Nepsy-vardag under pandemin
Det senaste året har inneburit att vardagen förändrats för de flesta av oss i och med pandemin som fortfarande härjar. Det upprepas gång på gång att vi lever i historisk tid och visst gör vi det, ingen av oss hade nog kunnat föreställa sig de åtgärder som vidtagits och hur de inverkat på vårt dagliga liv.
Insändarna har varit många under hösten där människor är uppgivna, ledsna och trötta på att få sin vardag begränsade och att inte kunna ses och umgås med andra såsom man är vana vid. En naturlig reaktion när känslorna blir starka och man noterar vad man går miste om.
Människan är en social varelse, vår existens utgår från umgänge och samspel, därför är många extra vilsna nu. De som hörs och de som syns är ändå de människor vi brukar beteckna som resursstarka, de har ett nätverk, de kan skapa nya rutiner, strukturer och hitta ett annat sätt att umgås. Ändå kämpar de.
En grupp som varit borta ur debatten hela året när man diskuterat hur pandemin påverkar olika människor och grupperingar är personer med en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Neuropsykiatrisk funktionsvariation, eller i dagligt prat nepsy, är ett samlingsnamn för diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrumet. De mest kända är ADHD, ADD, autismspektrumstörning och Tourette. Alla dessa funktionsvariationer innebär att hjärnans funktioner är påverkade så att man upplever världen annorlunda och även har ett annorlunda fungerande. Nepsy-diagnoser är medfödda och kroniska, även om symptomen har en tendens att variera under en livstid.
De olika diagnoserna har förstås olika kärnsymptom. T.ex. vid ADHD och ADD är det svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsreglering, vid autismspektrumstörning är det varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och samspel samt begränsade och repetitiva mönster i intressen, aktiviteter och beteenden. Dessutom finns en komorbiditet, samsjuklighet, dem emellan och även en komorbiditet med psykisk ohälsa på grund av den konstanta belastningen på sinnena personerna utsätts för när man kastas in i den neurotypiska vardagen.
På “Huono äiti”-communityn finns ett talande inlägg om vardagen i en nepsy-familj under pandemin: “Nepsyperheen hätähuuto korona-arjesta" (fritt översatt till Nepsyfamiljens nödrop från corona-vardagen), https://www.huonoaiti.fi/nepsyperheen-hatahuuto-korona-arjesta/ .
“Hur ska vi klara det?”, är frågan i många nepsy-familjer. Hur ska vi klara vardagen när alla rutiner och strukturer förändras, när snabba beslut tas också på nationell nivå, när terapier ställs in på grund av restriktioner, när stöd och avlastning måste omvärderas på grund av restriktioner? Hur ska man klara en vardag som redan är på bristningsgränsen till vad man klarar?
Alla kämpar, men nepsy-familjer kämpar än mer. Många av oss kan se ljuset i tunneln efter information om att vaccineringar mot covid19-viruset kommit igång och ser ett hopp om att återgå till en vanlig vardag efter några månader. Hoppet tror jag också finns hos nepsy-familjer, även om deras förhoppningar antagligen ser annorlunda ut. En vanlig vardag är en vardag med rutiner, struktur och många gånger utomstående stöd. Stödet som för utomstående kan verka märkligt att hänga upp sig på. “Man får väl anpassa sig, vi har också varit tvunga att ta mer ansvar”, tänker säkert många föräldrar.
Mer ansvar i en nepsy-vardag är inte alltid möjligt. Ansvar för sitt barns liv och väl har alla föräldrar men ansvar för barnets vård, skolgång, vänrelationer kan inte enbart sättas på föräldrar. En nepsy-vardag behöver mer stöd utifrån, stöd utifrån för att man som förälder ska orka fortsätta ta ansvar för så mycket mer än många andra föräldrar.
Med denna text vill vi påminna om att allas vardag inte är likadan, vi vill påminna om att man bör kunna be om och få hjälp. Vi vill påminna om att var 10:e individ har en nepsy-diagnos och att detta bör tas hänsyn till. Vi vill föra fram att det finns stöd.
