Nepsy-vardag under pandemin
Det senaste året har inneburit att vardagen förändrats för de flesta av oss i och med pandemin som fortfarande härjar. Det upprepas gång på gång att vi lever i historisk tid och visst gör vi det, ingen av oss hade nog kunnat föreställa sig de åtgärder som vidtagits och hur de inverkat på vårt dagliga liv.
Insändarna har varit många under hösten där människor är uppgivna, ledsna och trötta på att få sin vardag begränsade och att inte kunna ses och umgås med andra såsom man är vana vid. En naturlig reaktion när känslorna blir starka och man noterar vad man går miste om.
Människan är en social varelse, vår existens utgår från umgänge och samspel, därför är många extra vilsna nu. De som hörs och de som syns är ändå de människor vi brukar beteckna som resursstarka, de har ett nätverk, de kan skapa nya rutiner, strukturer och hitta ett annat sätt att umgås. Ändå kämpar de.
En grupp som varit borta ur debatten hela året när man diskuterat hur pandemin påverkar olika människor och grupperingar är personer med en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Neuropsykiatrisk funktionsvariation, eller i dagligt prat nepsy, är ett samlingsnamn för diagnoser inom det neuropsykiatriska spektrumet. De mest kända är ADHD, ADD, autismspektrumstörning och Tourette. Alla dessa funktionsvariationer innebär att hjärnans funktioner är påverkade så att man upplever världen annorlunda och även har ett annorlunda fungerande. Nepsy-diagnoser är medfödda och kroniska, även om symptomen har en tendens att variera under en livstid.
De olika diagnoserna har förstås olika kärnsymptom. T.ex. vid ADHD och ADD är det svårigheter med uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsreglering, vid autismspektrumstörning är det varaktiga begränsningar i förmågan till social kommunikation och samspel samt begränsade och repetitiva mönster i intressen, aktiviteter och beteenden. Dessutom finns en komorbiditet, samsjuklighet, dem emellan och även en komorbiditet med psykisk ohälsa på grund av den konstanta belastningen på sinnena personerna utsätts för när man kastas in i den neurotypiska vardagen.
På “Huono äiti”-communityn finns ett talande inlägg om vardagen i en nepsy-familj under pandemin: “Nepsyperheen hätähuuto korona-arjesta" (fritt översatt till Nepsyfamiljens nödrop från corona-vardagen), https://www.huonoaiti.fi/nepsyperheen-hatahuuto-korona-arjesta/ .
“Hur ska vi klara det?”, är frågan i många nepsy-familjer. Hur ska vi klara vardagen när alla rutiner och strukturer förändras, när snabba beslut tas också på nationell nivå, när terapier ställs in på grund av restriktioner, när stöd och avlastning måste omvärderas på grund av restriktioner? Hur ska man klara en vardag som redan är på bristningsgränsen till vad man klarar?
Alla kämpar, men nepsy-familjer kämpar än mer. Många av oss kan se ljuset i tunneln efter information om att vaccineringar mot covid19-viruset kommit igång och ser ett hopp om att återgå till en vanlig vardag efter några månader. Hoppet tror jag också finns hos nepsy-familjer, även om deras förhoppningar antagligen ser annorlunda ut. En vanlig vardag är en vardag med rutiner, struktur och många gånger utomstående stöd. Stödet som för utomstående kan verka märkligt att hänga upp sig på. “Man får väl anpassa sig, vi har också varit tvunga att ta mer ansvar”, tänker säkert många föräldrar.
Mer ansvar i en nepsy-vardag är inte alltid möjligt. Ansvar för sitt barns liv och väl har alla föräldrar men ansvar för barnets vård, skolgång, vänrelationer kan inte enbart sättas på föräldrar. En nepsy-vardag behöver mer stöd utifrån, stöd utifrån för att man som förälder ska orka fortsätta ta ansvar för så mycket mer än många andra föräldrar.
Med denna text vill vi påminna om att allas vardag inte är likadan, vi vill påminna om att man bör kunna be om och få hjälp. Vi vill påminna om att var 10:e individ har en nepsy-diagnos och att detta bör tas hänsyn till. Vi vill föra fram att det finns stöd.
Info om stöd:
Enligt God medicinsk praxis vårdrekommendation för barn och unga med ADHD (https://www.terveyskirjasto.fi/terveyskirjasto/tk.koti?p_artikkeli=khp00071&p_teos=khp&p_osio=109&p_selaus=#s7) bör den centrala vårdåtgärderna bestå av psykoedukation, psykosociala stödåtgärder, andra stödåtgärder i vardagen, ex. förlängd läroplikt, utökad tillgång till stöd inom dagvård och skola, och vid behov medikamentell behandling.
Psykosociala stödåtgärder för barn och unga bör utgöras av beteendeterapi, även i gruppform, och föräldrahandledning. Vid behov kan även ergoterapi vara en god stödform. Neuropsykiatrisk coaching rekommenderas även sedan ett tillägg 11.4.2019.
