och rutiner för en vardag som fungerar. Coachingen kan också fungera som en stödjande åtgärd för närstående, ex. föräldrar, som många gånger befinner sig i en sårbar position.
Som nepsy-förälder är du ständigt i beredskap, redo att slåss för ditt barns rättigheter och fungerande i samhället, samtidigt som du utkämpar de värsta striderna hemma, med att utstå känsloutbrotten när barnet avreagarerar sig efter en dag av att passa in i formen. Att få prata ut, att få förståelse och att få pepp framåt kan vara just det som gör att man får kraft att orka fortsätta vara den förälder man behöver vara.
I begynnelsen var uppfostran- människans ondska enligt Alice Miller
Efter många år av funderingar på människans ondska, vad som gör en människa ond och hur det kom sig att det växte upp så många onda människors i Nazityskland, började Alice Miller fila på en egen teori. Hon såg att rötterna till ondska och välvilja kunde spåras till de tidigaste åren i ens liv och vad man blir utsatt för då.
Alice Miller är psykolog och författare, känd bl.a. för att ha studerat Hitler och bödlarna i Nazityskland samt andra diktatoriska ledare. Hon menar att Hitler och hans generation blev särskilt “onda” på grund av den rådande tanken om barnuppfostran på den tiden. Speciellt en läkare, Dr. Daniel Gottlieb Schreber, rådgav tyska föräldrar att tvinga sina barn att lyda och lära dem hålla tillbaka gråt, bl.a. genom att använda sig av aga. I dagsläget är det välkänt att fysisk aga skapar lydiga men inte väluppfostrade barn.
Genom att studera rumänska barnhemsbarn vet vi att upprepad traumatisering förstör den del av hjärnan som kontrollerar känslor. Tack vare den kunskapen blir det också lättare att förstå varför människor gör som de gör. Barn som blir utsatta för omild behandling, eller till och med misshandel, även om det görs med stöd av uppfostringsråd, förlorar sin medkänsla till andra människor. Det gör dem kapabla att utföra fruktansvärda dåd, utan att känna ånger.
Ett barn som blir slaget lär sig att slå. Även om fysisk aga var väldigt vanligt på den tiden växte inte varje människa upp och blev kriminell. Varför? Därför att många ändå har haft en person de kunnat vända sig till för tröst och stöd, s.k. “helping witnesses”.
Visste ni att Pablo Picasso upplevde ett svårt trauma i sin barndom? Hans familj upplevde jordbävningen i Malaga 1884, vilket orsakade svår ångest och hemska rädslor hos lille Pablo. Tack vare att föräldrarna förstod hans rädslor och under hela hans liv var trygga, kärleksfulla föräldrar kunde han också uttrycka känslorna genom konsten under sin livstid. Ifall traumat istället orsakas av de egna föräldrarna är det svårare, och i vissa fall omöjligt, att överkomma.
Dålig behandling av barn skapar en ond cirkel. En förälder som själv har blivit illa behandlad, även om denna inte har medvetna minnen av det, upprepar ofta denna behandling av sina egna barn. En orsak tror man är att omedvetna minnen måste komma ut i någon form, så man skapar en syndabock i sina egna barn.
För att återgå till Alice Miller och hennes observationer refererar hon till studier som gjorts på många av Förintelsens överlevare. Största delen av de som överlevde Förintelsen har rapporterat att de inte blev agade som barn. Hon drog slutsatsen att de överlevde just tack vare att de hade haft en barndom som hjälpte dem att bli resilienta, kunna ta snabba beslut, ha empati och sympati med andra och en god självkänsla i grunden.
Miller fortsätter sina observationer om ondska genom att referera direkt till Hitler och hans specifika problem med judar. Enligt hörsägen var Hitlers far halvjude, han växte upp i en anti-semitisk omgivning, och detta gjorde att han till slut började hata sig själv. För att fördriva sitt eget hat och sin egen ilska tog han ut det på sin son, Adolf, och slog honom kraftigt varje dag. Adolf växte upp och önskade hämnd, hämnd på judarna som var orsaken till faderns hat. Han växte också upp med en faster som led av svår schizofreni, och var mycket rädd för henne. För att summera hans plan, han ville befria nationen från de rädslor han själv växt upp med.
När det inte finns skyddsfaktorer, inga trygga personer att anförtro sig åt, är förnekelse och idealisering de enda strategierna för att hantera en svår uppväxt. Miller har i sina efterforskningar noterat att nästan varje diktatorisk ledare har haft en uppväxt fylld med lögner, förödmjukelse och förnedring som har gjort att de vill hämnas. De har skapat sina ideologier för att dölja sin egen sanning och sina trauman. Viktigt är ändå att påpeka att ingen uppväxt, hur ond den än må ha varit, ger en människa tillåtelse att ta livet av andra.
Propaganda och manipulation är inte tillräckliga förklaringar till att en människa blir en kallblodig bödel, anser Alice Miller. Bara en människa som har blivit svårt misshandlad, inte fått kärlek, inte haft någon tillförlitlig person i närheten utvecklar en mördarpersonlighet. Människor som har växt upp under sådana förhållanden behöver andra människor för att kunna bryta cykeln, de behöver någon som ser dem, ser vad de behöver och kan ge dem ord på vad de genomgått. Vi behöver göra skillnad på “varje offer blir en förövare” och “varje förövare har själv varit ett offer”.
