Den viktiga färdigheten att kunna lyssna och höra på
Världen är full av prat och ljud. Hur väljer vi ut vad som är viktigt för oss, vad vi bör fästa vår uppmärksamhet vid och vad vi tror på ur detta oändliga informationsflöde? Våra val styrs av våra egna uppfattningar, det liv vi lever och det samhälle som omger oss. Vi väljer att tro på det som bäst passar vår egen uppfattning om världens ordning. Det här är varken rätt eller fel, utan varenda en av oss fungerar på detta sätt. När vi tittar på en film med en kompis, ser vi båda samma film men vi upplever den på olika sätt, utifrån våra egna grunduppfattningar. Fastän jag är uppväxt i samma familj som mina syskon, med samma föräldrar och vi har upplevt samma händelser så har vi alla våra egna historier att berätta om vår barndom.
I terapiarbete men också i alla andra yrken där man umgås med människor och har till uppgift att hjälpa är det nödvändigt att granska sina egna grunduppfattningar och fördomar. En hurudan historia berättar jag om mig själv, för mig själv? En hurudan historia skapar jag om andra människor för mig själv? En hurudan historia skapar jag om mina kunder för mig själv? På vilket sätt påverkar de berättelser jag skapar om mig själv och om mina kunder hur jag hör kunden berätta sin egen historia? Hör jag den berättelse min hjärna skapar om just den här kunden eller hör jag vad kunden berättar för mig, utan mina egna fördomar?
Att lyssna är ju lätt kan många tänka. Sant. Men att verkligen höra på någon är avsevärt svårare. Du kan kanske påminna dig om någon situation när du har försökt att berätta något åt någon men diskussionen har avslutats med att du har lämnat med en känsla av att den andra personen inte alls har förstått vad du har försökt att säga. Jag kan själv komma på ett flertal exempel på när jag har försökt att berätta något viktigt men mottagaren inte alls har lyssnat på mig. Ibland har den som lyssnat alldeles för snabbt försökt att förstå mig, ge mig färdiga svar eller till och med avsluta mina meningar för mig. Ibland har den som lyssnat inte klarat av att höra min ångest och därför gett mig goda råd istället för att låta mig berätta, höra min historia och fråga mer. Att bli hörd ger människan en känsla av värde, att mina ord har betydelse.
Hur lyssnar jag så att andra har lust att prata med mig? Jag tänker att det startar från hur medveten jag är om de historier jag berättar för mig själv; om mig själv, om min omgivning, om livet överlag. Därtill är det av stor vikt att jag blir medveten om min egen inre dialog, den diskussion jag för med mig själv om de teman jag också diskuterar med mina kunder. Styr mina egna värderingar hur jag styr diskussionen? Försöker jag att förstå för snabbt och frågar jag ifall jag inte förstår? Försöker jag faktiskt att förstå min kunds inre värld, hur hen gestaltar sitt liv och sin omgivning. Styrs diskussionen av det jag vill ha reda på eller det som kunden vill berätta?
Om vi inte lyssnar och verkligen hör på det som våra kunder berättar, är den stora faran att vi börjar vårda vårt eget sätt att se på världen. Kunden blir frustrerad och vi blir frustrerade. Vi behöver bli medvetna om våra egna automatiska vanor att se, höra och tänka för att på riktigt kunna vara till hjälp i terapiarbete. Vi behöver intressera oss för den småskaliga informationen, för den verkligenhet kunden lever i och hur deras värld ser ut istället för den stora bilden. Faktum är att de flesta av oss människor inte är stöpta i samma form.
Nästa gång du diskuterar med någon, oavsett om det är vid ett terapitillfälle, hemma med din partner, under en kaffestund med en god vän eller i bilen med din tonåring, stanna upp och hör på vad de säger.
