Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.

Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?

För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?

Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.

Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.

Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.

Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.

Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.

Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.

Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.