Neuropsykiatrisk coaching är en stödform utvecklad för personer som försöker hitta sin plats i den neurotypiska vardagen, stödet kan också erbjudas närstående och nätverken. Genom coachingen söker man, utifrån ett reflekterande och lösningsfokuserat samtal, lösningar för varje individ där fokus inte är på att få nepsy-personen att anpassa sig till en vardag som många gånger kan vara överväldigande för dem, utan att skapa strukturer och rutiner för en vardag som fungerar. Coachingen kan också fungera som en stödjande åtgärd för närstående, ex. föräldrar, som många gånger befinner sig i en sårbar position.
Som nepsy-förälder är du ständigt i beredskap, redo att slåss för ditt barns rättigheter och fungerande i samhället, samtidigt som du utkämpar de värsta striderna hemma, med att utstå känsloutbrotten när barnet avreagarerar sig efter en dag av att passa in i formen. Att få prata ut, att få förståelse och att få pepp framåt kan vara just det som gör att man får kraft att orka fortsätta vara den förälder man behöver vara.
Traumatisering ur familjesynvinkel
Trauma har man traditionellt behandlat utifrån ett individperspektiv och därför är också den största delen av behandlingsformerna för trauma individuell terapi. Man kan se på trauma och traumatisering ur en familjesynvinkel, genom att prata om traumaorganisering i familjens samverkan. Inom individualpsykologin delar man in trauma i två olika grader, första gradens och andra gradens traumatisering. Samma definition kan man använda även om man utgår från ett familjeperspektiv i behandlingen.
Första gradens traumatisering innebär att traumat förorsakas av en faktor utanför familjen. Det kan handla om en svår kris, en olycka, ett våldsdåd eller en familjemedlems insjuknande i allvarlig sjukdom. Andra gradens traumatisering kan delas in i två olika kategorier. En kraftig och överraskande händelse kan drabba familjen, såsom ett oväntat dödsfall som gör att en eller flera av familjemedlemmarna upplever svåra posttraumatiska stressymptom eller dissociationssymptom. Den andra kategorin är traumatisering inom familjen, eller traumatisering i anknytningsrelationen. Traumat uppstår som namnet säger i anknytningen mellan barn och förälder. Anknytningstrauma kan också uppstå mellan syskon eller över generationsgränserna.
Trauman påverkar det en enskild person och familjen upplever, minns och berättar. Under de senaste åren har man genom forskning fått mer information om hur våra hjärnor påverkas av traumatisering, däribland minnet samt den verbala och icke-verbala upplevelsen av ett trauma. Traumatiska minnen är till sin natur dissociativa. När det traumatiska inträffar, när det varken är möjligt att fly eller fäkta, förflyttas uppmärksamheten till perifera, eller icke traumatiska stimuli. Detta förhindrar smärta, ångest, rädsla och plågor. De perifera observationerna lagras i det explicita minnet och de outhärdliga delarna av upplevelsen lagras i det implicita minnet. Det är orsaken till att en del upplevelser vi är med om är omöjliga att dela med sig av genom att använda ord, utan de finns i oss endast som starka minnesbilder, kroppsliga förnimmelser, mardrömmar, panik och handlingsförlamning.
De symptom en traumatiserad person upplever härstammar oftast från kroppen. Till exempel kan man notera att det är svårt att reglera vakenhetsnivån, sinnesförnimningar blir alltför påträngande, man noterar en känsla av avtrubbning. De fysiska symptomen inverkar igen på människan upplevelse av sig själv. En traumatiserad människa kan tänka att den aldrig är trygg, eller att den inte förtjänar att må bra. Det vi tror och tänker om oss själva återreflekteras i kroppen såsom i vår kroppshållning, andning och till och med i hjärtslagen. De kroppsliga förändringarna påverkar hur vi tolkar omgivningen och ur vi är i relation till andra människor. En traumatiserad samverkan skapar lätt feltolkningar och utmaningar i olika människorelationer.
Särskilt skadligt i familjerelationer är upplevelsen av kontroll, avsaknad av närvaro och tröst samt hjälplöshet och oförutsägbarhet. Trauma skapar oåterkalleliga spår i hjärnan som kan aktiveras ännu årtionden efter det inträffade. När traumaminnet aktiveras, aktiveras också samma kroppsliga upplevelser som i den verkliga traumatiska upplevelsen. En del av familjerelationerna eller parrelationerna kan bli kvar i traumatiden, vilket gör att relationerna inte kan utvecklas och växa i takt med andar livsområden. Det orsakar ofta känslor av tomhet, att inte bli förstådd och inte mött i relationen.
I föräldraskapet eller familjen kan traumatisering noteras endera som en förälders nedsatta vakenhetsnivå, t.ex. i form av energilöshet, handlingsförlamning, nedstämdhet, eller som förhöjd vakenhetsnivå, t.ex. i form av stor aktivitet och att färdas från kris till kris. Ifall föräldern har blivit utsatt för tidig traumatisering kan symptom i form av dissociativa tillstånd också förekomma. Det är viktigt att man i familjeterapin känner igen tecknen på traumaorganiserad familjesamverkan och hur man arbetar med detta. Sisko Karinen, Minna Koskinen och Aino-Mailja Rautkallio har utvecklad en metod som kallas stabiliserande familjeterapi (fi. vakauttava perheterapia). Syftet med metoden är att förstå vilka negativa följder traumatisering skapar för måendet och varandet, lära familjerna känna igen traumatiseringen i sin samverkan samt öva på hur man reglerar känslor och prat. Centralt i metoden är att man arbetar med att uppmärksamma både familjemedlemmarnas och terapeutens kroppsliga förnimmelser, samt de tankar och känslor som hör ihop med dem för att familjemedlemmarna framöver själva ska kunna uppmärksamma både sina egna och andras reaktioner, vilka stimuli man reagerar på, reglera sina reaktioner och stabilisera sin egen upplevelse.