Lyssna på vad du hör dem säga, lyssna på dina egna tankar om vad de säger. Bli medveten om ifall du styr diskussionen utifrån dina tolkningar eller om du försöker att på djupet förstå vad den andra vill förmedla. Fokusera på allt som sägs utan att använda ord. Det ordlösa budskapet har ofta långt större betydelse än de ord vi formar.
Hur kommunicerar man med en tonåring?
När den unga kommer in i tonåren är det många saker som förändras i relationen mellan barn och förälder. Det tidigare snälla, välartade och öppna barnet blir plötsligt en undandragande, fräsande tonåring som skäms för sin förälder.
I det här skedet ställer många föräldrar förvånade sig själva frågan “vad hände med vårt barn?”. Som förälder kan man tolka ungdomens undandragande och behov av eget utrymme som att det inte finns plats eller behov för föräldern längre. Kanske man som förälder också redan länge längtat efter den dag då ungdomen äntligen klarar sig själv, så att man har en chans att börja fokusera på sitt eget liv.
Tonåringen lever här och nu, vilket betyder att när hen skriker “försvinn” eller “jag vill inte se dig längre” till sina föräldrar så betyder det just det, att hen inte vill ha med dig som förälder att göra, just nu i denna stund. Tonåringen behöver dock fortfarande sina föräldrars närvaro och intresse. Tonåringen behöver en vuxen att dela sina tankar med, fundera över livet, häva ur sig sina känslor och tonåringen behöver en person den kan vara av annan åsikt med. Förälderns uppgift är att vara närvarande, stå ut med känsloutbrotten och förmedla till tonåringen att hen duger precis som hen är, och att bristfälligheter är accepterade.
Mest av allt behöver tonåringen en förälder som vågar vara vuxen.
För att ungdomens och förälderns förhållande ska hålla genom hela puberteten och alla faser under tonåren är det viktigt att det finns en relation redan innan. Ta hand om ert förhållande innan prövningarna börjar. Om barnet redan innan puberteten har fått uppleva att föräldrarna accepterar hen och är intresserade av hens liv och älskar henom håller de här upplevelserna också för de värsta stormar.
Vi vill ge er några råd hur man bibehåller ett gott förhållande till sin tonåring och även förbättrar kommunikationen mellan ungdom och förälder.
Lyssna, hör på och bemöta tonåringen– Tonåringen behöver äkta närvaro, så var närvarande. Var också lättillgänglig, både fysiskt och mentalt, öppen för vad den unga vill förmedla. Kommunikationen behöver inte alltid vara med ord, genom kroppsspråket berättar den unga mer än vad vi tror. Var intresserad också av det som inte blir sagt.Också bakom sårande ord finns ett budskap som tonåringen försöker nå fram till dig med.
Var intresserad av den ungas liv– Visa intresse för sådant som är viktigt för tonåringen. Fråga upp om vardagen, även fast du får fräsiga svar tillbaka. Avvara stunder för att kunna diskutera med din tonåring varje vecka. Många gånger kryper det fram saker sent på kvällen som tynger din tonårings sinne, före man går till sängs, eller på väg till ett fritidsintresse, eller mitt i någonting helt annat. Var öppen för att prata med ungdomen när hen behöver dig.
Berätta och beröm tonåringen– Visa och berätta att hen är viktig och bra just så som hen är. Berätta om minnen från när hen var liten. Ge positiva kommentarer om tonåringens färdigheter och person. Betona de styrkor tonåringen besitter och vad hen lyckats med. Självkänslan är ofta skör i tonåren och att bli accepterad och få positiv feedback av sina föräldrar är en viktig bit i att stärka självkänslan.
Sätt gränser och respektera den unga- Förälders uppgift och utmaning är att låta den unga växa och bli självständig men samtidigt sätta trygga gränser för detta. Det är viktigt att föräldern förblir den vuxna men på samma gång behöver ungdomen få öva sig i att förhandla och ta egna beslut. Som förälder bör du respektera din tonåring åsikter och låta hen ta egna beslut gällande saker som rör hens person, som musiksmak, att inreda sitt eget rum och styla sitt utseende.
