Sin egen lyckas smed
1.9.2019 publicerade Helsingin Sanomat artikeln “Vad tänker de rika egentligen?” (fritt översatt från “Mitä rikkaat todella ajattelevat?”). I artikeln beskrivs en nyligen publicerad studie, som är unik i sitt slag i Finland. Anu Kantola och Hanna Kuusela har undersökt vad den rikaste promillen i Finland har för åsikter om bland annat politik, andra finländare och sig själva. Såväl undersökningen som resultaten har väckt diskussion. Vad som väckt diskussionen är att en del av deltagarna i studien är starkt av den åsikten att var och en är sin egen lyckas smed. Är det faktiskt så enkelt? Har vi alla samma möjligheter att uppnå ett “gott liv”? Har var och en av oss verkligen samma utgångspunkt i livet?
Mitt svar är att saken är mycket mer komplicerad än så. I sociala medier stötte jag på Pia Koskikurus, ledande socialarbetare i Vanda, skrivelse där hon omber oss alla att ta oss en funderare på om vi har samma utgångspunkt i livet. Koskikuru frågar bland annat om du föddes in i en familj där du var väntad och efterlängtad, där du fick en trygg plats? Föddes du med avvänjningssymptom, föddes du skadad av din egen mors alkoholbruk? Och hur mådde dina föräldrar under dina tidigaste år, hade de orken att vara trygga vuxna för dig? Fick du tröst när du grät, skrattade de med dig, blev du omskött när du var sjuk? Hade du som barn en säng med lakan? Fanns det mat hemma? Tog dina föräldrar dig till biblioteket, lekparken, simhallen? Hade du kompisar i skolan? Blev du mobbad? Fick du hjälp med läxorna? Fick du sova om nätterna? Var ditt hem fyllt av vuxna som drack, knarkade, slogs? Fick du stryk? Var du tvungen att fly ditt eget hem? Hade du hobbyer? Fick du åka till sommarstugan, nöjesfältet, till fjällen? Fick du hjälp av dina föräldrar eller någon annan vuxen att få ditt första sommarjobb? Hade du råd att ta körkort, köpa en bil? När du flyttade hemifrån, fick du hjälp med flytten? När plånboken och kylskåpet gapade tomma, fanns det ett annat kylskåp du kunde åka till? Hade du ett bankkonto där det redan fanns pengar, besparingar, egendom eller investeringar?
Frågorna är tankeväckande. Hur många av dessa frågeställningar stämmer för dig, och hur många uppfylls för dina egna barn? Till näst vill jag be dig att tänka dig in i situationen att du föddes in I en familj där föräldrarna av en eller annan orsak inte hade ork att ta hand om dig och se till ditt välmående. De hade inte möjlighet att erbjuda ett tryggt hem eller ett tryggt föräldraskap. Ge dig en chans att delta i hobbyer, vara närvarande, hjälpa dig med läxorna, köpa de läroböcker du behöver till gymnasiet eller yrkesskolan. Att anklaga föräldrar som själva lider av psykisk ohälsa, arbetslöshet eller marginalisering är inte rättvist. I en sådan familj är det omöjligt att få samma förutsättningar som i en familj där det finns mer delaktighet, mer socialt kapital, mer materiellt välmående, mer stöd. Är det rimligt att anta att var och en är sin egen lyckas smed? Ja och nej. Social ställning nedärvs, både en gynnad och en missgynnad ställning. En av de största orsakerna till ojämlikhet i samhället är barnfattigdom.
I Finland finns 120 000 barn som lever i fattigdom. Fattigdomen påverkar vår utveckling tidigt, redan under fosterstadiet och under spädbarntiden påverkar den stress modern upplever genom att hjärnan “programmeras” att kunna möta en otrygg tillvaro. I ett flertal olika undersökningar har man noterat att födas in i en fattig familj ger en så kallad toxisk stress redan vid födseln. Den toxiska stressen stör hjärnans normala utveckling och tillväxt. Störningar i hjärnan normal utvecklingen orsakar också en större sårbarhet för emotionella störningar, påverkar kamratrelationer och skolprestationer negativt. I förlängningen ökar allt detta risken för att bli marginaliserad, insjukna i psykisk ohälsa och missbrukarsjukdomar samt en alltför tidig död.