I familjeterapin är det viktigt att kunna känna igen traumatisering och hur trauma påverkar familjens samverkan och relationer. Som terapeut bör man känna igen traumaorganiserad samverkan, hjälpa familjemedlemmar att bli medvetna om egna triggers relaterade till trauman och hur man reglerar sina reaktioner. Det har en positiv inverkan på hela familjen och är ett sätt att förhindra trauman att färdas vidare till nästa generation.
KÄLLOR:
Munnukka-Dahlqvist, M. 2001. Traumojen vaikutus kehoon ja kehon hoito osana terapiaa. Perheterapia-lehti, 4/2001.
Rautkallio, A-M. 2018. Vakauttava perheterapia. Perheterapia-lehti, 2/2018.
Siegel, D. 2012. Mindsight. Helsinki. Basam Books.
Familjeterapi som vårdmetod
Familjeterapi definieras som en professionell, medveten strävan och metod med vilken man försöker att förstå och behandla såväl familjens interna samspel och störningar hos enskilda familjemedlemmar som de smärtor de orsakar. Inom familjeterapin strävar man efter att förändra de strukturer i interaktionen som upprätthåller enskilda mentala störningar och förhindrar utvecklingsmässiga uppbyggande lösningar. Genom att lyfta fram positiv växelverkan, styrkor och möjligheter vill man åstadkomma denna förändring.
I Finland är familjeterapi en form av psykoterapi som är möjlig att ansöka om genom FPA:s rehabiliterande psykoterapi. Det är också möjligt att få FPA:s stöd för psykoterapi som krävande medicinsk rehabilitering. Största delen av familjepsykoterapeuter arbetar inom den offentliga sektorn i Finland. Familjeterapin har sin början på 1950-talet då den utvecklades specifikt för att användas inom barnpsykiatrin och som behandling för psykossjukdomar. Familjeterapin har influerats av ett flertal inriktningar under sin historia och inom familjeterapin används bl.a. lösningsfokuserat och narrativt arbetssätt, strukturell, systemisk och strategisk referensram och de senaste inriktningarna fokuserar på reflektivt, dialogiskt och resursstärkande arbetssätt.
Speciellt inom den dialogiska och resursstärkande familjeterapin utgår man från social konstruktivism som den teoretiska referensramen, eller hur man i verkligheten bygger sitt social liv. Man tänker alltså att vår världsbild skapas utifrån hur vi bygger sociala relationer i vår omgivning. Till detta tankesätt hör också en diskursiv och kontextuell grundtanke, alltså att våra problem byggs upp i enlighet med ett språk och är bundet till en viss kontext. Problem är således inget som finns inom individen som en psykisk svaghet, istället vill man rikta uppmärksamheten på att söka resurser i sättet vi kommunicerar.
Den amerikanska psykologen Harlene Anderson utmanade i tiderna den systemiska familjeterapin genom sitt konstaterande att system inte skapar problem, utan problem inom familjer skapar vissa interaktionssystem. Med hjälp av familjeterapi försöker man att inverka på de här särskilda interaktionssystemen som formats.
Vanligen används familjeterapi som en metod för att reda upp och behandla olika svårigheter i samspelet, t.ex. vid en skilsmässa eller separation, vid svåra psykiska störningar, såsom schizofreni, och som ett komplement till andra terapimetoder. Familjeterapi kan användas både specifikt för en enskild psykisk störning, svåra konfliktsituationer inom familjer, störningar i samspelet, och för normala kriser inom familjen. I undersökningar har det framkommit att genom att ta in familjeterapi i behandlingen har man också kunnat öka effekten av andra terapibehandlingar inom den offentliga hälsovården.
Det finns undersökningar som visar på effekten av familjeterapi, även om de inte är lika många som de undersökningar som gjorts för andra psykoterapiformer. Man har konstaterat att familjeterapi har god effekt när det gäller att behandla ungdomars beteende- och emotionella svårigheter, beroendeproblematik och ätstörningsproblematik. Dessutom finns också underlag som påvisar att det kan vara effektivt att behandla depression, självskadebeteende och kroniska somatiska sjukdomar med hjälp av familjeterapi. Gällande vuxna har man hittat att familjeterapi är användbart vid behandling av schizofreni, beroendeproblematik, demens samt vid risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Parterapi visar sig också vara en effektiv vårdmetod vid behandling av depression, relationsproblem, övervikt och vid risk för högt blodtryck.
Undersökningar har lyckats påvisa att en tydliga samspelsmodeller skyddar människor från att insjukna i psykisk sjukdom, även i de fall där det finns en genetisk benägenhet för insjuknande. Det som har visat sig vara problematiskt när man undersöker effekten av familjeterapi är vad vi egentligen mäter. Mäter vi förändringar i symptomen, diagnosen, adaptionsmekanismen, familjens växelverkan eller hur nöjd klienten är med behandlingen? I de flesta undersökningar har tyngdpunkten legat på hur klienten upplever att symptomen har förändrats.