Stå ut med tonåringens känslostormar –Låt den unga uttrycka alla känslor. Visa för hen att alla känslor är tillåtna men acceptera inte att hen skadar sig själv eller andra när hen uttrycker sina känslor. Förbli lugn medan tonåringens känslor stormar och ta det inte personligt när de uttrycks. Visa också dina egna känslor, öppet och ärligt.
Förutom dessa råd är det också viktigt att alltid emellanåt tänka tillbaka på hur man själv upplevde det att vara ung, och vad man tyckte och tänkte om sina egna föräldrar. Prata också om detta med din egen tonåring. Som förälder kan du hjälpa din tonåring att se sig själv ur ett annat perspektiv och från en liten distans.
Det är också viktigt att du som förälder kommer ihåg att ta hand om dig själv, och att du minns att du är den bästa föräldern till ditt barn.
Lågaffektivt bemötande och förväntningar
Ett av de områden vi erbjuder utbildning inom är lågaffektivt bemötande. Själva termen lågaffektivt bemötande har fått ett stort uppsving de senaste åren och mannen bakom begreppet på svenska, Bo Hejlskov Elvén, har uppnått närmast kultstatus inom Norden. Den amerikanska kollegan Ross Greene är en föregångare inom området och det av hans citat som fått störst genomslagskraft är “barn som kan uppföra sig gör det”. Håll denna mening i minnet.
Glädjande noterar vi att hela regionens småbarnspedagogik fått möjlighet att delta i en föreläsning om lågaffektivt bemötande i dagarna https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/306914.
Förutom att lågaffektivt bemötande är en populär term och en metod som ligger i tiden är det också ett särskilt effektivt sätt att hantera problemskapande beteende. Därför väljer vi att också skriva några ord om förhållningssättet för att hjälpa till att sprida begreppet och befästa användningen av metoden.
Lågaffektivt bemötande kan användas i alla situationer där en person har problemskapande beteende men metoden har utvecklats med tanke på de som har svårare än andra att ändra sitt beteende, eller har svårare än andra att reglera sina känslor. Ofta handlar det om personer med en neuropsykiatrisk, eller intellektuell, funktionsvariation, men det handlar också om barn överlag.
Om vi kokar ner det ytterligare handlar lågaffektivt bemötande om att försöka förstå varför en person reagerar aggressivt istället för att fokusera på att ändra det aggressiva beteendet. Se orsaken istället för symptomen. Genom ett lågaffektivt bemötande vill man förutspå och förhindra beteendet som kan skapa problem för individen och för de som finns runtomkring. Lågaffektivt bemötande betyder INTE att man curlar eller slätar marken framför en person, eller att personen aldrig kommer lära sig uppföra sig, snarare att man bemöter en person respektfullt och på den nivå den klarar av att fungera för tillfället.
Trots att det skrivs mycket om lågaffektivt bemötande har jag noterat väldigt få artiklar eller kommentarer om förväntningar. Med förväntningar menar jag förväntningar på barn och deras beteende överlag men också förväntningar på barn med funktionsvariation. Kom ihåg Greenes ord igen: “barn som kan uppföra sig gör det”. Varför förväntar vi oss att en dagisdag ska förflyta utan en endaste konflikt, ifall vi har en grupp om 10 barn i ålder 3-4 år, det vill säga den ålder när barn är som mest fysiskt aggressiva? Eller varför förväntar vi oss att våra barn, låt oss säga ett syskonpar i åldrarna 7 och 9 år, ska umgås med bara varandra en hel helg utan endaste konflikt (been there, done that)? Eller varför förväntar vi oss att Kalle med ADHD ska sitta still på sin plats utan ett endaste ljud under hela lektionen? Eller att samma Kalle sen inte ska slå till någon när han blev uppspelt på gymnastiken, eller kasta iväg sina böcker när undervisningen blev för svår att hänga med i?