Info om stöd:
Enligt God medicinsk praxis vårdrekommendation för barn och unga med ADHD (https://www.terveyskirjasto.fi/terveyskirjasto/tk.koti?p_artikkeli=khp00071&p_teos=khp&p_osio=109&p_selaus=#s7) bör den centrala vårdåtgärderna bestå av psykoedukation, psykosociala stödåtgärder, andra stödåtgärder i vardagen, ex. förlängd läroplikt, utökad tillgång till stöd inom dagvård och skola, och vid behov medikamentell behandling.
Psykosociala stödåtgärder för barn och unga bör utgöras av beteendeterapi, även i gruppform, och föräldrahandledning. Vid behov kan även ergoterapi vara en god stödform. Neuropsykiatrisk coaching rekommenderas även sedan ett tillägg 11.4.2019.
Neuropsykiatrisk coaching är en stödform utvecklad för personer som försöker hitta sin plats i den neurotypiska vardagen, stödet kan också erbjudas närstående och nätverken. Genom coachingen söker man, utifrån ett reflekterande och lösningsfokuserat samtal, lösningar för varje individ där fokus inte är på att få nepsy-personen att anpassa sig till en vardag som många gånger kan vara överväldigande för dem, utan att skapa strukturer och rutiner för en vardag som fungerar. Coachingen kan också fungera som en stödjande åtgärd för närstående, ex. föräldrar, som många gånger befinner sig i en sårbar position.
Som nepsy-förälder är du ständigt i beredskap, redo att slåss för ditt barns rättigheter och fungerande i samhället, samtidigt som du utkämpar de värsta striderna hemma, med att utstå känsloutbrotten när barnet avreagarerar sig efter en dag av att passa in i formen. Att få prata ut, att få förståelse och att få pepp framåt kan vara just det som gör att man får kraft att orka fortsätta vara den förälder man behöver vara.
Social intelligens – empati = aggression?
Människan är en social varelse och behöver någon form av social intelligens för att kunna samspela med andra. Social intelligens är, enligt Edward Thorndike, ”kapaciteten och förmågan att klara av och förstå män och kvinnor, pojkar och flickor- att agera klokt i människoförbindelser”. Social intelligens är ett gammalt uttryck, redan 1920 ”uppfann” Thorndike uttrycket. Dock kunde han och hans kollegor inte påvisa att den sociala intelligensen fanns via några mätningar och uttrycket föll i glömska. För några årtionden sen förnyades intresset och nya undersökningar i ämnet blev gjord.
Social intelligens ska inte förväxlas med empati, inte heller ska empati förväxlas med sympati, eftersom de är skilda begrepp. Uttrycket empati myntades redan 1909 av Titchener. Empati och sympati är olika fenomen även om de på flera sätt överlappar varandra och sympati kan ses som en konsekvens av empati. Studier har dock visat att social intelligens och empati starkt korrelerar med varandra, tar man bort empatin tenderar aggressioner att öka emedan aggressioner visat sig minska när empati tillförs.
Den optimala åldern för att mäta social intelligens och empati tycks vara 11-12 år. Runt 11-12 års ålder tycks ungdomar ha uppnått det stadiet av tänkande att de klarar av att ta in en tredje person och de klarar också av att ”kliva ur” situationen för att ta ett social-symboliskt perspektiv på situationer. Den här ålderperioden tycks också vara en tid då ungdomar interagerar i små, nära grupper och lär sig mycket symbolik.
Hur förhåller sig då social intelligens, empati och indirekt aggression till varandra? Kaukiainen med flera har undersökt hur social intelligens förhåller sig till indirekt aggression och ifall empati lindrar aggressionen. Deras fynd visade att så var fallet. Efter denna undersökning blev man också nyfiken på hur social intelligens och empati förehåller sig till olika former av konfliktbeteenden, förutom indirekt aggression. Social intelligens korrelerar med all typ av konfliktbeteende, såväl aggressivt som fredligt. När man sedan tar bort empati ökar de aggressiva beteendena medan fredliga konfliktlösningar och tillbakadragande minskar. Empati och fredliga konfliktlösningar är alltså starkt sammankopplade.