Fastän effekten av familjeterapi är påvisbar och familjeterapi också är en av de mest kända terapiformerna i Finland, utgör den ändå bara en liten andel rehabiliterande psykoterapi som beviljas av FPA. Största delen beviljas som enskild psykoterapi. Å andra sidan arbetar största delen av familjeterapeuterna inom den offentliga sektorn, vilket betyder att familjeterapi inte är lika tillgänglig som enskild psykoterapi inom den privata sektorn. Det här igen betyder att högkvalitativ, evidensbaserad och effektiv psykoterapi är tillgänglig med låg tröskel inom den offentliga servicen.
I senaste numret av tidningen Psykoterapia lyfter Eija-Liisa Rautiainen fram hur terapigarantin hör ihop med nätverks-, familje- och parterapeutiska arbetssätt, vilka alla passar ihop med den kortidspsykoterapi och psykosociala stöd som redan erbjuds inom primärhälsovården. Eftersom de flesta utbildade familjepsykoterapeuter redan finns inom den offentliga sektorn skulle deras psykoterapeutiska kunnande inte heller skapa några merkostnader. De resurser som redan finns bör tas tillvara för att klienter ska kunna få den mest kvalitativa och effektiva hjälpen i tidigaste möjliga skede.
Sin egen lyckas smed
1.9.2019 publicerade Helsingin Sanomat artikeln “Vad tänker de rika egentligen?” (fritt översatt från “Mitä rikkaat todella ajattelevat?”). I artikeln beskrivs en nyligen publicerad studie, som är unik i sitt slag i Finland. Anu Kantola och Hanna Kuusela har undersökt vad den rikaste promillen i Finland har för åsikter om bland annat politik, andra finländare och sig själva. Såväl undersökningen som resultaten har väckt diskussion. Vad som väckt diskussionen är att en del av deltagarna i studien är starkt av den åsikten att var och en är sin egen lyckas smed. Är det faktiskt så enkelt? Har vi alla samma möjligheter att uppnå ett “gott liv”? Har var och en av oss verkligen samma utgångspunkt i livet?
Mitt svar är att saken är mycket mer komplicerad än så. I sociala medier stötte jag på Pia Koskikurus, ledande socialarbetare i Vanda, skrivelse där hon omber oss alla att ta oss en funderare på om vi har samma utgångspunkt i livet. Koskikuru frågar bland annat om du föddes in i en familj där du var väntad och efterlängtad, där du fick en trygg plats? Föddes du med avvänjningssymptom, föddes du skadad av din egen mors alkoholbruk? Och hur mådde dina föräldrar under dina tidigaste år, hade de orken att vara trygga vuxna för dig? Fick du tröst när du grät, skrattade de med dig, blev du omskött när du var sjuk? Hade du som barn en säng med lakan? Fanns det mat hemma? Tog dina föräldrar dig till biblioteket, lekparken, simhallen? Hade du kompisar i skolan? Blev du mobbad? Fick du hjälp med läxorna? Fick du sova om nätterna? Var ditt hem fyllt av vuxna som drack, knarkade, slogs? Fick du stryk? Var du tvungen att fly ditt eget hem? Hade du hobbyer? Fick du åka till sommarstugan, nöjesfältet, till fjällen? Fick du hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen att få ditt första sommarjobb? Hade du råd att ta körkort, köpa en bil? När du flyttade hemifrån, fick du hjälp med flytten? När plånboken och kylskåpet gapade tomma, fanns det ett annat kylskåp du kunde åka till? Hade du ett bankkonto där det redan fanns pengar, besparingar, egendom eller investeringar?
Frågorna är tankeväckande. Hur många av dessa frågeställningar stämmer för dig, och hur många uppfylls för dina egna barn? Till näst vill jag be dig att tänka dig in i situationen att du föddes in I en familj där föräldrarna av en eller annan orsak inte hade ork att ta hand om dig och se till ditt välmående. De hade inte möjlighet att erbjuda ett tryggt hem eller ett tryggt föräldraskap. Ge dig en chans att delta i hobbyer, vara närvarande, hjälpa dig med läxorna, köpa de läroböcker du behöver till gymnasiet eller yrkesskolan. Att anklaga föräldrar som själva lider av psykisk ohälsa, arbetslöshet eller marginalisering är inte rättvist. I en sådan familj är det omöjligt att få samma förutsättningar som i en familj där det finns mer delaktighet, mer socialt kapital, mer materiellt välmående, mer stöd. Är det rimligt att anta att var och en är sin egen lyckas smed? Ja och nej. Social ställning nedärvs, både en gynnad och en missgynnad ställning. En av de största orsakerna till ojämlikhet i samhället är barnfattigdom.
I Finland finns 120 000 barn som lever i fattigdom. Fattigdomen påverkar vår utveckling tidigt, redan under fosterstadiet och under spädbarntiden påverkar den stress modern upplever genom att hjärnan “programmeras” att kunna möta en otrygg tillvaro. I ett flertal olika undersökningar har man noterat att födas in i en fattig familj ger en så kallad toxisk stress redan vid födseln. Den toxiska stressen stör hjärnans normala utveckling och tillväxt. Störningar i hjärnan normal utvecklingen orsakar också en större sårbarhet för emotionella störningar, påverkar kamratrelationer och skolprestationer negativt. I förlängningen ökar allt detta risken för att bli marginaliserad, insjukna i psykisk ohälsa och missbrukarsjukdomar samt en alltför tidig död.