Hejlskov Elvén använder ordet ansvarsprincip och ber att man alltid ska ställa sig frågan “vems är problemet?”. Ansvarsprincipen kan kopplas till våra förväntningar och utgår från att fokusera på vad jag kan påverka för att ha en möjlighet att förändra situationen. Från ansvarsprincipen går vi vidare till kontrollprincipen, vi kontrollerar oss själva för att hjälpa den andra att återfå självkontrollen. Ordet affektsmitta, som egentligen betyder känslosmitta och kan förklaras med en överföring av känslotillstånd är grunden för kontrollprincipen. Läs gärna mer på Bo Hejlskov Elvén blogg om hans grundsyn https://hejlskov.se.
Att människor utbildas i att förutspå, hantera och förhindra problemskapande beteende är bra men samtidigt är det förvånande att behovet av utbildning för att hantera problemskapande beteende på ett etiskt försvarbart sätt uppkommit först nu.
Här kommer också en av våra hjärtefrågor in, vi vill att alla barn ska bemötas respektfullt och utifrån sina egna behov, därför har ni också möjlighet att anlita oss för att fortsätta sprida förhållningsättet lågaffektivt bemötande.
Igen en gång, “barn som kan uppföra sig gör det”. Bär med er tanken nästa gång ni stöter på ett bråkigt barn. Vill ni veta mer, kontakta oss!
Lästips:
Elvén, Bo Hejlskov & Wiman, Tina: Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen. Natur & Kultur, Stockholm, 2015
Elvén, Bo Hejlskov: Beteendeproblem i skolan. Natur och Kultur, Stockholm, 2014
Havelius, Axel Chipumpu (red): Lågaffektivt bemötande. Studentlitteratur, Lund, 2016.
****************************************************************************
Elvén, Bo Hejlskov: Kenen ongelma? Haastavat tilanteet koulun arjessa. Kehitysvammaliitto ry Oppimateriaalikeskus Opike, Helsinki, 2016
****************************************************************************
Elven, Bo Hejlskov & Tina Wiman: Sulky, Rowdy, Rude? Why kids act out and what to do about it. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia 2017
Elvén, Bo Hejlskov: No Fighting, No Biting, No Screaming. Jessica Kingsley Publishers, London & Philadelphia, 2010
Vi är Bro & Ena
Välkommen till vår hemsida och vår blogg! Ab Bro & Ena Oy är vårt nya företag, som officiellt startar sin verksamhet i början av september. Vi erbjuder tjänster för att stöda barns, ungas och familjers välmående. Vårt mål är att erbjuda tjänster med låg tröskel, och göra vår del för att förbättra tillgängligheten till mentalvårdstjänster. Vi vill erbjuda högklassiga och evidensbaserade terapitjänster till privatpersoner, företag och offentlig sektor. Vårt företag är beläget i Jakobstad men vi betjänar hela Österbotten, Mellersta Österbotten och Norra Österbotten.
Vi som grundat företaget heter Mervi Bro och Sofie Ena. Vi har båda lång erfarenhet av arbete med barn, unga och familjer inom den offentliga sektorn. Nu har vi beslutat oss för att slå ihop vårt kunnande och erbjuda våra tjänster genom vårt gemensamma företag.
I vår blogg kommer vi att skriva om sådant som berör barn, unga och familjer samt deras välmående men även mer allmänt om psykisk hälsa.
Mervi Bro
Mitt namn är Mervi Bro och jag är utbildad sjukskötare med inriktning på psykiatrisk vård. Förutom min sjukskötarexamen har jag utbildat mig till lösningsfokuserad korttidsterapeut och MultiDimensional Family Therapy- familjeterapeut och metodhandledare. Dessutom studerar jag för närvarande till familje- och parpsykoterapeut vid Jyväskylä universitet.