Alice Miller var övertygad om att förbjuda fysiskt aga i lagen var den enda vägen att bryta cirkeln och göra världen till en bättre plats för alla människor samt förhindra folkmord i framtiden.
I Finland har barnaga varit förbjudet i lag sedan 1984, trots det förekommer barnaga fortsättningsvis i var femte familj i Finland. Oroväckande är dessutom att de som slår sina barn, också slå ihjäl sina barn. Vad behövs egentligen för att få stopp på detta?
En ”god” attityd kan inte slås in av skenheliga föräldrar, ordspråket “barn gör som du gör, inte som du säger”, kunde inte vara mer rätt här.
Hur kommunicerar man med en tonåring?
När den unga kommer in i tonåren är det många saker som förändras i relationen mellan barn och förälder. Det tidigare snälla, välartade och öppna barnet blir plötsligt en undandragande, fräsande tonåring som skäms för sin förälder.
I det här skedet ställer många föräldrar förvånade sig själva frågan “vad hände med vårt barn?”. Som förälder kan man tolka ungdomens undandragande och behov av eget utrymme som att det inte finns plats eller behov för föräldern längre. Kanske man som förälder också redan länge längtat efter den dag då ungdomen äntligen klarar sig själv, så att man har en chans att börja fokusera på sitt eget liv.
Tonåringen lever här och nu, vilket betyder att när hen skriker “försvinn” eller “jag vill inte se dig längre” till sina föräldrar så betyder det just det, att hen inte vill ha med dig som förälder att göra, just nu i denna stund. Tonåringen behöver dock fortfarande sina föräldrars närvaro och intresse. Tonåringen behöver en vuxen att dela sina tankar med, fundera över livet, häva ur sig sina känslor och tonåringen behöver en person den kan vara av annan åsikt med. Förälderns uppgift är att vara närvarande, stå ut med känsloutbrotten och förmedla till tonåringen att hen duger precis som hen är, och att bristfälligheter är accepterade.
Mest av allt behöver tonåringen en förälder som vågar vara vuxen.
För att ungdomens och förälderns förhållande ska hålla genom hela puberteten och alla faser under tonåren är det viktigt att det finns en relation redan innan. Ta hand om ert förhållande innan prövningarna börjar. Om barnet redan innan puberteten har fått uppleva att föräldrarna accepterar hen och är intresserade av hens liv och älskar henom håller de här upplevelserna också för de värsta stormar.
Vi vill ge er några råd hur man bibehåller ett gott förhållande till sin tonåring och även förbättrar kommunikationen mellan ungdom och förälder.
Lyssna, hör på och bemöta tonåringen– Tonåringen behöver äkta närvaro, så var närvarande. Var också lättillgänglig, både fysiskt och mentalt, öppen för vad den unga vill förmedla. Kommunikationen behöver inte alltid vara med ord, genom kroppsspråket berättar den unga mer än vad vi tror. Var intresserad också av det som inte blir sagt.Också bakom sårande ord finns ett budskap som tonåringen försöker nå fram till dig med.
Var intresserad av den ungas liv– Visa intresse för sådant som är viktigt för tonåringen. Fråga upp om vardagen, även fast du får fräsiga svar tillbaka. Avvara stunder för att kunna diskutera med din tonåring varje vecka. Många gånger kryper det fram saker sent på kvällen som tynger din tonårings sinne, före man går till sängs, eller på väg till ett fritidsintresse, eller mitt i någonting helt annat. Var öppen för att prata med ungdomen när hen behöver dig.
Berätta och beröm tonåringen– Visa och berätta att hen är viktig och bra just så som hen är. Berätta om minnen från när hen var liten. Ge positiva kommentarer om tonåringens färdigheter och person. Betona de styrkor tonåringen besitter och vad hen lyckats med. Självkänslan är ofta skör i tonåren och att bli accepterad och få positiv feedback av sina föräldrar är en viktig bit i att stärka självkänslan.
Sätt gränser och respektera den unga- Förälders uppgift och utmaning är att låta den unga växa och bli självständig men samtidigt sätta trygga gränser för detta. Det är viktigt att föräldern förblir den vuxna men på samma gång behöver ungdomen få öva sig i att förhandla och ta egna beslut. Som förälder bör du respektera din tonåring åsikter och låta hen ta egna beslut gällande saker som rör hens person, som musiksmak, att inreda sitt eget rum och styla sitt utseende.
Stå ut med tonåringens känslostormar –Låt den unga uttrycka alla känslor. Visa för hen att alla känslor är tillåtna men acceptera inte att hen skadar sig själv eller andra när hen uttrycker sina känslor. Förbli lugn medan tonåringens känslor stormar och ta det inte personligt när de uttrycks. Visa också dina egna känslor, öppet och ärligt.
Förutom dessa råd är det också viktigt att alltid emellanåt tänka tillbaka på hur man själv upplevde det att vara ung, och vad man tyckte och tänkte om sina egna föräldrar. Prata också om detta med din egen tonåring. Som förälder kan du hjälpa din tonåring att se sig själv ur ett annat perspektiv och från en liten distans.
Det är också viktigt att du som förälder kommer ihåg att ta hand om dig själv, och att du minns att du är den bästa föräldern till ditt barn.