Många av de problem som följer med barnfattigdom orsakar också transgenerationella konsekvenser. En person som upplevt svår fattigdom i sin egen barndom har nödvändigtvis inte förutsättningar för ett gott föräldraskap. Fattigdom och konstant oro för sin egen och familjens försörjning orsakar en stress som begränsar tankeverksamheten och uppmärksamheten, med direkta negativa konsekvenser i samspelet mellan föräldern och barnet. Det tidiga samspelet och kvalitén på samspelet är en av de viktigaste prediktorerna för lycka visar undersökningar.
Ifall vi vill kunna påverka barnfattigdom och jämlikhet behöver vi satsa på att stöda barn och familjer i riskgrupperna genom tidigt stöd och framförallt förebyggande arbete. Att ingripa först i ungdomsåren, då risken för marginalisering är märkbart större, ökar också samhällets kostnader för ingripandet märkbart. Effektivt evidensbaserat stöd som görs förebyggande kräver resurser och ekonomiska investeringar. Genom barnpolitiska beslut kan vi inverka på barnfamiljers välmående, barns framtid och på lång sikt, hela samhällets framtid.
En enskild person kan inte hållas ansvarig för de förutsättningar hen fått i livet. Tyvärr påverkar de förutsättningar vi föds in i relativt långt hur vår framtid stakas ut. Vi kan dock påverka framtiden genom samhälleliga och politiska beslut.
Den viktiga färdigheten att kunna lyssna och höra på
Världen är full av prat och ljud. Hur väljer vi ut vad som är viktigt för oss, vad vi bör fästa vår uppmärksamhet vid och vad vi tror på ur detta oändliga informationsflöde? Våra val styrs av våra egna uppfattningar, det liv vi lever och det samhälle som omger oss. Vi väljer att tro på det som bäst passar vår egen uppfattning om världens ordning. Det här är varken rätt eller fel, utan varenda en av oss fungerar på detta sätt. När vi tittar på en film med en kompis, ser vi båda samma film men vi upplever den på olika sätt, utifrån våra egna grunduppfattningar. Fastän jag är uppväxt i samma familj som mina syskon, med samma föräldrar och vi har upplevt samma händelser så har vi alla våra egna historier att berätta om vår barndom.
I terapiarbete men också i alla andra yrken där man umgås med människor och har till uppgift att hjälpa är det nödvändigt att granska sina egna grunduppfattningar och fördomar. En hurudan historia berättar jag om mig själv, för mig själv? En hurudan historia skapar jag om andra människor för mig själv? En hurudan historia skapar jag om mina kunder för mig själv? På vilket sätt påverkar de berättelser jag skapar om mig själv och om mina kunder hur jag hör kunden berätta sin egen historia? Hör jag den berättelse min hjärna skapar om just den här kunden eller hör jag vad kunden berättar för mig, utan mina egna fördomar?
Att lyssna är ju lätt kan många tänka. Sant. Men att verkligen höra på någon är avsevärt svårare. Du kan kanske påminna dig om någon situation när du har försökt att berätta något åt någon men diskussionen har avslutats med att du har lämnat med en känsla av att den andra personen inte alls har förstått vad du har försökt att säga. Jag kan själv komma på ett flertal exempel på när jag har försökt att berätta något viktigt men mottagaren inte alls har lyssnat på mig. Ibland har den som lyssnat alldeles för snabbt försökt att förstå mig, ge mig färdiga svar eller till och med avsluta mina meningar för mig. Ibland har den som lyssnat inte klarat av att höra min ångest och därför gett mig goda råd istället för att låta mig berätta, höra min historia och fråga mer. Att bli hörd ger människan en känsla av värde, att mina ord har betydelse.
Hur lyssnar jag så att andra har lust att prata med mig? Jag tänker att det startar från hur medveten jag är om de historier jag berättar för mig själv; om mig själv, om min omgivning, om livet överlag. Därtill är det av stor vikt att jag blir medveten om min egen inre dialog, den diskussion jag för med mig själv om de teman jag också diskuterar med mina kunder. Styr mina egna värderingar hur jag styr diskussionen? Försöker jag att förstå för snabbt och frågar jag ifall jag inte förstår? Försöker jag faktiskt att förstå min kunds inre värld, hur hen gestaltar sitt liv och sin omgivning. Styrs diskussionen av det jag vill ha reda på eller det som kunden vill berätta?
Om vi inte lyssnar och verkligen hör på det som våra kunder berättar, är den stora faran att vi börjar vårda vårt eget sätt att se på världen. Kunden blir frustrerad och vi blir frustrerade. Vi behöver bli medvetna om våra egna automatiska vanor att se, höra och tänka för att på riktigt kunna vara till hjälp i terapiarbete. Vi behöver intressera oss för den småskaliga informationen, för den verkligenhet kunden lever i och hur deras värld ser ut istället för den stora bilden. Faktum är att de flesta av oss människor inte är stöpta i samma form.
