Hur identiteten skapas?
Enligt social konstruktivism bygger vi vår verklighet på sociala relationer. Var och ens varande och identitet byggs utifrån våra relationer till andra människor. Vi finns för att vi har kontakt till den omgivande världen. Skulle vi då finnas ifall vi inte hade relationer till andra, ifall vi levde i en värld utan någon kontakt till andra människor, till den omgivande världen?Också den tidsperiod, kultur och omgivning vi föds in i definierar relativt långt vår verklighet, liksom vår identitet. Den tidperiod som äldre generationer levt i är en väldigt annorlunda tid, jämfört med den som vi och våra barn lever i.
Vi bygger vår identitet på basen av hurudana relationer vi har till andra människor och vår omgivning. Vår identitet baseras också på den kultur vi är omgivna av. Från barnsben lär vi oss vilka beteenden, vanor och normer det finns i den omgivning vi växer upp i, både den enskilda miljö som en familj utgör, men också miljö i ett vidare perspektiv. Vi lär oss vilka beteenden som är tillåtna, vilka som är förbjudna, vad som förväntas av oss, hur vi ska bete oss för att bli accepterade. Den feedback vi som barn får av våra föräldrar formar våra beteenden, tankar och vår självbild. Tillåter föräldrarna att man visar känslor, får man bli ag när man inte klarar att klä på sig, får man gråta om man skadar sig, får man glädjas när man lyckas? Hur våra föräldrar förhåller sig till dessa saker beror på hur den kultur som de växt upp i förhåller sig till saken. Har det varit passande eller inte.
Identitet kan definieras som individens uppfattning om sig själv, en central del av denna uppfattning är hur individen ser på sitt eget värde. Hur vi upplever oss själva, vilken människa man är, påverkar vad vi gör och hur vi beter oss. Vår identitet besvarar frågan “vem är jag?”, och det är ett svar som under tidens gång förändras. Identiteten utvecklas och förändras genom livet och den utvecklingen är en process av ständig växelverkan. Identitetsutvecklingen, eller hur bra man känner sig själv, är starkt bunden till välmående och lycka. Identitetsutvecklingen startar från det egna temperamentet, personlighetsdragen och egna upplevelser av de fysiska dragen. Genom att fundera, ifrågasätta och jämföra utvecklas identiteten. Under tiden är det viktigt att fråga sig vem jag är och till vilken grupp jag vill höra.
För det lilla barnet är föräldrarnas närvaro, tid, omsorg och stöd särskilt viktiga för att kunna utveckla en positiv självbild, identitet och goda interaktionsfärdigheter. Hur man pratar med barnet under de första levnadsåren formar barnets inre dialog, den inre röst som kommer guida individen genom hela livet. I ungdomsåren får igen kompisar, skolan och hobbyer en större betydelse för identitetsutvecklingen. Föräldrarnas stöd, närvaro och guidning är fortfarande lika viktiga, även om tiden man spenderar tillsammans brukar minska. För att kunna utveckla sin identitet är det viktigt att man har möjlighet att prova på olika saker, ser olika möjligheter, fundera på olika tankevärldar och göra ett val mellan dem.
Förälderns roll för identitetsutvecklingen är viktig. Den unga behöver stöd av föräldrarna när hen i tonåren börjar jämföra den egna familjens värderingar med den utomstående världen. Som förälder är det viktigt att kunna inse att den unga kan ifrågasätta den egna familjens val och göra helt egna val. Ungdomsårens viktigaste utvecklingsuppgift är att forma den egna identiteten.
Även om identitetens utformande och utveckling är starkt sammankopplat med ungdomsåren är det en process som fortsätter under hela livet. Uppfattningen om sig själv, de egna färdigheterna och sårbarheterna formas utifrån andra människor och de sociala nätverk som omger oss. Identiteten är således inte bara uppfattningen om mig, utan också uppfattningen om vi och ni. Grunden för vår uppfattning formas i de nära relationerna, där vi lever och växer, bundna till vår kultur och tidsperiod.
