En stor del av människans identitet är bunden till ens roll och ens prestationer. Vem jag är och vad jag gör. Att det arbete vi gör blir en del av vår identitet är oundvikligt. Förutom att arbete i bästa fall ger oss en del av identiteten, ett välbehag och en känsla av självuppfyllelse, är det också genom arbete vi förtjänar vår lön och vårt uppehälle. Krasst sagt jobbar vi för att kunna leva och lever för att kunna jobba. Många av oss spenderar en tredjedel av sitt dygn på arbetsplatsen. Att ha en arbetsplats man trivs på och att en uppgift som man upplever som meningsfull bidrar till vårt psykiska välmående. Tyvärr kan också arbete och arbetsplats ha motsatt effekt, en otrivsam arbetsplats eller uppgifter man inte klarar av gör människor sjuka.

Vad vill en människa då, förutom att arbeta? De flesta människor vill må bra och ha ett bra liv. Arbete och välmående hör ihop, på samma sätt som arbete och illamående. Arbete får oss att må bra, men arbete kan också göra att vi mår dåligt. Vilka är faktorerna som orsakar detta? En del tänker också att man kan undgå illamående om man är medveten om faktorerna. Till viss del fungerar det men samtidigt hör vi rapporter om människa efter människa som blir sjuk av ett jobb som de trivs med och brinner för.
Motivation för att arbeta styrs av både inre och yttre behov; mat, tak över huvudet, trygghet men även socialt sammanhang, relationer och personlig utveckling. Motiverande faktorer har hållits konstanta över många årtionden. Faktorerna som motiverar arbetstagare förändras alltså inte, däremot har arbetslivet förändrats.

Vartefter människors levnadsstandard stigit och medelmänniskan inte längre behöver kämpa för att kunna äta sig mätt för dagen, ha ett boende och försörja sin familj, har också arbetstagares krav på vilken typ av arbete man vill ta sig an förändrats. Det kan dels förklaras av en högre skolningsgrad bland befolkningen men också av de samhälleliga förändringarna i och med teknikens utveckling. För de unga som idag kommer ut i arbetslivet är drivkrafterna bakom arbetsmotivation en helt annan än den var för tidigare generationers arbetstagare. Man nöjer sig inte längre med fast anställning och pengar varje månad, man vill göra något meningsfullt.

Allt vi gör medvetet, med ett mål, eller en plan, har också en mening för oss. Att ha en meningsfull sysselsättning behöver inte betyda att vi upplever allt i arbetet som meningsfullt, snarare att vi upplever att det vi gör har en betydelse både för en själv, och för människor runtomkring en. Viktor Frankl, logoterapins grundare och professor i psykiatri, beskriver tre kategorier av värderingar som är utgångspunkten för att hitta mening i livet. Frankl tänker att vi upplever mening genom att skapa något, uppleva något, och den attityd man väljer att ha. Hur passar detta in på välmående i arbetet? Jo, genom att vi upplever att vi gör skillnad genom vårt arbete, att vi möter någon eller något som är viktigt för oss och när vi möter på motgångar väljer att se det som en lärdom och en möjlighet att utvecklas så har vi en möjlighet att finna djup mening i både vårt arbete och livet som helhet.

Ingrid Biese, forskardoktor vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet, forskar i varför framgångsrika män och kvinnor hoppar av sina jobb. Biese intervjuas för Svenska Yle och berättar om sin forskning och varför den är aktuell i just detta skede av samhällsutvecklingen. Orsaken står att finna i just meningsfullhet. Biese pratar om “koherent narrativ”, en berättelse om oss själva, för oss själva och vikten av att berättelsen har en röd tråd. Det vill säga att vår identitet är koherent med det vi gör. Människor behöver en sammanhängande helhet för att må bra, är Bieses slutsats.
Vad är ditt eget ansvar och vilket ansvar har din arbetsgivare, och din arbetsplats? Enligt arbetarskyddslagen ska arbetsgivaren och arbetstagarna tillsammans upprätthålla och förbättra säkerheten på arbetsplatsen. Arbetsgivaren är också skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att sörja för arbetstagarnas hälsa. I praktiken betyder det att det är arbetsgivarens skyldighet att se till att dina arbetsuppgifter inte skadar din hälsa. Organisationen styr hur arbetstagare orkar och upplever sitt jobb, och här behöver organisationerna ta sitt ansvar också utöver de praktiska delarna, ansvaret för arbetskulturen är nämligen lika viktig, anser Ingrid Biese. Flertal undersökningar om arbetskultur och arbetsvälmående pekar på att stark segregering mellan arbetstagare och ledning var en faktor som har negativ inverkan på arbetsvälmåendet, liksom toppstyrda målsättningar, medan delaktighet ökade välmåendet.

Arbetstagarens eget ansvar för sitt välmående kan inte bortses. Enligt lagstiftningen är arbetstagaren skyldig att vara arbetsför. Man har ett eget ansvar att förändra sin tillvaro ifall man inte upplever tillfredsställelse eller rent av illamående. Liksom gällande allt annat illamående är ingen människa tankeläsare och inte ens en arbetsgivare är skyldig att åtgärda illamående man inte känner till.
Utbrändhet och utmattning är de nya folksjukdomarna. Kanske någon av er har följt serierna “We can´t do it” och “Diagnos duktig” på Yle? Genom båda serierna får vi följa unga kvinnor som blir sjuka redan innan de hunnit ut i arbetslivet på riktigt. Gör de något fel? Självklart inte, däremot finns ett systemfel. Vi är i en mellanfas av arbetslivet där den gamla generationens arbetsliv med hårt arbete och långa arbetsdagar ska kombineras med den nya generation som genomsyras av flexibilitet, tillgänglighet och meningsfullhet. Det blir för mycket, av allt, trots att det är meningsfullt. Arbetslivet idag se helt annorlunda ut, arbete är mer än en arbetsplats eller de prestationer man utför på arbetstid. Arbetslivet är ditt liv.

Jag hoppas att arbetslivet fortsätter att förändras under 2000-talet och att utvecklingen leder till en mer human arbetspolitik där man har ett eget liv utanför arbetslivet, och att vikten av en sammanhängande berättelse får en allt större betydelse. De kommande generationernas arbetsliv behöver mer frihet, flexibilitet men kommer antagligen också innebära fler och mer krävande prestationer. Det är förenligt, ifall det är meningsfullt.