Därtill visar deras forskning att det krävs stor social intelligens för att bemästra mer avancerade typer av aggressiva beteenden, t.ex. indirekt aggression.
Sammanfattningen av detta bör vara att social intelligens krävs både i aggressiva och fredliga beteenden, empati har dock visat sig kunna mildra aggressiva beteenden. Av de aggressiva beteendena krävs det mest social intelligens vid indirekt aggression, mindre vid verbal aggression och allra minst vid fysisk aggression. Detta mönster är också märkbart när man tänker på de olika utvecklingsskedena, i takt med att den sociala intelligensen växer, vilket den gör med åren, förändrar också typen av aggression. De som inte förmår känna empati har lätta för att använda sig av olika typer av aggressioner, detta betyder också att genom träning av empatisk förmåga minskar de aggressiva beteendena.
Känsloutbrott i alla åldrar
Att barn har känsloutbrott är ingen nyhet, de flesta som har barn i sin närhet, jobbar med barn eller rör sig ute bland folk har noterat att särskilt barn i åldern 4-6 år har en tendens att få orimliga, i vuxnas ögon, känsloutbrott när de inte får som de vill, när de är trötta eller hungriga, eller när vad som helst annat är fel.
Temper tantrums är den term man oftast använder när man pratar om okontrollerade känsloutbrott. Temper tantrums hos barn är ett relativt känt beteende och en naturlig del av utvecklingen. Temper tantrums är det som i folkmun refereras till som trotsåldern, trots att trots egentligen inte har något med känslorna att göra. Istället handlar det om en oförmåga att hantera starka känslor. Enligt teorin om aggressionens utveckling förändras det aggressiva beteendet i takt med att barnet utvecklas och uppfattarsociala normer. Fysisk aggression är som starkast innan barn har tillägnat sig språk, medan verbal aggression växer i takt med att språket utvecklas och när ett barn kan uppfatta sociala normer blir aggressionen också mer indirekt för att man inte ska bli utstött ur gruppen. Barns aggression når ofta sin höjdpunkt vid 3-4- års ålder och vid 6-7 års ålder eftersom de flesta former av aggression samexisterar under den tidpunkten.
Tidigare skrev vi om hur man bemöter barns ilska, ni hittar vårt inlägg om lågaffektivt bemötande här (https://www.broena.fi/sv/lagaffektivt-bemotande-och-forvantningar/). Med lågaffektivt bemötande arbetar man för att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende. Vi utgår från att fokusera på det vi kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen och sedan kontrollera oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Metoden är ypperlig när det gäller att minska problemskapande beteende hos barn eller äldre människor med olika typer av funktionsvariationer som gör att känslohantering är svårare.
Ifall vi överför metoden på vuxna människor som borde vara kapabla att reglera sina känslor själva, gör vi då något fel? Nej. Lågaffektivt bemötande innebär också att förhindra affektsmitta, överföringen av känslotillstånd. Om jag möter en uppjagad person blir situationen knappast bättre av att jag också blir uppjagad och arg. Jag måste återkomma till att lågaffektivt bemötande inte handlar om att släta över utbrott eller sopa svårigheter under mattan, utan att du tar ditt ansvar för det du kan påverka. Jag har möjlighet att påverka mina egna tankar, känslor och handlingar och därför bör jag också ta ansvar för mina egna tankar, känslor och handlingar. Andras tankar, känslor och handlingar är inte mitt ansvar men genom att jag tar ansvar för mig så kan jag också hjälpa den andra personen att återfå kontrollen och inte tappa självrespekten.
Lågaffektivt bemötande är en human och respekterande metod. Vi gör vad vi kan för oss själva och hjälper andra när vi kan.
Hur bemöter man ilska eller känsloutbrott ifall det handlar om en vuxen person? Känsloutbrott hos vuxna, eller adult temper tantrums, handlar egentligen om samma beteende som hos barn. Vuxna som skriker, ropar, hotar, svär, drar upp gamla oförrätter, förolämpar, anklagar, kräver svar snarare än väntar på svar och i värsta fall slår, sparkar, kastar saker, söndrar saker och skadar människor fysiskt.