Nästa gång du diskuterar med någon, oavsett om det är vid ett terapitillfälle, hemma med din partner, under en kaffestund med en god vän eller i bilen med din tonåring, stanna upp och hör på vad de säger.
Lyssna på vad du hör dem säga, lyssna på dina egna tankar om vad de säger. Bli medveten om ifall du styr diskussionen utifrån dina tolkningar eller om du försöker att på djupet förstå vad den andra vill förmedla. Fokusera på allt som sägs utan att använda ord. Det ordlösa budskapet har ofta långt större betydelse än de ord vi formar.
Hur kommunicerar man med en tonåring?
När den unga kommer in i tonåren är det många saker som förändras i relationen mellan barn och förälder. Det tidigare snälla, välartade och öppna barnet blir plötsligt en undandragande, fräsande tonåring som skäms för sin förälder.
I det här skedet ställer många föräldrar förvånade sig själva frågan “vad hände med vårt barn?”. Som förälder kan man tolka ungdomens undandragande och behov av eget utrymme som att det inte finns plats eller behov för föräldern längre. Kanske man som förälder också redan länge längtat efter den dag då ungdomen äntligen klarar sig själv, så att man har en chans att börja fokusera på sitt eget liv.
Tonåringen lever här och nu, vilket betyder att när hen skriker “försvinn” eller “jag vill inte se dig längre” till sina föräldrar så betyder det just det, att hen inte vill ha med dig som förälder att göra, just nu i denna stund. Tonåringen behöver dock fortfarande sina föräldrars närvaro och intresse. Tonåringen behöver en vuxen att dela sina tankar med, fundera över livet, häva ur sig sina känslor och tonåringen behöver en person den kan vara av annan åsikt med. Förälderns uppgift är att vara närvarande, stå ut med känsloutbrotten och förmedla till tonåringen att hen duger precis som hen är, och att bristfälligheter är accepterade.
Mest av allt behöver tonåringen en förälder som vågar vara vuxen.
För att ungdomens och förälderns förhållande ska hålla genom hela puberteten och alla faser under tonåren är det viktigt att det finns en relation redan innan. Ta hand om ert förhållande innan prövningarna börjar. Om barnet redan innan puberteten har fått uppleva att föräldrarna accepterar hen och är intresserade av hens liv och älskar henom håller de här upplevelserna också för de värsta stormar.
Vi vill ge er några råd hur man bibehåller ett gott förhållande till sin tonåring och även förbättrar kommunikationen mellan ungdom och förälder.
Lyssna, hör på och bemöta tonåringen– Tonåringen behöver äkta närvaro, så var närvarande. Var också lättillgänglig, både fysiskt och mentalt, öppen för vad den unga vill förmedla. Kommunikationen behöver inte alltid vara med ord, genom kroppsspråket berättar den unga mer än vad vi tror. Var intresserad också av det som inte blir sagt.Också bakom sårande ord finns ett budskap som tonåringen försöker nå fram till dig med.
Var intresserad av den ungas liv– Visa intresse för sådant som är viktigt för tonåringen. Fråga upp om vardagen, även fast du får fräsiga svar tillbaka. Avvara stunder för att kunna diskutera med din tonåring varje vecka. Många gånger kryper det fram saker sent på kvällen som tynger din tonårings sinne, före man går till sängs, eller på väg till ett fritidsintresse, eller mitt i någonting helt annat. Var öppen för att prata med ungdomen när hen behöver dig.
Berätta och beröm tonåringen– Visa och berätta att hen är viktig och bra just så som hen är. Berätta om minnen från när hen var liten. Ge positiva kommentarer om tonåringens färdigheter och person. Betona de styrkor tonåringen besitter och vad hen lyckats med. Självkänslan är ofta skör i tonåren och att bli accepterad och få positiv feedback av sina föräldrar är en viktig bit i att stärka självkänslan.
Sätt gränser och respektera den unga- Förälders uppgift och utmaning är att låta den unga växa och bli självständig men samtidigt sätta trygga gränser för detta. Det är viktigt att föräldern förblir den vuxna men på samma gång behöver ungdomen få öva sig i att förhandla och ta egna beslut. Som förälder bör du respektera din tonåring åsikter och låta hen ta egna beslut gällande saker som rör hens person, som musiksmak, att inreda sitt eget rum och styla sitt utseende.
Stå ut med tonåringens känslostormar –Låt den unga uttrycka alla känslor. Visa för hen att alla känslor är tillåtna men acceptera inte att hen skadar sig själv eller andra när hen uttrycker sina känslor. Förbli lugn medan tonåringens känslor stormar och ta det inte personligt när de uttrycks. Visa också dina egna känslor, öppet och ärligt.
Förutom dessa råd är det också viktigt att alltid emellanåt tänka tillbaka på hur man själv upplevde det att vara ung, och vad man tyckte och tänkte om sina egna föräldrar. Prata också om detta med din egen tonåring. Som förälder kan du hjälpa din tonåring att se sig själv ur ett annat perspektiv och från en liten distans.
Det är också viktigt att du som förälder kommer ihåg att ta hand om dig själv, och att du minns att du är den bästa föräldern till ditt barn.