Mitt sätt att arbeta är starkt systemiskt, med utgångspunkt från familjerna och nätverken, och med en lösningsfokuserad inriktning. De viktigaste hörnstenarna för mitt arbete utgörs av att stärka och stöda kundens självfungerande, och aktivera nätverken runtomkring kunden och familjen, med respekt för kundens önskemål. Jag tror att det finns styrkor inom varje kund och varje familj, under arbetets gång lyfter vi fram dem och stärker dem.
Jag har erfarenhet av arbete med vuxna på psykiatriska vuxenmottagningen, med barn, unga och familjer på Psykiatriska barn- och ungdomsmottagningen samt med patienter med ätstörning på en privat ätstörningsklinik. Därtill fungerar jag som konsulterande psykiatrisk sjukskötare på en skola för barn och unga I behov av krävande särskilt stöd.
Innan mina sjukskötarstudier har jag arbetat med krävande kundserviceuppgifter, både inom Finland och utomlands, under sammanlagt sex år.
Jag är hemma från Kalajoki men bor för tillfället I Jakobstad med min man och våra två barn. Ett av mina käraste fritidsintressen är löpning. Dessutom är jag en passionerad läsare, jag har alltid minst två böcker på gång. Att resa är en tredje viktig sak för mig. Jag är nyfiken på och intresserad av nya saker, människor och platser, därför är resande också något jag tycker väldigt mycket om, att få känna på nya platser och atmosfärer.
Sofie Ena
Jag är Sofie Ena och tillsammans med Mervi utgör jag andra halvan av Ab Bro & Ena Oy.
Till utbildningen är jag magister i utvecklingspsykologi och håller som bäst på med mina doktorandstudier. Vid sidan av min grundutbildning har jag också utbildat mig till familjeterapeut (MultiDimensional Family Therapy) och gått tilläggsutbildning i ledarskap samt olika grundutbildningar i terapiformerna KBT, DBT och ACT.
Jag har undervisat både på universitetsnivå och på folkbildningsnivå. Under mina föreläsningar har jag behandlat allt från biologisk psykologi till känslohantering. Mitt forskningsområde och det jag lätt nördar in mig på är barn och aggression, men även emotionspsykologi överlag.
Jag har tidigare arbetat inom familjerätt, barnskydd och vuxensocialt arbete och sedan många år tillbaka arbetar jag inom barn- och ungdomspsykiatrin. Till mina arbetsuppgifter hör både enskild terapi, familjeterapi och jag har även hand om gruppverksamheten för känslostarka barn.
Mitt arbetssätt är systemiskt och integrativt. Det är viktigt för mig att alla får en möjlighet att göra sin röst hörd och att fokusera på resurser snarare än problem. Jag tror att alla familjer har styrkan att hantera sina utmaningar och mitt jobb innebär att vi tillsammans lyfter fram den styrkan. Respekt är ett viktigt element i mitt arbete, både respekt för individen men även respekt för familjen som helhet.
Jag fascineras av känslor och orsaker till uppkomsten av känslor, hur vi hanterar känslor och varför olika människor väljer så olika sätt (här kommer min nördiga sida fram, jag kan analysera detta i timtal). Förståelsen för alla människors olika bakgrund, förhållningssätt och hantering är en grund i mitt sätt att arbete och något jag vill lyfta fram till alla jag möter.
Att möta känslor är utmanade och väcker ofta våra egna känsloreaktioner. Har ni någon gång sett filmen, eller läst boken “Mannen som kunde tala med hästar”? Eller sett serien “Dog whisperer”? Om inte, kan jag sammanfatta med att grunden i deras arbete är att se bakom reaktionerna och försöka tolka varför djuret uppför sig som det gör. Jag skulle säga att mitt arbete utgår fram samma sak, men med människor.
Jag är född och uppvuxen i Pedersöre, och bor fortfarande kvar, dock har jag förflyttat mig 20 km inom kommunen, med min man och våra två barn. När jag inte jobbar gillar jag att läsa, skriva, motionera och vara ute i naturen. Jag gillar blommor, jag gillar hav och jag tycker verkligen om att måla (väggar).