Vi använder samma bemötande som för barn. Håll dig lugn, det går inte att diskutera med en person i affekt, vänta med diskussionen tills de värsta känslorna lagt sig. Utvärdera också ifall situationen är farlig för dig eller för personen som har ett utbrott. Ifall det finns risk för fara kontaktar du Första hjälpen, 112. En vuxens persons beteende som är okontrollerbart och farligt ska inte vara på ditt ansvar. Ifall det inte är någon fara för dig eller den upprörda personen, visa att du förstår men sätt gränser. Ge också utrymme och undvik att ge respons på det känslosamma beteendet. Utbrott är interaktiva beteendet vilket innebär att det kommer att ta slut ifall personen som har utbrottet inte får något gensvar på sina provokationer, ibland går det snabbare, ibland tar det längre tid. Utbrott kan även vara en reaktion på att någon känner sig trängd och genom att du backar kan känslan gå över. Ta ansvar över dina handlingar genom att lämna rummet, istället för att be den som är upprörd att lämna.
Barn som inte blir bemötta i sina känslor utan lär sig att gömma sin ilska, skämmas över sina känslor och släta över negativa känslor blir barn som är icke-resilienta. Psykologisk resiliens är förmågan att återhämta sig efter händelser som orsakat stora känslor och förmågan att stå emot svårigheter. Kort sagt kan man säga är psykologisk resiliens är grunden till att vi ska klara oss genom livet och må okej, alltså något väldigt eftersträvansvärt.
Barn som är icke-resilienta växer upp till vuxna som är icke-resilienta. Och här har vi vuxna som har svårt att hantera sina egna känslor, som tar ut sina känslor på andra, som har orimliga krav, som inte tar ansvar för sina handlingar. Det kan också leda till vuxna som blir orörliga, passiva. Ingen av dessa beteenden är önskvärda.
Vad är då skillnaden mellan att vara arg och att ha ett orimligt känsloutbrott? Skillnaden är känsla och handling. Arg är känslan, utbrotten är handlingen. Alla har rätt att bli arga, oavsett ålder, bakgrund, kön. Alla blir arga. Det är orimligt att ta ut sin ilska på andra, åtminstone om det blir ett mönster. Vi är ändå bara människor, alla slinker vi dit ibland och beter oss på sätt vi vet att vi inte borde. Precis som med barn händer det oftare när vi är trötta, hungriga, stressade eller annars bara har en dålig dag. Be om ursäkt om det händer, ta ansvar för dina handlingar och ge modell för dina barn eller andra personer i din närhet. Du kan hjälpa till att bygga psykologisk resiliens hos andra.
Att handskas med vuxna som har känsloutbrott är inte lätt, särskilt inte om det är en vuxen som är dig nära, en släkting, en förälder, ett syskon, en partner. Det är ditt ansvar att skydda dig själv och bemöta, det är aldrig ditt ansvar att förändra en annan persons beteende. Ifall den person du är orolig för inte är villig att förändra sitt beteende är ditt enda ansvar att skydda dig själv.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.
Lågaffektivt bemötande och förväntningar
Ett av de områden vi erbjuder utbildning inom är lågaffektivt bemötande. Själva termen lågaffektivt bemötande har fått ett stort uppsving de senaste åren och mannen bakom begreppet på svenska, Bo Hejlskov Elvén, har uppnått närmast kultstatus inom Norden. Den amerikanska kollegan Ross Greene är en föregångare inom området och det av hans citat som fått störst genomslagskraft är “barn som kan uppföra sig gör det”. Håll denna mening i minnet.
Glädjande noterar vi att hela regionens småbarnspedagogik fått möjlighet att delta i en föreläsning om lågaffektivt bemötande i dagarna https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/306914.
Förutom att lågaffektivt bemötande är en populär term och en metod som ligger i tiden är det också ett särskilt effektivt sätt att hantera problemskapande beteende. Därför väljer vi att också skriva några ord om förhållningssättet för att hjälpa till att sprida begreppet och befästa användningen av metoden.