Många av de problem som följer med barnfattigdom orsakar också transgenerationella konsekvenser. En person som upplevt svår fattigdom i sin egen barndom har nödvändigtvis inte förutsättningar för ett gott föräldraskap. Fattigdom och konstant oro för sin egen och familjens försörjning orsakar en stress som begränsar tankeverksamheten och uppmärksamheten, med direkta negativa konsekvenser i samspelet mellan föräldern och barnet. Det tidiga samspelet och kvalitén på samspelet är en av de viktigaste prediktorerna för lycka visar undersökningar.
Ifall vi vill kunna påverka barnfattigdom och jämlikhet behöver vi satsa på att stöda barn och familjer i riskgrupperna genom tidigt stöd och framförallt förebyggande arbete. Att ingripa först i ungdomsåren, då risken för marginalisering är märkbart större, ökar också samhällets kostnader för ingripandet märkbart. Effektivt evidensbaserat stöd som görs förebyggande kräver resurser och ekonomiska investeringar. Genom barnpolitiska beslut kan vi inverka på barnfamiljers välmående, barns framtid och på lång sikt, hela samhällets framtid.
En enskild person kan inte hållas ansvarig för de förutsättningar hen fått i livet. Tyvärr påverkar de förutsättningar vi föds in i relativt långt hur vår framtid stakas ut. Vi kan dock påverka framtiden genom samhälleliga och politiska beslut.
Vad gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Knappast någon kan ha undgått rapporteringen om polispådraget i Borgå där två bröder nu är häktade för misstänkt mordförsök på poliser. Det är också svårt att ha undgått rapporteringen i media om brödernas bakgrund och att barndomsbekanta till bröderna uttalar sig om att de “inte är förvånade” över att de var kapabla till detta.
Syftet med denna text är inte att spekulera i vad som orsakade just denna händelse, utan det är upp till polisen att utreda och åklagaren att skapa en bild av händelseförloppet och motiv. Denna text ska inte heller bli en “tell-tale” om fruktansvärda dåd. Istället vill jag väcka frågan som ligger bakom detta, inte bara denna händelse, utan överlag bakom tragiska händelser. De senaste åren har med jämna mellanrum utspelats hemska dåd där gärningsmännen (ja, det har varit män) bestämmer sig för att ta andras liv. I de första rapporteringarna framgår att alla är “förvånade” ingen har “kunnat tänka sig detta” och att de var “som vilken annan person som helst”. Vartefter rapporteringarna framskrider kommer också uttalanden likt det om bröderna bakom Borgå-dådet, nämligen att folk “inte är förvånade”, att det alltid “varit någon konstigt” och att de “borde ha fått hjälp”. Vad är det då som gör att dåden ändå utförs, att ingen hinner reagera i tid, eller om man reagerat, att hjälpen eller de förebyggande aktionerna uteblir?
För att kunna reflektera vidare i detta tema behöver jag gå tillbaka ända till barndomen eftersom en stor del av vårt sätt att se på världen skapas utifrån de händelser och upplevelser vi har med oss från barndomen. Det är också viktigt att påpeka historiken, en stor del av de män som orsakat stort lidande för andra och för mänskligheten som helhet har odlat det hat och den vrede som legat till grund för dåden ända sedan barndomen. Det har kunnat vara mobbning, avogt föräldraskap, övergrepp. Det ursäktar inte dåden men vi behöver komma ihåg det för att kunna ta frågan vidare. Vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra offer?
Bland oss finns många människor som uttrycker mörka tankar i skrift, konst, till och med i diskussioner. Är de farliga? Hur är det med de som är intresserade av skräckfilmer, krigsfilmer eller våldsamma spel? Det är klart att det inte finns bevis för att någon av dessa omständigheter gör en människa till en förövare.