Lågaffektivt bemötande och förväntningar
Ett av de områden vi erbjuder utbildning inom är lågaffektivt bemötande. Själva termen lågaffektivt bemötande har fått ett stort uppsving de senaste åren och mannen bakom begreppet på svenska, Bo Hejlskov Elvén, har uppnått närmast kultstatus inom Norden. Den amerikanska kollegan Ross Greene är en föregångare inom området och det av hans citat som fått störst genomslagskraft är “barn som kan uppföra sig gör det”. Håll denna mening i minnet.
Glädjande noterar vi att hela regionens småbarnspedagogik fått möjlighet att delta i en föreläsning om lågaffektivt bemötande i dagarna https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/306914.
Förutom att lågaffektivt bemötande är en populär term och en metod som ligger i tiden är det också ett särskilt effektivt sätt att hantera problemskapande beteende. Därför väljer vi att också skriva några ord om förhållningssättet för att hjälpa till att sprida begreppet och befästa användningen av metoden.
Lågaffektivt bemötande kan användas i alla situationer där en person har problemskapande beteende men metoden har utvecklats med tanke på de som har svårare än andra att ändra sitt beteende, eller har svårare än andra att reglera sina känslor. Ofta handlar det om personer med en neuropsykiatrisk, eller intellektuell, funktionsvariation, men det handlar också om barn överlag.
Om vi kokar ner det ytterligare handlar lågaffektivt bemötande om att försöka förstå varför en person reagerar aggressivt istället för att fokusera på att ändra det aggressiva beteendet. Se orsaken istället för symptomen. Genom ett lågaffektivt bemötande vill man förutspå och förhindra beteendet som kan skapa problem för individen och för de som finns runtomkring. Lågaffektivt bemötande betyder INTE att man curlar eller slätar marken framför en person, eller att personen aldrig kommer lära sig uppföra sig, snarare att man bemöter en person respektfullt och på den nivå den klarar av att fungera för tillfället.
Trots att det skrivs mycket om lågaffektivt bemötande har jag noterat väldigt få artiklar eller kommentarer om förväntningar. Med förväntningar menar jag förväntningar på barn och deras beteende överlag men också förväntningar på barn med funktionsvariation. Kom ihåg Greenes ord igen: “barn som kan uppföra sig gör det”. Varför förväntar vi oss att en dagisdag ska förflyta utan en endaste konflikt, ifall vi har en grupp om 10 barn i ålder 3-4 år, det vill säga den ålder när barn är som mest fysiskt aggressiva? Eller varför förväntar vi oss att våra barn, låt oss säga ett syskonpar i åldrarna 7 och 9 år, ska umgås med bara varandra en hel helg utan endaste konflikt (been there, done that)? Eller varför förväntar vi oss att Kalle med ADHD ska sitta still på sin plats utan ett endaste ljud under hela lektionen? Eller att samma Kalle sen inte ska slå till någon när han blev uppspelt på gymnastiken, eller kasta iväg sina böcker när undervisningen blev för svår att hänga med i?
Hejlskov Elvén använder ordet ansvarsprincip och ber att man alltid ska ställa sig frågan “vems är problemet?”. Ansvarsprincipen kan kopplas till våra förväntningar och utgår från att fokusera på vad jag kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen. Från ansvarsprincipen går vi vidare till kontrollprincipen, vi kontrollerar oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Ordet affektsmitta, som egentligen betyder känslosmitta och kan förklaras med en överföring av känslotillstånd är grunden för kontrollprincipen. Läs gärna mer på Bo Hejlskov Elvén blogg om hans grundsyn https://hejlskov.se.
Att människor utbildas i att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende är bra men samtidigt är det förvånande att behovet av utbildning för att hantera problemskapande beteende på ett etiskt försvarbart sätt uppkommit först nu.
Här kommer också en av våra hjärtefrågor in, vi vill att alla barn ska bemötas respektfullt och utifrån sina egna behov, därför har ni också möjlighet att anlita oss för att fortsätta sprida förhållningsättet lågaffektivt bemötande.
Igen en gång, “barn som kan uppföra sig gör det”. Bär med er tanken nästa gång ni stöter på ett bråkigt barn. Vill ni veta mer, kontakta oss!
Lästips:
Elvén, Bo Hejlskov & Wiman, Tina: Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen. Natur & Kultur, Stockholm, 2015
Elvén, Bo Hejlskov: Beteendeproblem i skolan. Natur och Kultur, Stockholm, 2014
Havelius, Axel Chipumpu (red): Lågaffektivt bemötande. Studentlitteratur, Lund, 2016.
****************************************************************************
Elvén, Bo Hejlskov: Kenen ongelma? Haastavat tilanteet koulun arjessa. Kehitysvammaliitto ry Oppimateriaalikeskus Opike, Helsinki, 2016
****************************************************************************
Elven, Bo Hejlskov & Tina Wiman: Sulky, Rowdy, Rude? Why kids act out and what to do about it. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia 2017
Elvén, Bo Hejlskov: No Fighting, No Biting, No Screaming. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia, 2010
Vi är Bro & Ena
Välkommen till vår hemsida och vår blogg! Ab Bro & Ena Oy är vårt nya företag, som officiellt startar sin verksamhet i början av september. Vi erbjuder tjänster för att stöda barns, ungas och familjers välmående. Vårt mål är att erbjuda tjänster med låg tröskel, och göra vår del för att förbättra tillgängligheten till mentalvårdstjänster. Vi vill erbjuda högklassiga och evidensbaserade terapitjänster till privatpersoner, företag och offentlig sektor. Vårt företag är beläget i Jakobstad men vi betjänar hela Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten.