Den viktiga färdigheten att kunna lyssna och höra på
Världen är full av prat och ljud. Hur väljer vi ut vad som är viktigt för oss, vad vi bör fästa vår uppmärksamhet vid och vad vi tror på ur detta oändliga informationsflöde? Våra val styrs av våra egna uppfattningar, det liv vi lever och det samhälle som omger oss. Vi väljer att tro på det som bäst passar vår egen uppfattning om världens ordning. Det här är varken rätt eller fel, utan varenda en av oss fungerar på detta sätt. När vi tittar på en film med en kompis, ser vi båda samma film men vi upplever den på olika sätt, utifrån våra egna grunduppfattningar. Fastän jag är uppväxt i samma familj som mina syskon, med samma föräldrar och vi har upplevt samma händelser så har vi alla våra egna historier att berätta om vår barndom.
I terapiarbete men också i alla andra yrken där man umgås med människor och har till uppgift att hjälpa är det nödvändigt att granska sina egna grunduppfattningar och fördomar. En hurudan historia berättar jag om mig själv, för mig själv? En hurudan historia skapar jag om andra människor för mig själv? En hurudan historia skapar jag om mina kunder för mig själv? På vilket sätt påverkar de berättelser jag skapar om mig själv och om mina kunder hur jag hör kunden berätta sin egen historia? Hör jag den berättelse min hjärna skapar om just den här kunden eller hör jag vad kunden berättar för mig, utan mina egna fördomar?
Att lyssna är ju lätt kan många tänka. Sant. Men att verkligen höra på någon är avsevärt svårare. Du kan kanske påminna dig om någon situation när du har försökt att berätta något åt någon men diskussionen har avslutats med att du har lämnat med en känsla av att den andra personen inte alls har förstått vad du har försökt att säga. Jag kan själv komma på ett flertal exempel på när jag har försökt att berätta något viktigt men mottagaren inte alls har lyssnat på mig. Ibland har den som lyssnat alldeles för snabbt försökt att förstå mig, ge mig färdiga svar eller till och med avsluta mina meningar för mig. Ibland har den som lyssnat inte klarat av att höra min ångest och därför gett mig goda råd istället för att låta mig berätta, höra min historia och fråga mer. Att bli hörd ger människan en känsla av värde, att mina ord har betydelse.
Hur lyssnar jag så att andra har lust att prata med mig? Jag tänker att det startar från hur medveten jag är om de historier jag berättar för mig själv; om mig själv, om min omgivning, om livet överlag. Därtill är det av stor vikt att jag blir medveten om min egen inre dialog, den diskussion jag för med mig själv om de teman jag också diskuterar med mina kunder. Styr mina egna värderingar hur jag styr diskussionen? Försöker jag att förstå för snabbt och frågar jag ifall jag inte förstår? Försöker jag faktiskt att förstå min kunds inre värld, hur hen gestaltar sitt liv och sin omgivning. Styrs diskussionen av det jag vill ha reda på eller det som kunden vill berätta?
Om vi inte lyssnar och verkligen hör på det som våra kunder berättar, är den stora faran att vi börjar vårda vårt eget sätt att se på världen. Kunden blir frustrerad och vi blir frustrerade. Vi behöver bli medvetna om våra egna automatiska vanor att se, höra och tänka för att på riktigt kunna vara till hjälp i terapiarbete. Vi behöver intressera oss för den småskaliga informationen, för den verkligenhet kunden lever i och hur deras värld ser ut istället för den stora bilden. Faktum är att de flesta av oss människor inte är stöpta i samma form.
Nästa gång du diskuterar med någon, oavsett om det är vid ett terapitillfälle, hemma med din partner, under en kaffestund med en god vän eller i bilen med din tonåring, stanna upp och hör på vad de säger.
Lyssna på vad du hör dem säga, lyssna på dina egna tankar om vad de säger. Bli medveten om ifall du styr diskussionen utifrån dina tolkningar eller om du försöker att på djupet förstå vad den andra vill förmedla. Fokusera på allt som sägs utan att använda ord. Det ordlösa budskapet har ofta långt större betydelse än de ord vi formar.