Lågaffektivt bemötande kan användas i alla situationer där en person har problemskapande beteende men metoden har utvecklats med tanke på de som har svårare än andra att ändra sitt beteende, eller har svårare än andra att reglera sina känslor. Ofta handlar det om personer med en neuropsykiatrisk, eller intellektuell, funktionsvariation, men det handlar också om barn överlag.
Om vi kokar ner det ytterligare handlar lågaffektivt bemötande om att försöka förstå varför en person reagerar aggressivt istället för att fokusera på att ändra det aggressiva beteendet. Se orsaken istället för symptomen. Genom ett lågaffektivt bemötande vill man förutspå och förhindra beteendet som kan skapa problem för individen och för de som finns runtomkring. Lågaffektivt bemötande betyder INTE att man curlar eller slätar marken framför en person, eller att personen aldrig kommer lära sig uppföra sig, snarare att man bemöter en person respektfullt och på den nivå den klarar av att fungera för tillfället.
Trots att det skrivs mycket om lågaffektivt bemötande har jag noterat väldigt få artiklar eller kommentarer om förväntningar. Med förväntningar menar jag förväntningar på barn och deras beteende överlag men också förväntningar på barn med funktionsvariation. Kom ihåg Greenes ord igen: “barn som kan uppföra sig gör det”. Varför förväntar vi oss att en dagisdag ska förflyta utan en endaste konflikt, ifall vi har en grupp om 10 barn i ålder 3-4 år, det vill säga den ålder när barn är som mest fysiskt aggressiva? Eller varför förväntar vi oss att våra barn, låt oss säga ett syskonpar i åldrarna 7 och 9 år, ska umgås med bara varandra en hel helg utan endaste konflikt (been there, done that)? Eller varför förväntar vi oss att Kalle med ADHD ska sitta still på sin plats utan ett endaste ljud under hela lektionen? Eller att samma Kalle sen inte ska slå till någon när han blev uppspelt på gymnastiken, eller kasta iväg sina böcker när undervisningen blev för svår att hänga med i?
Hejlskov Elvén använder ordet ansvarsprincip och ber att man alltid ska ställa sig frågan “vems är problemet?”. Ansvarsprincipen kan kopplas till våra förväntningar och utgår från att fokusera på vad jag kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen. Från ansvarsprincipen går vi vidare till kontrollprincipen, vi kontrollerar oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Ordet affektsmitta, som egentligen betyder känslosmitta och kan förklaras med en överföring av känslotillstånd är grunden för kontrollprincipen. Läs gärna mer på Bo Hejlskov Elvén blogg om hans grundsyn https://hejlskov.se.
Att människor utbildas i att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende är bra men samtidigt är det förvånande att behovet av utbildning för att hantera problemskapande beteende på ett etiskt försvarbart sätt uppkommit först nu.
Här kommer också en av våra hjärtefrågor in, vi vill att alla barn ska bemötas respektfullt och utifrån sina egna behov, därför har ni också möjlighet att anlita oss för att fortsätta sprida förhållningsättet lågaffektivt bemötande.
Igen en gång, “barn som kan uppföra sig gör det”. Bär med er tanken nästa gång ni stöter på ett bråkigt barn. Vill ni veta mer, kontakta oss!
Lästips:
Elvén, Bo Hejlskov & Wiman, Tina: Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen. Natur & Kultur, Stockholm, 2015
Elvén, Bo Hejlskov: Beteendeproblem i skolan. Natur och Kultur, Stockholm, 2014
Havelius, Axel Chipumpu (red): Lågaffektivt bemötande. Studentlitteratur, Lund, 2016.
****************************************************************************
Elvén, Bo Hejlskov: Kenen ongelma? Haastavat tilanteet koulun arjessa. Kehitysvammaliitto ry Oppimateriaalikeskus Opike, Helsinki, 2016
****************************************************************************
Elven, Bo Hejlskov & Tina Wiman: Sulky, Rowdy, Rude? Why kids act out and what to do about it. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia 2017
Elvén, Bo Hejlskov: No Fighting, No Biting, No Screaming. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia, 2010