Tyvärr har den nationella diskussionen tagit en riktning som inte är hjälpsam – vi fokuserar på att kriminalisera övergrepp och våld, skärpa straff och att öka medvetenheten om övergrepp – men det har kommer inte ensamt att åstadkomma en förändring. Den allmänna diskussionen tar slut där den egentligen behöver börja, med förövarna.
Jag vill inte på något sätt ta parti för förövarna eller giltiggöra deras handlingar, utan påpeka vad som faktiskt går fel. Vi har ett mönster där fler och fler män(niskor) begår fruktansvärda övergrepp, de flesta ställs till svars för sina dåd men egentligen ändrar inget. De får vård men itne tillräckligt effektiv sådan, kommande gärningsmän fångas inte upp och våldsdåden uteblir inte. Hela systemet är stagnerat.
Ifall vi misstänker att det finns en person som kan begå hemska dåd bland oss kan vi alltid försöka övertyga denna att söka hjälp. Högst antagligen tar den inte emot hjälp, personer som uppvisar antisociala drag är inte särskilt hjälpsökande eller villiga att ändra på sig. Vi kan anmäla till polisen, men inte heller det är en garanti för att dådet uteblir.
Vi behöver hjälpa folk ur sin själv-centrerade värld där dessa destruktiva grundvärderingar tar fart, vi behöver inkludera människor och erbjuda möjligheter att skapa sig nya perspektiv på världen. Och vi kan göra detta, metoderna finns. Bland annat ACT-metoden (Acceptance and commitment therapy) har använts i ett flertal institutioner i USA och man har i studier rapporterat goda resultat av minskad aggressivitet hos förövare som genomgått längre behandlingar. De metodstudier man gjort har gjorts på människor som redan klassificerats som förbrytare/ förövare och trots att de uppvisar god effekt på minskad aggressivitet känns det i min värld som att det inte räcker. Vi vill ju att det inte ska hända alls, det räcker inte att de som redan gjort något inte får en chans att upprepa dådet.
Det jag har skrivit om innan handlar om vuxna, eller nästan vuxna män(niskor) som utför dåd. Finns det inget vi kan göra innan de blir vuxna? Och jo, det är ju där vi borde satsa resurserna. Det är omöjligt att säga helt klart vad som gör att en del människor växer upp till att bli förövare. Det vi däremot vet är att de flesta blivit utsatta för eget trauma, och har en egen offerroll, vi vet också att de flesta har stora interpersonella problem. Finns det något sätt att peka ut dem tidigare? Frågar vi barn är jag säker på att vartenda barn i någon barngrupp kan peka ut ett annat barn som konstant ljuger, hittar på historier, på något sätt skadar andra. Det i sig är inte indicier för en kommande förövare, däremot är det indicier för ett barn med interpersonella problem. Vi kan ändå inte urskilja vem som växer upp till att bli förövare och vem som växer upp till att bli offer. Vi kan däremot inkludera alla barn och jobba jämlikt med erbjuda en god fostran och rätt insatser till alla. Där ligger nyckeln. Barn som fått känsloträning och träning av sociala färdigheter sen väldigt låg ålder är mer benägna att lösa konflikter genom att prata och att har färre psykiska problem.
Svårare än så är det inte. Vad är det då som gör att dessa fruktansvärda dåd fortsättningsvis sker?
Genom hela texten har jag pratat om förövare, men vi får inte glömma offren. Studier visar att de som blivit utsatta för våld, övergrepp eller brott har en större benägenhet att insjukna i psykiska och fysiska sjukdomar. De är också mer benägna att vara utanför samhället, arbetslösa, bostadslösa och utan nätverk. Gruppen offer behöver också ett tillräckligt stöd för att kunna leva ett fullgott liv. För att återgå till frågan vad är det som gör att en del växer upp till förövare och andra till offer, kan vi antagligen besvara den genom att omforma frågan. Offer växer upp till förövare medan man inte växer upp till offer, ingen kan förutse vem som blir ett offer.