Vi som grundat företaget heter Mervi Bro och Sofie Ena. Vi har båda lång erfarenhet av arbete med barn, unga och familjer inom den offentliga sektorn. Nu har vi beslutat oss för att slå ihop vårt kunnande och erbjuda våra tjänster genom vårt gemensamma företag.
I vår blogg kommer vi att skriva om sådant som berör barn, unga och familjer samt deras välmående men även mer allmänt om psykisk hälsa.
Mervi Bro
Mitt namn är Mervi Bro och jag är utbildad sjukskötare med inriktning på psykiatrisk vård. Förutom min sjukskötarexamen har jag utbildat mig till lösningsfokuserad korttidsterapeut och MultiDimensional Family Therapy- familjeterapeut och metodhandledare. Dessutom studerar jag för närvarande till familje- och parpsykoterapeut vid Jyväskylä universitet.
Mitt sätt att arbeta är starkt systemiskt, med utgångspunkt från familjerna och nätverken, och med en lösningsfokuserad inriktning. De viktigaste hörnstenarna för mitt arbete utgörs av att stärka och stöda kundens självfungerande, och aktivera nätverken runtomkring kunden och familjen, med respekt för kundens önskemål. Jag tror att det finns styrkor inom varje kund och varje familj, under arbetets gång lyfter vi fram dem och stärker dem.
Jag har erfarenhet av arbete med vuxna på psykiatriska vuxenmottagningen, med barn, unga och familjer på Psykiatriska barn- och ungdomsmottagningen samt med patienter med ätstörning på en privat ätstörningsklinik. Därtill fungerar jag som konsulterande psykiatrisk sjukskötare på en skola för barn och unga I behov av krävande särskilt stöd.
Innan mina sjukskötarstudier har jag arbetat med krävande kundserviceuppgifter, både inom Finland och utomlands, under sammanlagt sex år.
Jag är hemma från Kalajoki men bor för tillfället I Jakobstad med min man och våra två barn. Ett av mina käraste fritidsintressen är löpning. Dessutom är jag en passionerad läsare, jag har alltid minst två böcker på gång. Att resa är en tredje viktig sak för mig. Jag är nyfiken på och intresserad av nya saker, människor och platser, därför är resande också något jag tycker väldigt mycket om, att få känna på nya platser och atmosfärer.
Sofie Ena
Jag är Sofie Ena och tillsammans med Mervi utgör jag andra halvan av Ab Bro & Ena Oy.
Till utbildningen är jag magister i utvecklingspsykologi och håller som bäst på med mina doktorandstudier. Vid sidan av min grundutbildning har jag också utbildat mig till familjeterapeut (MultiDimensional Family Therapy) och gått tilläggsutbildning i ledarskap samt olika grundutbildningar i terapiformerna KBT, DBT och ACT.
Jag har undervisat både på universitetsnivå och på folkbildningsnivå. Under mina föreläsningar har jag behandlat allt från biologisk psykologi till känslohantering. Mitt forskningsområde och det jag lätt nördar in mig på är barn och aggression, men även emotionspsykologi överlag.
Jag har tidigare arbetat inom familjerätt, barnskydd och vuxensocialt arbete och sedan många år tillbaka arbetar jag inom barn- och ungdomspsykiatrin. Till mina arbetsuppgifter hör både enskild terapi, familjeterapi och jag har även hand om gruppverksamheten för känslostarka barn.
Mitt arbetssätt är systemiskt och integrativt. Det är viktigt för mig att alla får en möjlighet att göra sin röst hörd och att fokusera på resurser snarare än problem. Jag tror att alla familjer har styrkan att hantera sina utmaningar och mitt jobb innebär att vi tillsammans lyfter fram den styrkan. Respekt är ett viktigt element i mitt arbete, både respekt för individen men även respekt för familjen som helhet.
Jag fascineras av känslor och orsaker till uppkomsten av känslor, hur vi hanterar känslor och varför olika människor väljer så olika sätt (här kommer min nördiga sida fram, jag kan analysera detta i timtal). Förståelsen för alla människors olika bakgrund, förhållningssätt och hantering är en grund i mitt sätt att arbete och något jag vill lyfta fram till alla jag möter.
Att möta känslor är utmanade och väcker ofta våra egna känsloreaktioner. Har ni någon gång sett filmen, eller läst boken “Mannen som kunde tala med hästar”? Eller sett serien “Dog whisperer”? Om inte, kan jag sammanfatta med att grunden i deras arbete är att se bakom reaktionerna och försöka tolka varför djuret uppför sig som det gör. Jag skulle säga att mitt arbete utgår fram samma sak, men med människor.
Jag är född och uppvuxen i Pedersöre, och bor fortfarande kvar, dock har jag förflyttat mig 20 km inom kommunen, med min man och våra två barn. När jag inte jobbar gillar jag att läsa, skriva, motionera och vara ute i naturen. Jag gillar blommor, jag gillar hav och jag tycker verkligen om att måla (väggar).
